Har-någon-sett-den-andra-vanten?

Lycka är att slippa vinterkläder.
Skansen, 2010-08-27

På onsdagar tar jag med båda barnen till SATS för att träna. Jag har numera, efter ett antal missöden, lyckats utarbeta en tämligen fungerande plan för att komma i tid till passet börjar. Alltså, jag hävdar bestämt att alla som har varit föräldralediga borde ha en självklar anställning som projektledare när de ska ut i arbetslivet igen. Här snackar vi planering, logistik, pressade tids-scheman, oförutsedda händelser som tvingar en att för sjuttioelfte gången göra om schemat. Ja, ni förstår väl ungefär hur jag menar.

Funderar ofta på varför vi egentligen stannar i Sverige under vinterhalvåret. Låser ändå bara in oss, går i ide, för att sen sömndrucket kika ut lagom till de första solstrålarna tappert kämpar sig fram. I morse önskade jag mer än någonsin att det hade varit varmt ute. Bara en liten känsla av vår, är det verkligen för mycket begärt? Tänk att klä på Sebbe gympaskorna och jeansjackan, öppna ytterdörren, och gå. Kanske en filt runt Julia... Nej då, nu ska det på 10 lager kläder, fleece, tjocka strumpor, overall, vantar (som på något underligt sätt aldrig ligger där jag la dem sist?), halsduk, mössa, tjocka vinterskor. Lagom till Sebbe är påklädd och börjar svettas är det dags för Julia. Overall, vantar (åh neeeeej, vart la jag hennes vantar nu?), mössa. Japp, och där börjar hon gråta, för jag glömde ju amma! Just det, så ska JAG ha på mig kläder också. Täckbyxor, jacka, vantar (men är jag senil eller? Jag är helt säker på att jag hade dem i fickan??), vinterkängor, mössa, halsduk.

Nej, vet ni vad? Nästa vinter hoppas jag innerligt att ni hittar oss i Thailand i stället. Där kommer jag ligga i en hängmatta (kan jag låna er Pierre och Jenny?), utan en endaste liten tanke på borttappade vantar!