Free at last!

Jullan & hennes älskade "mapp",
februari 2012.

Den här lillfjantan är numera fri från sitt nappberoende! För beroende, det var precis vad hon var. Under hennes 1 år och 10 månader långa liv har hon nog inte varit utan napp en enda dag. Under de senaste månaderna har hon velat ha nappen allt oftare. Hon har även börjat prata med nappen i munnen, med följd att talet blivit sämre. Både jag och Tobias var rörande överens om att det nu fick vara slut med napp-skrället. Sebbe har aldrig haft napp, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig...

Förra lördagen var det äntligen dags. Vi har skjutit på nappavslutet länge, just av den anledningen att vi trodde det skulle bli så jobbigt. Vi gjorde min storebror Peter och hans söner till "bovarna i dramat". De var här och hälsade på, och innan de skulle gå fick Julia ge sin napp till dem. Vi förklarade att de skulle ge nappen till en bebis som behövde den mer än vad hon behöver den.

På kvällen gnällde hon lite innan hon skulle somna, men det var inte tal om några av de gallskrik som jag hade förväntat mig. Dagen efter var en enda lång terapisession för Jullan. Under i stort sett hela dagen gick hon omkring och sa "Bebisen har mappen", "bebisen lessen", "bebisen sover", "bebisen höver mappen". Det var som om hon verkligen behövde upprepa meningarna om och om igen, för att det skulle sjunka in.

Jag måste säga att avvänjningen gick bra mycket lättare än vad jag hade trott. Det är så SKÖNT att slippa de där napparna! Visst, insomningarna har blivit svårare, och senare, än vanligt- men det får det vara värt. En epok (som jag inte kommer sakna) är över, och jag kan nu åter igen konstatera att vi inte längre har någon bebis i huset!