Mot Malaysia!

Koh Lanta,
november 2011

Egentligen skulle vi ha åkt till immigration-center i Krabi imorgon för att förnya våra visum. I sista sekund bestämde vi oss för att åka till Malaysia istället. För att göra en lång historia kort får vi då 60 nya visum-dagar, istället för 30. Så, imorgon packar vi in oss i en hyrbil och beger oss ut på vägarna för att försöka hitta vägen ner till Malaysia. Förmodligen övernattar vi någonstans på vägen. Det tar ca fem timmar till gränsen härifrån, och kanske blir det lite väl maffigt för barnen att dra fram och tillbaka över dagen.

Vet inte om jag kommer kunna sova inatt. Dels är jag spänd inför morgondagen, dels är jag i matkoma. Vi har precis kommit hem från nyfunna vänner här på ön; ett thai-svenskt par och deras son. Fick avnjuta en av våra godaste måltider hittills. Frun i familjen är från Bangkok och arbetar som kock på en av de finaste restaurangerna här på ön. Det märktes. Oj, oj, oj vad mätt jag är!

Frukt-frossa!

Det känns otroligt lyxigt att kunna köpa hem sådana här godsaker var och varannan dag. (Det tycker tydligen våra husdjur myrorna också, de blir lika glada som jag när vi köper hem frukt.) Våra fruktomaner till barn blir bortskämda med färsk frukt i mängder. Jag har för övrigt upptäckt att jag är lite allergisk mot ananas. Tungan blir helt stum, och börjar "stickas". Brukar tycka det är värt det dock, en riktigt söt bit ananas är nästan lika gott som godis. Nästan.

Vänskap

Visst är det så? Livet är ingenting utan vänskap. Denna magneten, som nu ligger i en flyttkartong på Shurgard, fick mig att le varje gång jag gick förbi kylskåpet hemma i Sverige. Så kommer jag och hon jag har fått magneten av, sitta och skvallra i varsin fåtölj om en väldans massa år. Precis som vi alltid har gjort.

Första advent, thai style.

Ja, hur firar man första advent i Thailand? Det gör man inte alls. Jag, Tobias och Sebbe klämde istället ihop oss på moppen och gjorde en utflykt. Stannade såklart till när vi såg en elefant längs vägkanten.

Vi fortsatte på djurtemat och åkte till "Monkey School". Sebbe verkade ganska obekymrad över alla apor som promt ville upp och sitta på hans huvud.

Så otroligt smidiga djur, de där aporna. Det var för övrigt första gången jag har hållit i en apa. Och, första gången jag har fått hindra en apa att rota i min handväska. Det måste finnas en första gång för allt.

Sebbe hittade en ny flickvän. (Sorry Astrid och Ebba, men ni får faktiskt hålla er framme!)

Men, för att förtydliga är det fortfarande mamma som han älskar allra mest! Jo, så måste det vara.

Adventslunchen bestod av 6 rätters thai-take away. Favoriten idag blev kyckling i gul curry (det var det närmaste jag kunde komma gula lussekatter.) Lunchen äter vi helst inne, annars rinner vi bort i värmen.

På eftermiddagen mötte vi upp bekanta från Sverige som är här på semester. De hade med sig fullkornsvälling till oss - och jag är dem evigt tacksam. Svensk välling är hårdvaluta här!

Julia såg solen gå ner, och somnade sedan gott på min axel. Nu är vi hemma och vi andra ska snart joina Julia i drömmarnas land. Innan dess ska vi lyssna på julskivan vi tog med hit. Måste vara nytt rekord för mig, i vanliga fall brukar jag börja lyssna på julmusik i oktober. Glad advent, och ät en lussekatt för mig också!

I väntan på middag & solnedgång...

...på en av våra favorit-restauranger; Lanta Castaway. Sa jag att vi har det bra?

Det där med reklam...

Jag, som av någon outgrundlig anledning har svårt för fötter överhuvudtaget, kan inte tänka mig något mindre upphetsande än just reklam för strumpor. Men, så hade jag heller aldrig kommit på tanken att sälja strumpor genom att sätta ett par fasta kvinnobröst som fokus i marknadsföringen. Bilden nedan är reklam för företaget Happy Socks. Och om någon undrar säljer de alltså strumpor, inte bröstoperationer. Jaja, jag slapp i alla fall se ett par fötter i reklamen. Kanske ska jag bara glädja mig åt det?

Bild från Chic

Give Thanks!

I helgen firar amerikanarna "Thanksgiving" - en dag för tacksägelse. Min storasyster, som bott i USA i några år, brukar fixa äkta Thanksgiving-middag, med kalkon och allt. Själv håller jag mig borta från kalkonerna, men får i alla fall en anledning att tänka på det jag är extra tacksam för i livet. Och, det är min familj, både den stora och lilla (inkluderat min extra-syster i Berlin). I samband med att jag träffade Tobias fick jag dessutom en underbar bonus-familj på Västkusten. Så, alla familje-medlemmar, vart ni än är, idag tänker jag på er!

Hela klanen, utom lille Hans, samlade på mormors begravning.
Höst 2009

Lillebror Hans får en egen bild.

Min man...
Koh Lanta, november 2011

... och så barnen såklart.
Vendelsö, juni 2010

Regntunga skyar

Det har regnat här nästan hela veckan. Personligen tycker jag det är ganska skönt, 29 grader och regn kan man leva med. Ringde hem till mamma igår, hon var i full gång att adventspynta hemma. Här är julkänslan ungefär noll komma noll. Jag, som i vanliga fall är en jul-junkie, får i år hålla till godo med den här fantastiskt fina julbloggen. Och, så har vi en julskiva med oss. Men den sparar vi till första advent. Det är väl så nära julstämning man kommer här. Får ta igen det nästa år!

Rumpnisse

Förutom alla foton på godsaker, fanns det såklart massor av foton på barnen i min iPhone. Bland annat hittade jag en bild på rumpnisse à la Jullan. Första gången i en gunga, iskall vinter i Sverige förra året, iklädd farbror Niclas pälsmössa från -87. "Va-va-vaffö-gö-di-på-dette-viset"? Denna vintern slipper hon både åkpåse och pälsmössa, vår lilla, och jag skulle tro att hon är ganska nöjd med det.

Visa mig fotona i din iPhone...

... och jag ska säga dig vilken typ av person du är. Är det inte så? Jag laddade precis över två års foton från min iPhone till datorn, och ser genast att det genomgående temat är - ja, ni ser ju själva. This is me :)

Arvet från Götlaborg

Jodå, Tobias har tydligen fört med sig några viktiga (?) ord och uttryck till sin son. Typ: "Men mamma, du bara tjööötar och tjööötar". Eh, ska man skratta eller gråta?

Phi-Phi Island

Förra helgen gjorde jag och Tobias en utflykt till Phi-Phi Island, som ligger en timmes båtväg från Koh Lanta.

Dagen började bra. Vi hann i god tid, trots en stressig morgon, och solen sken sådär alldeles lagom.

När båten åkte iväg fick vi en bra vy över Koh Lanta. Vi bor en bit ut till höger i bild, och har ca 150 meter ner till stranden från vårt hus.

Den där härliga känslan av att befinna sig på havet varade i ungefär 20 minuter. Sedan började jag må illa. Riktigt illa. En tysk kille låg över relingen och spydde större delen av resan, det var ytterst nära att jag fick ansluta mig till hans klubb...

... men jag klarade mig med nöd och näppe. Min snälla man fick hjälpa mig av båten och bädda åt mig på en gräsplätt vid hamnen, där jag samlade kraft för att fortsätta dagen.

Och, den där uppladdningen behövdes. Målet för dagen var nämligen att ta oss upp (och då menar jag upp) till öns "Viewpoint". Det var en rejäl hajk, men den fantastiska utsikten var värd mödan.

En inte helt vanlig vy, med en smal landremsa där det finns stränder på båda håll. Dessvärre byggs det mer och mer på den där landremsan. Men så är det väl, i takt med att turistantalet ökar, ökar även exploateringen.

 Japp, ett obligatoriskt "nu-står-vi-här-och-tittar-ut-över-havet" kort hann vi också med.

Ner för trapporna var nästan värre än uppför. Vi fick stanna halvvägs ner och ta en lunch, för att vänta på att mina ben skulle sluta skaka. Hade träningsvärk i nästan en vecka efter att ha gått upp och ner för alla trappor. Tobias kände ingenting. Hm.

Mina ben trivdes betydligt bättre här, på stranden, i en solstol. Phi-Phi kändes väldigt mycket mer "turistigt" än Koh Lanta. När vi satte oss i solstolarna på Phi-Phi kom direkt en thailändare fram, och begärde, på sant charter-vis, pengar för solstolarna. Så är det inte på Koh Lanta, än så länge. Tack och lov.

Dagen avslutades i ljumma vågor, "hemma" på vår strand "Long Beach". Borta bra, men hemma bäst!

Min kärlekshistoria

De som känner mig sa att jag hade svårt att älska. Att jag hade byggt en mur omkring mig. Med Honom var allt annorlunda. Kanske var det för att jag hade drömt om Honom? I drömmen hade jag redan smekt hans kind, andats in hans doft.

Det var en lång vår. Jag såg snön smälta i samma takt som livet återvände till moder jord. De gröna knopparna spirade likt den kärlek som växte i mig. Jag jobbade hårt, dagarna på kontoret tycktes oändliga. I takt med att min längtan blev starkare blev dagarna blev ljusare.

Våren övergick till sommar, allt medan jag fortsatte längta, och vänta. Jag njöt av havets kalla vatten mot min varma kropp. Varje dag tänkte jag på Honom. Jag längtade till den dagen han skulle bli min. Sommarens sista strålar sänkte sig över vår fjällhöga nord, och jag väntade fortfarande.

När hösten kom, och dagarna blev kortare, gick jag långa promenader längs vattnet. Jag funderade på hur jag kunde älska Honom som jag ännu inte träffat? Jag visste att tiden närmade sig, att det snart skulle bli vi två. Vi två tillsammans mot världen.

När september blev till oktober började en oroskänsla gnaga i kroppen. Tänk om jag hade skapat en dröm som inte skulle bli sann? Tänk om något gick fel på vägen? Tankarna snurrade allt fortare - tänk om han inte skulle älska mig? Tänk om jag inte var den han ville ha? Tänk om jag inte kunde ge Honom det han behövde? Jobbet kändes plötsligt oviktigt. Meningen med mitt liv var ju att vara tillsammans med Honom.

Om ni visste hur jag längtade! Ibland kunde jag nästan känna hur hans och mina hjärtslag slog tillsammans, men kanske var det bara inbillning. Det var en märklig känsla att vara så nära Honom, men ändå så långt borta.

Dagen för vår första träff närmade sig. Hela jag var fylld av förväntan. Men så fick jag beskedet att han inte ville träffa mig, inte än. Det kändes inte rättvist, jag hade ju redan väntat så länge! Det var de längsta veckorna i mitt liv. Dagarna och nätterna flöt ihop, och någonstans däremellan var jag. Till slut fanns det ingen återvändo, inte heller för Honom.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hela min kropp skulle göra uppror. När det äntligen var dags började jag tvivla. Ville jag verkligen det här? Kanske ångrade jag mig ändå. Eller gjorde jag det? Tankarna som for genom mitt huvud var inte rationella. Jag hade ju väntat på Honom så länge, inte kunde jag väl ge upp nu? Med hjälp av underbara människor i min närhet kunde jag ta mig samman och ge Honom en chans. De sa att han skulle vara värd det.

De hade rätt. Klockan 14:46 den 19 oktober 2008 fick jag träffa äntligen träffa Honom. Honom som jag redan hade älskat så länge. När jag kände hans värme mot min kropp, och se in i hans mörka ögon, visste jag att kärleken var besvarad. Han var allt jag kunde önska, han var perfekt. Och han var min. Nu skulle vi äntligen få vara tillsammans, varje dag. Min son och jag.

Nacka, november 2008
Foto: Monnah

Min, och flera andra, kärlekshistorier finns nu publicerade på Ida Pyks blogg. Ida är en duktig skribent som bloggar för Elle.

Genus-förvirring

HON har ständigt en blåtira i ansiktet, och HON går gärna klädd i fotbollsdräkter och blå skor.

Följande är hämtat från Wiktionary:

hen (henom, hens)

1. (mindre vanligt) han/hon; könsneutralt personligt pronomen i tredje person singular nominativ
   

   Om en elev vill överklaga ett betyg bör hen först vända sig till rektor.

Alltså, kalla mig gärna konservativ, mossig och omodern. Första gången jag hörde ordet "hen" skrattade jag, men nu är jag mest förvirrad. Varför inte kalla en flicka för "hon", och en pojke för "han"? Och förstå mig rätt här. Vi bemöter våra barn relativt neutralt, sett från genus-perspektiv. Vi uppmuntrar vår dotters vilda lekar, som ofta är vildare än storebrors, och blåmärken på henne är mer regel än undantag. Ofta går hon klädd i Sebbes fotbollsdräkter, och på hennes fötter hittar ni blå foppa-tofflor som hon fått ärva av sin kompis Charlie. Men kan någon förklara för mig varför vi skulle kalla Julia för "hen" istället för "hon"? Jag förstår det helt enkelt inte.

Och när jag ändå håller på, vem bestämde att "hen" skulle böjas till "hens"? Det är JÄTTE-diskriminerande om något, eftersom ordet "hens" är mycket mer likt "hennes" än "hans". Det hade varit mycket mer politiskt korrekt att böja ordet till "hins" eller "huns". Eller?

Om jag längtar hem?

Chattade en stund med min syster, och fick frågan "om jag längtade hem, inte ens det minsta?" Eh, nej. Jag längtar inte hem, inte ens det minsta! Jag lever i en dröm. Undrar ibland vad jag har gjort för att förtjäna det här. Vill knappt lägga ut uppdateringar på Facebook längre, folk börjar tröttna på att höra om hur fantastiskt mitt liv är. Är det något som kunde vara bättre då? Jodå. Vistelsen här vore ännu bättre med hela min stora familj och mina vänner på plats. Jag hoppas någon av er kommer, snart. Vore synd om ni missade det här.

"Thai Stye"

Trevliga är de, thailändarna, men att stava engelska ord - det kan de inte! Minst en gång om dagen får jag mig ett gott stavnings-skratt. (Kanske skrattar jag lika gott åt dem, som de skrattar åt mina försök att prata thai!?)

Loi Krathong

Vackra krathonger som numera befinner sig någonstans på Andaman-havet.

Bananblad + blommor + stearinljus + rökelse = krathong.

Tobias tar sin uppgift på fullt allvar...

...och vågar trotsa både krabbor och maneter när han går ut i det mörka havet.

Kolla in Hasses skjorta (till hö i bild)! Han och sonen vadade långt ut för att skicka iväg sin krathong. I mitten står Pierre och Jenny och funderar på vad de ska önska (kanske önskar Pierre att han någon dag ska klå Tobbe i tennis!?)

Förra veckan var det "Loi Krathong" här i Thailand. Loi betyder "att flyta", och krathong är en "båt" som tilllverkas av bananblad och fylls med blommor, stearinljus och rökelse. Loi Krahtong firas en kväll med fullmåne i den tolfte månaden i thai-kalendern (vilket i den västerländska kalendern vanligtvis infaller i november). Denna dag står vattnet som högst på hela året.

Ceremonin är en hyllning till vattengudarna samtidigt som man ber om botgörelse för sina synder. Innan man tänder ljusen och skickar ut krathongen i havet är traditionen att man ber en bön och önskar sig något, samtidigt som man ber om förlåtelse för sina synder.

Vi var bjudna till Slow Down för att fira ceremonin, där ägaren Hasse bjöd på fantastiskt god mat. Kvällens höjdpunkt var när alla tände ljusen och rökelserna i sina krathonger och skickade ut dem på havet. Nu hoppas jag att vattengudarna är blidkade, och att min önskan blir sann. Tack för en fin kväll Hasse & co!

Vad hände med nitarna?

Bild från Ebbas blogg/Scanpix.

Det verkar som att Noomi Rapace har lagt nitar, piercingar och den svarta kajalen på hyllan. Lisbeth Salander-stilen är long gone, numera strålar hon på röda mattan i sann Hollywood-anda. (Bilden är från filmfestivalen i Rom.) Om ryktena stämmer att Ola Rapace var otrogen mot denna fantastiskt vackra kvinna, undrar jag hur han tänkte, och hur han tänker nu.

Turkiet vs Mallorca

Turkiet.
Bild lånad från Ving.

Alltså, ni som följer min blogg har väl vid detta laget förstått att mitt huvudintresse består i att resa. I lördags kväll satt jag och min man i solnedgången för att gå igenom våra planer inför nästa år. Det är mycket som ska fixas. Efter vårt äventyr här i Thailand ska vi tillbaka till Sverige och hitta nytt boende, jag ska söka jobb och så ska vi... resa ännu mer! Såklart. Listan med länder kvar att besöka måste prickas av. Trettiosex länder är avklarade, men jag har plenty to go.

Med tanke på att det numera finns en treåring och en ettåring med i bilden, gäller det att planera klokt. Resan hit till Thailand fixade vi själva, vi bokade flygstolar, fixade med visum och snälla kontakter hjälpte oss att hitta boende. Det är kul, men tidskrävande, att fixa allt själv. Nästa resa blir charter. Tänker låta resebyrån sköta allt. Tänk vilken lyx att bara sätta sig på planet och åka.

Kriterierna för vår lilla familj är ett varmt ställe, prisvärt, nära till fina stränder, barnvänligt och så bra mat. För egen del vill jag åka till ett land jag ännu inte besökt. För att smila in mig lite hos maken har det ultimata resmålet också schyssta golfbanor i närheten. Så, vad finns det som matchar våra kriterier? Funderade ett tag på Mallorca, men efter att ha hört mig för i bekantskapskretsen, och surfat runt på Vings hemsida, har jag hittat det perfekta resmålet för oss till nästa år. Turkiet it is, närmare bestämt Gloria Golf Resort i Belek. Ta en titt på bildspelet så förstår ni kanske varför jag vill dit. Enormt poolområde för hela familjen, hälsoklubb och volleyboll för mig (japp, det är ju sånt jag sysslar med här i Thailand!), tennis och golf för min idrottstokige make, och en stor lekpark för barnen. Toppa det med fina stränder, bra hotellstandard, barnklubb - och All Inclusive.

Japp, så blir det. Vad säger ni? Någon som hakar på?

Sol, bad, och strand - då mår vår familj som bäst!

Sebbe-liten.

Häromdagen hörde jag Sebbe muttra i soffan: "Jag är trött på det här livet!" Varken jag eller Tobias kunde hålla oss för skratt - det var hårda ord från en liten pojke. När vi bad honom förklara vad han menade sa han att han inte orkade läsa för Julia, vilket jag hade bett honom om en stund tidigare. Det är ett tufft jobb att vara storebror!

Fars dag

Karlskrona,
juni 2011

Jag råkar ha världens bästa far. Han är en av mina största idoler och jag är stolt över att kunna presentera mig som "Ivars dotter". Far, hoppas du blir uppvaktad med kexchoklad och skumgodisar i vanlig ordning. See you later!