50 plus 30

...längder alltså. Så långt har jag simmat i helgen. Med en sån här pool (minst 25 meter), är det dumt att låta bli. Dessutom blev jag inspirerad av både Sofia och Kajsa, som också verkar ha simmat en massa i helgen.

Det där med vatten och simma är för övrigt en mer eller mindre märklig parentes i mitt liv. I gymnasiet var jag och min syster Tina med i Svenska Livräddningssällskapet. Vi låg på en helt annan nivå än de "äkta" livräddarna. (Tinas och min verksamhet kunde mer beskrivas som plask och lek.) Men, när jag senare skulle ansöka om att vara Camp Counselor i USA var det en liten, liten ruta i det tjocka, tjocka ansökningsformuläret som "undrade-om-jag-kanske-hade-erfarenhet-av-lifeguarding"? Och ja, det hade jag ju. Lite. Så börjar alltså historien om hur jag lyckades få anställning som badvakt/livräddare/lifeguard i Rochester, USA.

Först blev jag kallad till en 5 dagars intensivkurs i New York. Jag var LIVRÄDD (kanske lämpligt, med tanke på att jag faktiskt skulle jobba som livräddare), och kunde knappt sova på nätterna. Vi fick göra tuffa simtester, "rädda" vattenfyllda dockor på djupt vatten och lära oss hjärt-lungräddning, för att sedan tenta av allt sista dagen. Kursen bestod av ett gäng ungdomar från hela världen, vilka de flesta tränade och tävlade i simning/livräddning i sina hemland. Undantaget var, förutom jag, en rysk tjej, som knappt kunde simma. (Behöver jag säga att hon inte klarade kursen?)

I alla fall. Det gick bra. Jag klarade slutprovet, och kunde lägga till "badvakt i USA, sommar 2001" till mitt CV. Men, räkna inte med att jag räddar er om ni ramlar i vattnet. Jag är nämligen värsta badkrukan...