Min kärlekshistoria

De som känner mig sa att jag hade svårt att älska. Att jag hade byggt en mur omkring mig. Med Honom var allt annorlunda. Kanske var det för att jag hade drömt om Honom? I drömmen hade jag redan smekt hans kind, andats in hans doft.

Det var en lång vår. Jag såg snön smälta i samma takt som livet återvände till moder jord. De gröna knopparna spirade likt den kärlek som växte i mig. Jag jobbade hårt, dagarna på kontoret tycktes oändliga. I takt med att min längtan blev starkare blev dagarna blev ljusare.

Våren övergick till sommar, allt medan jag fortsatte längta, och vänta. Jag njöt av havets kalla vatten mot min varma kropp. Varje dag tänkte jag på Honom. Jag längtade till den dagen han skulle bli min. Sommarens sista strålar sänkte sig över vår fjällhöga nord, och jag väntade fortfarande.

När hösten kom, och dagarna blev kortare, gick jag långa promenader längs vattnet. Jag funderade på hur jag kunde älska Honom som jag ännu inte träffat? Jag visste att tiden närmade sig, att det snart skulle bli vi två. Vi två tillsammans mot världen.

När september blev till oktober började en oroskänsla gnaga i kroppen. Tänk om jag hade skapat en dröm som inte skulle bli sann? Tänk om något gick fel på vägen? Tankarna snurrade allt fortare - tänk om han inte skulle älska mig? Tänk om jag inte var den han ville ha? Tänk om jag inte kunde ge Honom det han behövde? Jobbet kändes plötsligt oviktigt. Meningen med mitt liv var ju att vara tillsammans med Honom.

Om ni visste hur jag längtade! Ibland kunde jag nästan känna hur hans och mina hjärtslag slog tillsammans, men kanske var det bara inbillning. Det var en märklig känsla att vara så nära Honom, men ändå så långt borta.

Dagen för vår första träff närmade sig. Hela jag var fylld av förväntan. Men så fick jag beskedet att han inte ville träffa mig, inte än. Det kändes inte rättvist, jag hade ju redan väntat så länge! Det var de längsta veckorna i mitt liv. Dagarna och nätterna flöt ihop, och någonstans däremellan var jag. Till slut fanns det ingen återvändo, inte heller för Honom.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hela min kropp skulle göra uppror. När det äntligen var dags började jag tvivla. Ville jag verkligen det här? Kanske ångrade jag mig ändå. Eller gjorde jag det? Tankarna som for genom mitt huvud var inte rationella. Jag hade ju väntat på Honom så länge, inte kunde jag väl ge upp nu? Med hjälp av underbara människor i min närhet kunde jag ta mig samman och ge Honom en chans. De sa att han skulle vara värd det.

De hade rätt. Klockan 14:46 den 19 oktober 2008 fick jag träffa äntligen träffa Honom. Honom som jag redan hade älskat så länge. När jag kände hans värme mot min kropp, och se in i hans mörka ögon, visste jag att kärleken var besvarad. Han var allt jag kunde önska, han var perfekt. Och han var min. Nu skulle vi äntligen få vara tillsammans, varje dag. Min son och jag.

Nacka, november 2008
Foto: Monnah

Min, och flera andra, kärlekshistorier finns nu publicerade på Ida Pyks blogg. Ida är en duktig skribent som bloggar för Elle.