Imse vimse spindel plus vänner

Alltsedan vi kom till Thailand har bloggen handlat om hur underbart vi har det, och hur glad jag är över att vara här. Nu har vi varit här i fyra månader, och allt är fortfarande fantastiskt. Men. Jag lovade att ta upp mindre bra saker med Thailand också, eller hur? För, allt är ju såklart inte fantastiskt hela tiden. Djurvärlden till exempel. Jag är inte känd som någon vidare djurvän. Djur är inte riktigt min grej helt enkelt. Tur för mig att Tobias har allergi, annars hade vi haft ett helt zoo hemma, han ÄLSKAR djur. (Lite roligt, och gulligt, är det att han tillämpar samma uppfostringstekniker på våra barn, som han körde på sin kanariefågel Karin. Men, det tar vi i ett annat inlägg).

Alltså, det här med djuren. Vi har, tack och lov, varit väldigt förskonade från åsynen av kackerlackor här i huset. Häromdagen skulle jag öppna ett av köksskåpen, och hörde det där karaktäristiska knastrande ljudet, som bara kan komma från en kackerlacka. Tobias fick komma till undsättning, medan jag stod och äcklades av det otäcka krypet i mitt hus. Någon dag senare upptäckte jag en av kackerlackans vänner inne på vår toalett. Jag vågade så långt som att vända soptunnan upp och ner över honom, sen var det åter igen makens tur att ta vid.

Och, så har vi det här stääääändiga "Myrornas krig", som jag aldrig tycks vinna. Det är bara att acceptera, myrorna, både stora och små, finns överallt här på Koh Lanta. De vi har hemma hos oss är så små att de knappt syns, men ändå. De stör mig verkligen. Sprayar med insektsspray så ofta jag kommer åt (sorry Pierre), men har nästan gett upp. 

Myggen då? Jo tack. I början fick barnen hur många myggbett som helst, stora, röda, hemska utslag. Nu är det lite bättre, myggen kanske inte tycker att Sebbe och Jullan är lika spännande längre? Stackars Sebbe, när han får ett bett kliar han så det börjar blöda, och sen kliar han lite till. Han kommer återvända till Sverige med många nya ärr på benen. Men, de där "vanliga" myggbetten känns ändå ok. Värre är det att gå och oroa sig för Dengue-myggen här på Koh Lanta. Senast i julas fick en svensk pojke som bodde granne till oss Dengue-feber. Usch.

Ormarna ska jag inte ens tala om. Svarta kobror finns det gott om, men de är lika rädda för oss människor som vi är för dem, så det jämnar väl nästan ut sig.

Avslutar med en bild på en spindel som vi hittade utanför vår dörr, död, men ändå. Inte så jättefin om ni frågar mig. (För att väga upp detta pessimistiska inlägg: jag gillar verkligen elefanterna! De verkar vara vettiga, fina, och snälla djur. Eller?)

"Imse vimse spindel..."