Let the GOLF begin!

Något som inte jättemånga vet om mig är att jag har "grönt kort" i golf (typ golfens körkort). Jag och en kollega på min dåvarande arbetsplats bestämde oss för ganska exakt fem år sedan att haka på golftrenden, och anmälde oss till en intensivkurs på Varbergs Golfklubb. Jag fick låna min pappas vita Mercedes i några månader, så jag och H kunde ta oss ut till golfbanan. Kändes för övrigt stort att glida in på parkeringen i värsta grymma maffioso-bilen.

Efter fem år har jag fortfarande inte helt fastnat för detta idrottsutövande (?). För visst finns det ett frågetecken kring det faktum att golf definieras som en idrott. Det som verkligen fascinerar mig är att så många "riktiga" idrottsutövare fastnar för golf. Ta min man som exempel. Han skulle aldrig frivilligt gå ut en promenad med mig, bara för att gå. (Eller jo, i början av vårt förhållande. Då går killar promenad, för att de vet att tjejer uppskattar det. Men sen, när de väl har en på kroken, då slutar de promenera.) Att däremot promenera i fem timmar, runt en golfbana, stanna ibland och slå på en liten vit boll, då kallas det alltså helt plötsligt idrott? Jag förstår inte riktigt hur det rimmar med fotboll/tennis/badminton som han och hans vänner i vanliga fall sysslar med. Okej att det nästan alltid är vackra omgivningar på och runt golfbanan. Om man är ute en tidig morgon eller precis vid skymningen, när solen går ner, är det helt fantastiskt att vara på golfbanan. Men jag tror knappast det är av den anledningen männen spelar golf.

Jag är hur som helst villig att ge golfen en chans till, jag menar, jag gillar ju att promenera. Idag följde jag med Tobias och Sebbe till Driving Rangen och slog några slag. Kanske har jag en framtid inom golfen ändå. Jag har ju ändå samma förnamn som världens bästa kvinnliga golfare genom tiderna...

Mina första golfsvingar, Varberg 2006-04-08