Favoritbloggerskor!

Sådärja, fattas bara en dator och snabb uppkoppling på det!

Vi tittar i princip aldrig på tv/film här i Thailand. Jag roar mig istället genom att läsa böcker, och en hel del bloggar. När jag listar mina favoritbloggar inser jag för övrigt att alla skrivs av kvinnor. Inte särskilt jämställt va? Läge för kvotering? (Skulle inte tro det...)

I alla fall, här kommer mina favoritbloggar just nu:

• Trendenser, som drivs av Frida Ramstedt, måste vara Sveriges bästa inrednings/design blogg. Jag älskar hennes blogg! Varje dag bjuder hon på vackra bildkavalkader, ofta tagna av henne själv. Dessutom är hon en av få storbloggare som faktiskt tar sig tid att kommentera personligen i sina läsares bloggar. Stilpoäng där Frida! 
• Cecilia Blankens. Jag fick upp ögonen för Blankens när hon vikade som radiopratare under Gry Forsells föräldraledighet. Tyckte hon hade en skön jargong, vilken också speglar sig i hennes blogg. Jag gillar verkligen hennes sätt att skriva.
• Vimmelmamman. Lotta Gray jobbar som reporter på SE&HÖR. Jag började läsa hennes blogg med hopp om att få lite kändisskvaller, men insåg snabbt att hennes blogg handlar om allt annat än det. Lotta fick cancer 2008, och många av inläggen handlar om hennes resa att bli frisk, och de funderingar som uppstår när livet inte längre är något självklart. Hennes inlägg berör mig ofta på djupet.
• Lofsan heter egentligen Lovisa Sandström, och jobbar som PT. Bloggen är en mammablogg som handlar om träning. Lofsan kommer med grymma träningstips, och varje gång jag har varit inne på hennes blogg är jag alltid lika peppad att ta itu med min egen träning.
• Sofia springer drivs av modejournalisten Sofia Hedström. Sofia lyckas med bedriften att "springa med stil". Hennes löparoutfits är lika coola som tiderna hon lyckas springa på maraton. Hon kommer också med grymma löpartips, vilket jag är i stoooort behov av just nu.
• Ebbas blogg. Alltså, Ebba von Sydows blogg är helt i min smak. Massor av bilder och senaste nytt om kändisar och kungligheter runt om i världen. (Jag vet, jag är onaturligt intresserad av det, men det kan inte hjälpas. Jag är liksom född med det!) Kändisinläggen varvas med en lagom mix av roliga vardagsinlägg.
• Blondinbella. Jodå, jag erkänner att Isabella Löwengrips blogg är den jag har följt längst. Det finns så många åsikter om den tjejen, men jag beundrar henne. Hon är målmedveten, och till skillnad från många andra unga bloggerskor uppmanar hon unga kvinnor att ta tillvara på sina talanger och jobba hårt.
• Underbara Clara har jag bara följt ett par månader, hur kan jag ha missat henne? Att titta in på hennes blogg är att gå in i en godisaffär. Härliga bilder, och fina texter, man vill bara ha mer.
• Katrin Zytomierska. Alltså, jag vet inte vad det är, men jag kan inte låta bli att läsa Katrins blogg. Hon provocerar verkligen, på både gott och ont. Hennes blogg är kul (för det mesta), man vet aldrig riktigt vem eller vad hon ska skriva om. Ingen verkar gå säker när hon sätter igång med sin sågning.

Förutom de här kändisbloggarna följer jag såklart mina utomordentligt snygga systrars bloggar; Monnah, Mimmi och Kajsa. 

Vad säger ni, finns det någon annan blogg som jag absolut inte får missa?

Mina fina!

Februari 2012
Foto: Petra Broberg

Eller ja. Kanske borde jag skriva "Våra fina!" För, hela äran kan jag ju faktiskt inte ta på mig själv! 

Gwyneth Paltrow glänser på Oscarsgalan

Foto: Scanpix/Ebbas blogg

Kollar igenom bilderna från årets Oscarsgala, och inser att min favorit Gwyneth, ni vet hon som har "alles", lyckades överglänsa alla på röda mattan, igen! Får man ens vara så här snygg?

Någonstans här tappade jag aptiten...

         Vi stannade, hungriga och trötta, till vid gränsen Thailand/Malaysia för att få i oss lite lunch. 

"You want to add the boiled cow ...?" Eh, nej tack, helst inte faktiskt.

Idag...

Bild från igår vid Mu Koh Lanta National Park.

... är det lyx för hela slanten. Lunch med Jenny på Linda´s (de har grymt god mat), strandpromenad, massage, några längder i poolen, och så en ny spännande bok att ta tag i. Imorgon bitti åker vi till Malaysia, dags för VISA-run igen. 60 nya dagar, sedan är vi hemma i Sverige igen. Hemma? Sverige? Snart? Konstigt.

Saturday snapshots

Lördag igen (=lördagsgodis), hurra! Kommer inte hinna lägga upp några bilder från dagens äventyr, men bjuder istället på en bildkavalkad från förra lördagen. Vi kommer nog köra ungefär samma race idag.

Min fantastiskt goda lunch, "Chicken Cashew". Det är överlägset den maträtt som jag har ätit mest av här i Thailand.

Tobias slog på stort och provade en ny maträtt. Vad är det? Tillagade skosulor? Nej usch, den där maten klarar jag mig utan.

Efter lunchen åkte vi en sväng till öns enda Driving Range. Närmaste golfbana ligger i Krabi, men så kul ska vi inte ha det. Jag slog mina bästa slag någonsin. (Med tanke på att jag tog grönt kort redan 2006, var det verkligen på tiden att bollen gjorde en annan manöver än 4 meters "studsande" i högerriktning...)

Åkte vidare till restaurangen "Thai Cat", och blev i vanlig ordning serverade av den här mannen. Alltid med ett leende på läpparna, och alltid med en vit handduk på huvudet. Snubben är hur skön som helst.

Vi hängde i samma strandhydda som vanligt, och upptäckte att våra "Alla hjärtans dag" ballonger hängde kvar, om än lite vissnare än sist jag såg dem.

Middag i solnedgången, och ett kvällsdopp i havet för Tobias. Jag låg som fastklistrad vid min bok "Igelkottens elegans".

När det börjar skymma är det som att hela stranden vaknar till liv. Krabbor och eremitkräftor i alla färger och storlekar kryper fram från sina gömställen. Hellre eremitkräftor än kackerlackor.

På natten var åter igen dags att stiga upp strax före 02:00 och titta på Melodifestivalen. Bidragen, med allt vad det innebär (kläder, musik, smink och frisyrer), måste ju kommenteras, kritiseras, berömmas och skrattas åt. Tur att vi har vänner här nere som äger både stor tv och betalar för "Svt World". Vår värdinna har dessutom varit med i Melodifestivalen själv, och levererar ständigt spännande "Behind the scenes"-skvaller. (Bilden tog jag före Ranelids framträdande, alltså innan vi låg på golvet och vred oss av skratt...)

Japp, sammanfattningsvis hade vi en riktigt bra lördag. Igen.

Pretty in pink

Februari 2011

Sitter och bläddrar igenom iPhone-bilder från förra året. Stannar till vid bilden av Sebbe á la Stureplan. Kanske är jag partisk, men på den här bilden kan han vara den sötaste pojken i hela världen.

Just den delen av moderskapet, partiskheten alltså, är för övrigt ganska skön. Alla jantelags-tankar försvinner när det gäller ens egna barn. Om någon säger till mig "Du har den sötaste ungen jag har sett" nickar jag ivrigt och håller med. Men, om någon kommer fram och säger "Åh, vad snygg du är idag", börjar jag skruva på mig och säger "Nej, men alltså du är snyggare. Den här gamla trasan, den köpte jag för hundra år sedan...". Måste bli bättre på det där, och anamma lite anti-jante attityd även när det gäller mig själv!

En prinsessa!

Foto: Ekuriren

Stort grattis till de nyblivna föräldrarna! Som den rojalist jag är, blev jag uppriktigt lycklig över nyheten om den lilla prinsessans ankomst. Jag hade gissat på en flicka (jaja, 50 procents chans), och att hon skulle vara 51 cm lång. Däremot gissade jag helt fel på datum och vikt. Jag hade tippat på 1 mars, och 3770 gram (hon vägde 3280 gram). Vågar ni sätta en slant på vad den lilla prinsessan ska heta? Jag helgarderar mig och slänger in namn som Agnes, Christina, Anna, Astrid, Fredrika, Angelica, Louise, Sofia eller Josefina. Vad tror ni?

...på det sjätte smäller det!

Jag har laddat i flera månader nu. Varje dag har jag kört ramsan: "Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det..."  Men, ungefär där har det varit stopp. Längre än så har jag inte kommit. Jag har kört mina powerwalks fram och tilllbaka längs stranden, men har aldrig kommit över tröskeln att faktiskt dra upp tempot, låta foten lyfta från marken och ta de där första, darriga löpstegen. Gympaskorna har sett ledsna ut där de stått under trappen. "Vadå, har du släpat oss hela vägen till Thailand, och så använder du oss inte ens?" Igår var det äntligen dags. Efter att ha laddat i fem månader var det dags att slutföra ramsan: "... på det sjätte smäller det!"

Hur det gick? Jodå, de tre första kilometerna gick som på räls. De sista tre, inte så bra. Nöjd och glad över gårdagens insats, med härlig träningsvärk som ett kvitto på att jag gjort något bra. Nu laddar jag inför tjejmilen i augusti. Vilka är på?

Semlor

Så här smakar himlen.
Foto: Mimmis blogg

Fyra av fem uppdateringar på Facebook igår handlade om semlor. Jag satt tryckt mot datorskärmen och dreglade över alla bilder på nygräddade och alldeles underbart feta semlor. Jag har ägnat hela veckan åt att försöka lägga beslag på en av svenska Moas semlor, som säljs på Slow Down café. Ryktena om hennes goda semlor har spridit sig runt hela Koh Lanta. Jag har varit på Slow Down FYRA dagar i rad, men semlorna har varit slut varje gång. Jag ser det som ett tecken. Det är inte meningen att jag ska äta semlor. Sorgligt, men sant.

De godaste semlorna i hela världen gör för övrigt min storasyster Mimmi. Hon hann knappt sila över florsockret över semmelbullarna hemma i köket, innan vi syskon, likt en lejonskock, slängde oss över plåten med de dyrbara bakverken. Mot bakgrund av det här blogginlägget, postade Mimmi det här. Tack Mims, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Lost and found

Titta noga. Ser ni något konstigt? Som till exempel ett Mastercard och en 1000-baht sedel i papperskorgen? Tror ni kanske att det är något av barnen som har varit i farten? Om det ändå vore så väl...

Igår öppnade jag kassaskåpet för att ta ut pengar och bankkort. Gick sedan till Sebastians garderob för att hämta kläder till honom. Efter det gick jag raka vägen (trodde jag) till Sebbe för att ta på honom kläderna. Sedan var pengarna och kortet borta. Puts väck. Letade överallt och ingenstans, och involverade både Tobias och Sebastian i letandet. Jag blev mer och mer frustrerad. Ni vet, man tänker igenom händelseförloppet gång på gång, och kan inte för sitt liv begripa vad som hände. Efter ett tag hörde jag Tobias börja gapskratta. Han skulle kasta något i soptunnan, och möttes av en ovanlig syn. Tydligen hade jag slitit bort en lapp från Sebbes nya shorts, och slängt denna lapp tillsammans med den andra, betydligt värdefullare, lappen och mitt Mastercard.

Är det hjärnskakningen som spökar, eller håller jag helt enkelt på att bli senil? (Jag fyller ju trots allt 32 år snart, så åldern kanske börjar ta ut sin rätt?)

Säg hej till Astrid

Döpt efter en av Sebbes flickvänner, och ihoppysslad under djup koncentration. Eh, för att förtydliga, inte av mig, utan av Sebbe. Just nu pryder hon vårt köksbord, den sköna Astrid. Mina barn kommer aldrig bli lika duktiga på att pyssla som min storasysters (aka Scrap Queen) barn, men det gör inget. Så länge sonen får fram sådana här konstverk är jag mer än nöjd.

Vilken skönhet va?

Utsikt från mitt fönster.

Då, för ett år sedan...

... och nu. Jag gillar nu bättre.

Grabbarna Grus

Klong Nin, januari 2012
Sebbe, Tobias, Pierre, Stefan och Zackarias.

Snyggare gäng än så här får man leta efter. För ett par månader sedan, när Stefan och hans familj var och hälsade på, var det brödrakamp i tennis och beachvolleyboll nästan varje dag. Blodigt allvar kan jag lova. Min man och hans bröder är idrottstokiga allihop, något som också verkar ha gått i arv till Sebastian.

Vi har Pierre (i mitten, både på bilden och i syskonskaran) att tacka för vår "Thaimout". Han och hans fru är "Falang-veteraner", det är tredje säsongen de bor här i Thailand. De fick oss sakta men säkert in på tanken att lämna Sverige för Thailand. De har varit till stor hjälp med alla tusen frågor vi kommit med, och det var också de som hittade vårt fantastiska boende. Alla borde ha en Pierre.

Och Stefan? Honom är vi extra stolta över just nu. Han tilldelades Jubelfondens vis-stipendium för 2012. Grattis Stefan!

Molly Sandén vs Miley Cyrus

Foto: Sydsvenskan/Stylebistro

Är de måhända tvillingar som skildes åt vid födseln? För det kan väl inte bara jag som tycker att Molly och Miley är identiska? De heter ju till och med nästan likadant. Duktiga på att sjunga är de också. Jag hade Molly som klar favorit igår natt. (Japp, i vanlig ordning steg jag upp kl 02:00 för att se direktsändningen. Och nej, jag är inte så pigg idag.) Det märktes att hon menade allvar när hon sjöng "I don´t miss your dirty clothes on the floor...". Skärpning Eric Saade! (Var det förresten därför de gjorde slut? Smutsiga kallingar på golvet en gång för mycket?!)

Tjejtjusare

Filippa och Sebastian.

Sebastian och Frida.
Foto: Petra Broberg

Sebbes flickvänner hemma i Sverige, Astrid och Ebba, får passa sig, de har tuff konkurrens här nere! Sebbe blev rejält förtjust i både Frida och hennes lillasyster Filippa som bodde granne med oss ett par månader här på Koh Lanta. Nu är tjejerna och deras föräldrar tillbaka i kylan i Sverige igen, men det hindrar inte Sebbe från att nämna deras namn minst ett par gånger om dagen. Både vi och barnen är glada över alla nyfunna vänner vi har fått lära känna här nere. För att citera Sebbe: "Livet är härligt"!

The time of our life

För tillfället finns det inte många tider att passa för mig. Jag har egentligen bara två tider att hålla reda på: tisdagar och torsdagar kl 10-11. Då kör jag "Aqua Aerobics" i Lanta Wellness regi. Det tar cirka 5 sekunder att gå till jobbet (poolen ligger utanför vår ytterdörr), så jag behöver inte direkt stressa för att hinna i tid. Det är verkligen befriande att få leva utan tidskrav i några månader. 

Klocka: Lacoste, köpt på Faro flygplats, Portugal.
Ringar: Egendesignade från Elmblads Guld.

Min fina, fina klocka, som jag fick av min familj i 30-års present, gör helt enkelt ingen nytta här i Thailand. Den ligger i stället inklämd tillsammans med vigselringarna och resten av mina smycken i någon av alla flyttkartonger hemma i Sverige. Jag var tveksam angående ringarna, de har jag ju nästan alltid på mig. Men, solkräm, viktnedgång och salta hav, det var som upplagt för en ring-katastrof. Har redan lyckats tappa en förlovningsring i havet en gång, så bestämde mig för att ringarna nog skulle må bättre där hemma. Ser fram emot att sätta på dem när vi kommer hem. Vi kanske kan köra en "Beckham"-grej, och gifta om oss? Skulle gärna köra en repris på vårt fantastiska bröllop (denna gången skulle jag dock inte snöra korsetten så hårt att jag inte får i mig en enda bit av de underbara bakelserna...) 

Ta av dig skorna!

"Varje gång du tar av dig skorna, så medge att det känns skönt..." Povel Ramels gamla slagdänga är högst aktuell här! Thailand är till större delen ett buddistiskt land, och det är viktigt att respektera de sedvänjor som finns. En sak att tänka på är att alltid ta av sig skorna vid besök i ett tempel. Det där med att ta av sig skorna gäller inte bara i tempel, utan också de flesta andra byggnader (även butiker och restauranger).  Tänk på att thailändarna är konservativa vad gäller klädsel. Själva badar de, både män, kvinnor och barn, med kläderna på. Turister uppmanas att inte ha utmanande kläder på sig. Att sola/bada topless är inte heller så poppis.

Häromdagen var jag på vårt lokala apotek, som har en stor skylt upphängd på dörren: "Please take off your shoes". Jag tänker knappt på skylten längre, utan sparkar av mina flipflops per automatik. (ÄLSKAR för övrigt apoteket här, de har allt!) Plötsligt klampar två högljudda svenskor in, med bikinitop och blöta gymnastikskor. Efter några sekunder har de lämnat sina leriga avtryck över precis hela golvet. Jag, som annars brukar vara ganska försiktig, kan inte låta bli. Med min allra snorkigaste röst pekar jag, först på deras smutsiga skor, och sedan på golvet, och ber dem sedan att "faktiskt respektera thailändarnas seder". Sen stegar jag ut från apoteket. (Hade för övrigt en dålig dag, och överreagerade kanske. Men, efter tillrättavisningen blev jag genast på bättre humör. Kanske bor det en liten häxa i mig ändå!?)

Kärleksballong

Det där med att vi inte firar alla hjärtans dag något nämnvärt, det var nog sanning med modifikation. Jag fick ju trots allt två hjärtformade ballonger av Tobias igår (som han i sin tur hade tiggt till sig av våra bordsgrannar på restaurangen medan jag var på toaletten). Japp, "love is in the air"!

Hjärnskakning och magsjuka

Jag vågar knappt tro att det är sant, men det verkar som att vi är friska igen! Magsjuka i flera omgångar ledde till att jag till slut blev lite för matt, och förra veckan svimmade jag. Landade med bakhuvudet, smack, på stengolvet, och tuppade av en stund. Skum känsla att vakna upp och inte veta varken ut eller in, men nog ännu läskigare för Tobias som hörde dunsen och kom springande. Efter en veckas vila och huvudvärk, som sakta men säkert har avtagit, känner jag mig nu nästan hundra. Och barnen är, som extra bonus, ok i magarna igen. Vilken pärs.

Jag var hos läkaren för att kolla att allt var ok, och fick små röda piller utskrivna. Vanliga vitaminer, som ska "öka aptiten" efter magsjukan. Jo tack, de har funkat. Chokladsuget kom tillbaka, med full kraft, och jag får numera lägga till egna piller i form av M&M´s till varje måltid. Hm, får nog avsluta just chokladkuren snart och återgå till "Operation Toppform".

Vitaminer för kropp och själ.

Pusskalas

I vår lilla familj är alla hjärtans dag en dag som alla andra, vi firar den inte nämnvärt. Eller jo, på vår första alla hjärtans dag som par slog Tobias på stort, och bokade bord till oss på Gondolen. Sjukt packat med folk, alldeles för dyra räkmackor, och lite krystad stämning på borden omkring oss. Nja, "Valentine´s day" är lite för kommersiell för att det ska kännas äkta. Då är det roligare att lyxa till det med överraskningar en "helt vanlig dag". Men, lite extra pussar är gratis, så de kan vi gott slösa på idag. Kärlek till er alla!

Hårrapport

Till er som undrar hur vår lilla "Skalle-Per" ser ut - det artar sig! Tobias nämnde till och med ordet "klippning" i ett svagt ögonblick. Klippning, och Julia, i samma mening. Är det möjligt? Jodå, håret har börjat växa, men bara där bak. Där fram är det fortfarande kalhygge, i sann "Håkansson"-anda.

God natt Whitney Houston.

Bild: Google/Thekingofpop

Kanske kan de sjunga duetter i himlen nu, Michael Jackson och Whitney Houston? Änglaröster hade de ju båda två, redan när de levde. Blir ledsen när jag läser om Whitneys död, men egentligen var det väl bara en tidsfråga. Det är hemskt att se vad drogerna kan göra med en vacker, och fantastiskt begåvad, människa och hennes liv. Tack för showen Whitney. Ingen kommer någonsin kunna waila som du.

Nu ska jag köra Whitney YouTube-maraton hela dagen, med bl.a. "I will always love you", "My love is your love" och "Greatest love of all".

Happy family!

Foto: Petra Broberg

Så här glada och lyckliga var vi för ungefär en vecka sedan. Före det att magsjukan slog till på allvar med andra ord. Igen.

Abstinens efter Kexchoklad

Utö, juni 2011

Nu har det gått mer än fyra månader sedan vi landade i Phuket, tiden går fort när man har roligt! Inte en enda gång har jag haft hemlängtan sedan vi kom hit. Däremot finns det saker som jag längtar efter. Igår fick jag en helt galen abstinens efter Cloetta Kexchoklad. Fråga mig inte varför, kunde bara inte sluta tänka på den röd/gula förpackningen. Den där perfekta kombinationen av krispigt kex, med de olika lagren av mjölkchoklad. Åh...

Tobias längtar efter "badminton", "Estrella-chips" och "snabbt internet". (Om ni visste hur mycket internetstrul vi har haft. Gah! Om ni har förmånen att ha snabb uppkoppling hemma - ha vett att uppskatta det.)

Söt som socker

Hon gillar glass, vår Julia. Men ännu mer gillar hon sina armband (gardinringar). Ju fler, desto bättre. De färgglada plastringarna är för övrigt det enda hon vill ha på sig. För några veckor sedan började hon konsekvent att klädvägra. Det är en kamp att bara få på henne blöjan.

Jag har nästan gett upp vad gäller kläderna. Det är ju ändå 30+ grader varje dag, det hade varit värre om hon hade sprungit runt i bara blöjan hemma i nordpolen. (Min lillasyster, som bor i Umeå, kunde för övrigt konstatera att vi hade 66 graders skillnad i temperatur häromdagen. -30 grader i Umeå, och +36 grader här på Koh Lanta. Galet.)

Dumbo, på riktigt.

Vänjer mig aldrig vid synen av de här mäktiga djuren! Just djurlivet är väl annars inte det jag gillar mest med Thailand, men elefanterna, de är en klass för sig. Bilderna nedan tog jag en kväll på stranden, när ett gäng småkillar kom ner för att "rasta" sina snabel-prydda vänner. Elefanterna njöt verkligen av att bada i havet, de hade nog stannat där hela kvällen om de hade fått. Vågade mig inte riktigt nära, vill inte gärna bli trampad på tårna av  Dumbo & co. 

En av sakerna på vår "To do"-lista innan vi lämnar Thailand är helt klart en ridtur på elefanterna tillsammans med Sebastian. (Julia får stanna hemma. Hon, som till och med är rädd för katter, börjar typ hyperventilera när hon ser en elefant...)

Musiken i mitt liv

Har ni tänkt på hur musiken kan ta er igenom hela er livs historia? Ni hör en låt, och genast minns ni en person, en plats, en känsla, eller en händelse? Satte mig ner en stund för att tänka igenom vilka låtar/musiker, som väcker minnen hos mig. Det blev verkligen en "walk down the memory lane". Min lista blev till slut så lång att jag fick korta ner den rejält. Here we go:

• Under mina yngre år gick jag tydligen alltid och sjöng på barnvisan "Annikas visa": "Jag heter Annika jag tralala, och nästan jämt är jag glad tralala...". Jodå, jag var både rund och glad när jag var liten.
• Sen kom Carola. Need I say more?
• Någon gång på lågstadiet skickade min världsvana, äldre kusin, som bodde i USA, över ett kasettband med Amy Grant till lillayster Victoria. Jag och kusinen Victoria sjöng otaliga gånger ikapp till Amys hit "Baby Baby".
• I mellanstadiet blev jag helt tagen av tjejerna i Troll. Jag gick med i deras fanclub, och fick ett signerat foto. Vilken lycka! På skolshowen mimade jag och mina bästisar till "Jimmy Dean". (Någon, mer än jag, som minns den låten?)
• Sen blev det Girlpower á la Spice Girls och Britney Spears. Sjöng deras låtar för full hals, med min tolv år yngre lillasyster Kajsa som enda publik. När det blev för uttjatat klädde jag istället ut Kajsa i olika Spice Girls-outfits. (Hallå, vem behöver dockor när man har en livs levande unge att klä ut?)
• På gymnasiet blev det mycket Bo Kaspers Orkester, men lyssnade också sönder skivorna från musikalen Kristina från Duvemåla.
• Efter studenten flyttade jag till Stockholm, och lyssnade på Lisa Nilsson och så Robbie Williams såklart (jag erkänner, jag är fortfarande kär i honom!)
• Under sommaren 2001 som lägerledare på "Summercamp" i Rochester, USA, blev Wycleaf Sean "Perfect Gentleman" sommarens låt.
• Sommaren i Barcelona 2002 blev det en massa klubb-musik. Sådan musik gillar jag inte ens, vilket kan vara anledningen till att jag faktiskt inte minns en enda låt från den sommaren.
• Väl hemma i Stockholm flyttade jag och Victoria till en lägenhet inne i stan, och lyssnade på Keane och ... Robbie Williams (surprise! Victoria gjorde några försök att "omvända" mig till lite mer hipp musik, men lyckades aldrig riktigt).
• Jag åkte jorden runt, och lärde mig uppskatta Erykah Badu i Costa Rica. Åkte vidare till Californien, och sörjde det slutgiltiga uppbrottet med den jag hade trott var min livs kärlek, genom att lyssna alldeles för många gånger på Mauro Scoccos "Långsamt farväl". På Hawaii introducerades jag, och förälskade mig i, musik av Jack Johnson. I Nya Zeeland dansade jag loss med nya vänner till Outkasts "Hey Ya".
• Kom hem, och flyttade vidare till Berlin. Lyssnade oavbrutet på "Elin Sigvardssons" skiva, efter tips av lillebror Hans.
• Fick jobb i Jönköping, vantrivdes, och deppade ihop till Lars Winnerbäcks låtar.
• Flyttade till den underbara staden Varberg, fick mitt drömjobb, och blev i samma veva både glad och kär i Tobias. Vi lyssnade på Coldplay mest hela tiden.
• På bröllopsresan till Florida/Västindien hittade vi vår alldeles egen låt; "Lyckorus" av ovan nämnda Elin Sigvardsson.
• I oktober 2008 föddes Sebastian. Hela den hösten/julen hade jag Carolas "Himlen i min famn" på repeat. Plötsligt förstod jag vad hon sjöng om. 
• 2010 kom vår lilla Julia. Ända från start, och fortfarande, söver vi henne till Beatles fantastiska, men ganska okända, låt "Julia".

Sådär, där har ni en snabbrepris av hela mitt liv, representerat av några låtar och artister. Ni då, hur ser musiken i era liv ut?

Ah, Robbie Williams. Förstår ni hur snygg han är?

Högsta vinsten x 2

Foto: Petra Broberg

Säga vad man vill om min drömvinst från Ving, men de här två guldklimparna slår alla förstapriser i hela världen!

Fast i Mello-träsket

Igår kväll dukade vi upp popcorn och ostbågar (en påse svettiga ostbågar för 50 SEK på "Lanta Diver". Ska det vá så ska det vá!) och bänkade oss framför Melodifestivalen. Jag, som är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa, hade redan tjuvläst Aftonbladet för att se vilka som gick vidare.

Jag var helnöjd med hela programmet. Kanske blev jag lite nostalgisk också, men tyckte hela produktionen höll hög kvalitet. Programledarna gjorde ett bra jobb, och låtarna var överlag bra. Eh, kanske inte "Sean Banan" då, även om det var hans "ring-a-ling"-låt som ekade i huvudet när jag somnade. Loreen var fantastisk! Och den lite mystiskt snygga huvudsångaren i "Dead by April" hade en riktigt schysst röst. Kanske en förolämpning mot honom, men jag skulle lätt kunna se honom i ett pojkband. Hans ylande kompis däremot, han kunde gott få stannat hemma.

Jag gillar ju Marie Serneholt (hur snygg får man vara?), och tyckte absolut hennes låt förtjänade att komma vidare till andra chansen. Däremot förstår jag fortfarande inte grejen med de mörka trosorna till hennes glittriga kroppsstrumpa. Egentligen förstår jag inte grejen med kroppsstrumpa överhuvudtaget. Oh well, hon gav ju i alla fall hela Sverige något att prata om, och det kanske var det som var meningen. Thorsten Flinck blev jag lite rädd för, så när han sjöng gick jag ut och städade lite i köket. 

Nu laddar jag för deltävling nummer två. (Som jag för övrigt ska försöka se i direktsändning kl 02:00 natten till söndag. Jodå, jag är fast i "Mello-träsket"...)

Bild från SVT/Maries blogg.

Myrorna var det ja...

För att förtydliga hur vår vardag med "myrornas krig" ser ut här hemma. Sebbe tappar en bit gurka på golvet under middagen, varpå han utbrister:
-"Äh, den kan myrorna få..."

Myrorna, vad säger ni? Peace, snälla!?

Vad gör man en lördag?

Foto: Petra Broberg

Jo, då hänger man med sina nya kompisar Frida och Filippa på stranden. Sen haffar man en tuktuk och åker med sina föräldrar till "Tyska Bageriet", och njuter av gott, hembakat bröd. Sen leker man med Hannah. Och så bygger man jättehöga torn med klossarna man fick i julklapp. Efter det äter man lördagsgodis, helst allt på samma gång. En Pippi-film hinns också med. Japp, det gör man en lördag.

Snökaos?

Skummar igenom Aftonbladet. Ser att ni har snökaos på vägarna "hemma" i Stockholm. Lutar mig tillbaka i min solstol och kan inte låta bli att tycka lite synd om er. Å andra sidan vill jag tacka snökaoset. Hade förra vintern inte varit så lång, och så kall, och så ... snökaosig, hade vi kanske aldrig hade tagit steget att flytta hit. 

Hoppas ni bylsar på er rejält där hemma, och se till att elda på i brasorna. Vi vill ju inte att ni ska bli förkylda! 

Vendelsö, vinter 2011. Hu!

Hoppfullt!

Den här underbara bilden knäppte min svägerska på "Zacke" (barnens kusin), "Sebbe" och "Tobbe" för några veckor sedan. Vilket järngäng va?

Imse vimse spindel plus vänner

Alltsedan vi kom till Thailand har bloggen handlat om hur underbart vi har det, och hur glad jag är över att vara här. Nu har vi varit här i fyra månader, och allt är fortfarande fantastiskt. Men. Jag lovade att ta upp mindre bra saker med Thailand också, eller hur? För, allt är ju såklart inte fantastiskt hela tiden. Djurvärlden till exempel. Jag är inte känd som någon vidare djurvän. Djur är inte riktigt min grej helt enkelt. Tur för mig att Tobias har allergi, annars hade vi haft ett helt zoo hemma, han ÄLSKAR djur. (Lite roligt, och gulligt, är det att han tillämpar samma uppfostringstekniker på våra barn, som han körde på sin kanariefågel Karin. Men, det tar vi i ett annat inlägg).

Alltså, det här med djuren. Vi har, tack och lov, varit väldigt förskonade från åsynen av kackerlackor här i huset. Häromdagen skulle jag öppna ett av köksskåpen, och hörde det där karaktäristiska knastrande ljudet, som bara kan komma från en kackerlacka. Tobias fick komma till undsättning, medan jag stod och äcklades av det otäcka krypet i mitt hus. Någon dag senare upptäckte jag en av kackerlackans vänner inne på vår toalett. Jag vågade så långt som att vända soptunnan upp och ner över honom, sen var det åter igen makens tur att ta vid.

Och, så har vi det här stääääändiga "Myrornas krig", som jag aldrig tycks vinna. Det är bara att acceptera, myrorna, både stora och små, finns överallt här på Koh Lanta. De vi har hemma hos oss är så små att de knappt syns, men ändå. De stör mig verkligen. Sprayar med insektsspray så ofta jag kommer åt (sorry Pierre), men har nästan gett upp. 

Myggen då? Jo tack. I början fick barnen hur många myggbett som helst, stora, röda, hemska utslag. Nu är det lite bättre, myggen kanske inte tycker att Sebbe och Jullan är lika spännande längre? Stackars Sebbe, när han får ett bett kliar han så det börjar blöda, och sen kliar han lite till. Han kommer återvända till Sverige med många nya ärr på benen. Men, de där "vanliga" myggbetten känns ändå ok. Värre är det att gå och oroa sig för Dengue-myggen här på Koh Lanta. Senast i julas fick en svensk pojke som bodde granne till oss Dengue-feber. Usch.

Ormarna ska jag inte ens tala om. Svarta kobror finns det gott om, men de är lika rädda för oss människor som vi är för dem, så det jämnar väl nästan ut sig.

Avslutar med en bild på en spindel som vi hittade utanför vår dörr, död, men ändå. Inte så jättefin om ni frågar mig. (För att väga upp detta pessimistiska inlägg: jag gillar verkligen elefanterna! De verkar vara vettiga, fina, och snälla djur. Eller?)

"Imse vimse spindel..."