Att vänta på en tsunami

Någon gång runt 16:30 igår knackade det på vår dörr. Jag var hemma med Julia, Sofie låg krasslig uppe på sitt rum, och Tobias var med Sebastian och spelade golf. Öppnade dörren och utanför stod Sarah, en av de anställda på vårt område. Hon såg allvarlig ut. - "Is everyone at home?" Hann tänka tusen tankar medan hon fortsatte: "There has been a tsunamiwarning. I need you to pack a bag with the most important stuff, and then go to the road. We will take protection up in the mountains". 


Fick genast en klump i magen, och med darrande händer började jag klä på Julia kläder och packa ihop pass, pengar, vatten och lite mat. Sprang upp till Sofie och försökte lugnt förklara att vi behövde lämna huset. Försökte ringa Tobias, men fick inget svar. Vid det här laget hörde jag en massa sirener uppifrån vägen, och började bli rejält nervös. När jag hunnit packa klart väskan kom Tobias och Sebastian hem. Tobias berättade att det var fullt kaos uppe på vägen, bilar med fullt av folk på flaken körde som tokar åt båda riktningar, mopparna körde upp till fem stycken i bredd, och på en normalt lugn väg var det nu värsta trafikstockningen.

Efter att ha packat ihop våra väskor skyndade vi upp mot vägen. Halvvägs dit träffade vi på några vänner, och fick klättra upp på flaket på deras bil. Bilen tog oss högst upp på en kulle, ca 100 meter över havet. Jag försökte vara positiv, och sa typ "- Men vadå, sådana här tsunamivarningar händer väl ganska ofta... eller!? Det behöver väl liksom inte betyda att det verkligen kommer en tsunami??" Men nej, ingen av de personer som bott på Koh Lanta sedan tsunamin 2004 hade varit med om en liknande tsunamivarning. Det beskedet gjorde mig inte direkt lugnare.

Det jobbigaste var ovissheten, att vi inte fick några direkta besked om vad som hände. Ryktena florerade vilt: "Tsunamin kommer slå in 17:41!", "Nu har allt vatten dragit sig undan i Phuket!", "Det är full panik på Phatong Beach!" osv. Vi satt och spanade ut över havet, där det mycket effektfullt härjade enorma, svarta regnmoln, och stora blixtrar som exploderade över havet. Vi väntade och väntade, och efter hand blev stämningen mindre tryckt. Folk började skämta och skratta, och efter ett par timmar var nog de flesta av oss ganska säkra på att inget skulle hända. Runt kl 21 fick vi beskedet om att tsunamivarningen var avblåst, och vi kunde ta oss hem. Oj, vad skönt det var att komma hem igen!

De flesta från vårt område samlades uppe på "Garden Hill", ca 100 meter över havet.

Barnen var lyckligt ovetande om varför vi tog oss upp till bergen, och verkade ganska nöjda över den snabbt påtänkta utflykten. De fick ju äta rulltårta OCH spela på iphonen (trots att det var mitt på dagen)!

Ingen vet riktigt vad som händer.

Sofie spanar ut över havet. Ingen tsunami i sikte...

Mitt i allt drog det ihop sig till oväder. Svarta moln över ett mörkt hav, mycket effektfullt!

Skickar sms hem till oroliga släktningar. 

Tror de här husägarna var nöjda över att för en gångs skull bo högt uppe i bergen, istället för att ha en beachfront villa...

Och så ännu en mäktig solnedgång över havet... Här är klockan runt 19, och vi känner oss nu ganska lugna.

_________________________________

Inatt har jag sovit riktigt dåligt, drömt om tsunamis och vaknat minst en gång i timmen. Imorse, under min obligatoriska strandpromenad, var jag i princip helt ensam på stranden. Det händer inte ofta. Tror fortfarande folk är lite skärrade över gårdagens händelser. Usch alltså, det här vill jag aldrig uppleva igen. Lite mindre dramatik idag, tack!