I början på december begav vi oss ut på de thailändska vägarna för att så småningom ta oss över gränsen till Malaysia, där målet var att förnya våra visum. Resan var inte särskilt välplanerad, vi bestämde oss dagen innan vi åkte. Vi lär planera nästa resa bättre, det kan till exempel vara en fördel att veta vart man ska sova på natten, särskilt om man har med en treåring och en ettåring på resan.
Med tanke på att barnen inte behövt sitta i en bil på flera månader, skötte de sig ovanligt bra. Resan, inklusive felkörningar, ner till gränsen tog åtskilliga timmar.
Bilbarnstolar är mer ett undantag än en regel här, men Tobias lyckades tjata till sig två stycken till barnen.
I vanlig ordning hade vi ingen "fysisk" karta med oss, utan hade laddat upp vägbeskrivning på våra iPhones. När vägarna blev alltför slingriga fick plötsligt "Google maps" för sig att lägga av, och då fick vi chansa lite. Detta ledde till att vi körde fel både en och två gånger, men det gjorde inte så mycket. På grund av en av felkörningarna hittade vi ju en perfekt rastplats till barnen.
Samma felkörning gjorde att vi hamnade på en "look-alike"-strip till Key West. Jättefint ställe, som vi aldrig hade hittat om vi inte hade kört fel.
Öde sandstrand, där barnen fick springa av sig det värsta springet i benen.
Efter några pauser var det dags att ta sig över gränsen. Klockan hade visst hunnit bli ganska mycket, men vad gjorde väl det. Gränsstationen borde väl vara uppe sent. Eller? (Note to self: kolla upp sådant innan.) Vi lyckades komma fram någon halvtimme efter det att gränsstationen hade stängt för dagen. Det var bara att vända bilen, och ställa in sig på ett nytt försök dagen efter.
I takt med att det blev mörkare och mörkare ute, blev vi mindre och mindre kaxiga över självklarheten att hitta ett boende, trots att vi inte hade kollat upp något sådant. När klockan närmade sig 22, och barnen skrek ikapp i bilen, hade vi fortfarande inte hittat någonstans att bo. Vi hade tagit för givet att folk skulle kunna i vart fall några ord engelska, men där fick vi tji. Till slut åkte vi förbi polisstationen för att få lite hjälp, men allt vi fick var den här lappen, med namnet på ett hotell. Eh, tack polisen! Det hjälpte oss... ingenting. Till slut hittade vi ett vänligt thailändskt par som guidade oss i sin bil. Då hade vi alla hunnit bli urtrötta och ganska less.
Thailändarna visade oss till en spökanläggning med blå "stugor". Inte en kotte någonstans. Tobias stod och knackade på receptionsluckan länge, länge, medan jag uppgivet planerade hur vi skulle kunna spendera natten i bilen. Till slut öppnade receptionisten yrvaket luckan, och räckte över nycklarna till nattens härbärge.
Har aldrig varit så glad över en stenhård säng, och en skruttig AC. Med hjälp av lite musik (vår iPhone-docka med högtalare är ett av våra bästa köp här nere!) och en påse M&M blev det till slut ganska ok ändå.
Efter en god (nåja) natts sömn kunde vi äntligen slutföra vårt visum-uppdrag. Vi passade också på att fira Hannahs födelsedag med storshopping på Tesco, och besök på KFC. (Spana in thailändaren, som spanar in Hannah...)
Ett besök på Dunkin´ Donuts fick det också bli. Det vore dumt att låta bli.
Ni må tro att vi var glada när vi äntligen kunde ta oss över gränsen. Det stämplades febrilt i våra pass, tror vi hann med fyra olika stämpelstationer innan vi var klara.
Slutet gott, allting gott alltså. 60 nya dagar att roa oss i Thailand. Dessa dagar har för övrigt redan gått ut, så i fredags var vi i Krabi, betalade en massa pengar på "Immigration Center", och får nu stanna 30 dagar till. Sedan måste vi lämna landet igen. Struliga visumregler kan jag tycka, men man har liksom inte så mycket till val. Alternativet är höga böter för "overstay", och de pengarna kan man ha bra mycket roligare för.
"Hej hå, hej hå, vi över gränsen gå...".
Hehe, ja inte ska det vara enkelt inte!
SvaraRadera