Tack Coop

Enligt barnen finns de bästa ostfrallorna på Coop Extra Stuvsta. Det händer ofta att vi köper både en och två sådana på vår (nästan) dagliga promenad ner till Coop. Sedan mellanlandar vi på OKQ8:s baksida, för att fika på nybakade fralls. Men nej. Det var inte frallor det här inlägget skulle handla om.

Coop i Stuvsta gjorde min kväll. På lite lätt darriga ben, efter gårdagens bravader upp- och nerför Lidingös backar, gick jag för ett par timmar sedan ner till affären för att panikhandla välling. Simultanförmågan som jag trodde att jag besatt, gjorde att jag gick och pratade med mamma i telefon, samtidigt som jag plockade ner varorna i korgen. Någonstans halvvägs i handlingen stötte en yngre person emot mig och sa snabbt "förlåt". Jag tänkte inte mer på det, förrän det var dags att börja tänka på betalningen. Körde min vanliga vevning nere i handväskan. Hittade inte plånboken (men vilken kvinna gör det vid första försöket?). Efter två-tre djupdykningar ner i väskan förstod jag att det var på riktigt. Plånboken var borta. Tog ett par rundor runt i butiken. Efter en stund gick jag till kassorna och förklarade resolut för en ung kille att min plånbok förmodligen hade blivit stulen i samband med att någon "yngling" råkat gå in i mig. Eller (här med lite tystare röst) att jag helt enkelt varit lite förvirrad, och tappat plånboken. Eller (jo, här viskade jag nog), att jag av någon konstig anledning helt enkelt lagt plånboken någonstans i butiken. Efter att ha blivit lovad att väktaren skulle kolla igenom övervakningsbanden ringde jag med gråt i rösten till Tobias och berättade att någon hade snott min plånbok, eller att jag bara blivit alldeles förvirrat glömsk. I plånboken fanns, förutom pengar, ett nyladdat SL-kort, Mastercard, Ticket Rikskort, och en hel massa andra viktigheter. På vägen hem hann jag ringa och spärra mitt Mastercard. Väl hemma satte jag mig bredvid Tobias och beklagade mig.

Tjugo minuter senare ringde dagens hjälte, Linnea från Coop, och berättade att de hade hittat min plånbok i butiken. Jag kunde lika gärna ha vunnit högsta vinsten i vilken tävling som helst. Kanske håller jag på att bli knasig, men då har jag i alla fall min plånbok med mig in i tokigheten. Jag skyller på Lidingöloppet. Träningsvärken har tydligen satt sig på minnet också.

Lidingöloppet

Femton kilometer och 1 timme, 32 minuter och 6 sekunder senare var jag aningen mer svettig (genomblöt) och mör i varenda liten muskel. Men vet ni? Det gör inget. Jag är överlycklig och riktigt stolt över mig själv. Det är första gången jag springer mer än 11 km, någonsin. Fast, något Göteborgsvarv blir det inte. Jag la ner de tankarna efter ungefär 4 kilometer i spåret idag.

Vi hade tur med vädret, det blev en härlig höstdag ute på Lidingö - perfekta förutsättningar för ett bra lopp. Vid starten kände jag mig stark, och peppad inför vad som skulle komma. Banan började med två (!) ganska branta backar, och där och då undrade jag om det här med Lidingöloppet var så klokt ändå. Kilometerna därefter gick av bara farten, med ett alldeles lagom flow. När jag hade sprungit en mil var det dags för drickastopp och banan alt Pågens kanelgifflar. Jag tog en giffel i farten, tänkte att jag kanske behövde den energin. Men usch, de där två betten gjorde mig illamående direkt. Och stunsen i benen, den försvann ungefär samtidigt som giffelbitarna åkte ner. Nu gick det tungt och trögt, och flowet var som bortblåst. Fortsatte mala på, och med ungefär 3 kilometer kvar fick jag nya krafter. 3 km är ju ingenting! Med 1 km kvar gjorde publikens hejarop att jag ökade på stegen ytterligare. Väl i mål fick jag blinka bort ett par tårar. Jag var så glad, och så trött.

Mina mellantider:
5,5 km - 00:32:50
11,4 km - 01:08:55
15 km - 01:32:06

Jag blev ju inte direkt mindre nervös av att läsa den här lappen precis innan start.

Nu, med ett meal från Burger King, en Kexchoklad och en Gainomax i magen, och efter att ha tagit en alldeles för lång dusch (förlåt far!) håller jag sakta men säkert på att bli människa igen. Jag har bäddat ner mig i sängen, och inget i världen kan få mig att flytta härifrån de närmaste timmarna. Eller jo. Det skulle i så fall vara en snabb tur till skafferiet för att snylta av Sebastians och Julias lördagsgodis... (Och Sofy, stort tack för startplatsen. Utan dig hade jag aldrig kommit på tanken att utsätta mig för det här! :)

Ett, två, tre...

...på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det och IMORGON smäller det!

Kläderna är utprovade (tack Sofy för den snygga, och sköna, Casall-jackan!), fötterna insmorda med vaselin (enligt tips från Malin Ewerlöf Krepp), och pastan från kvällens besök på Vapiano ligger gott i magen. Om ganska exakt tolv timmar (kl 10:20) är det dags för mig att springa 15 km Lidingölopp. Jag hämtade nummerlappen tidigare idag, och kände pulsen stiga bara jag såg Lidingövallen. Känner jag mig själv kommer jag ligga vaken hela natten. Känslan i kroppen kvällen innan Tjejmilen var densamma som inför en tenta. Sjukt nervös. Kära vänner, wish me luck! Det kommer jag att behöva.

En torsdag i Stuvsta

Foto: Kajsa, aug 2012.

Min storasyster hänger vid en glittrande pool intill ett lyxhus på Sunset Boulevard i Los Angeles. Och lillasyster, hon gör Manhattan, New York, med sin pojkvän. Bitter? Jag? Nej, inte alls. Jag sitter ju i ett nystädat hus i glamourösa Stuvsta. Hm.

Ikväll kom en av tjejerna i mitt "Tjejklassiker-team" förbi med sina två små tjejer. Det är inte varje dag jag sitter och diskuterar olika typer av långskidor. En ny värld håller på att öppna sig för mig, och jag gillar det! Idag körde jag sista löppasset inför Lidingöloppet. Det kändes ok, men inte mer. Har inget direkt "klipp" i steget. Jag hoppas att jag hittar det till på lördag. Om inte kan de där backarna kännas väldigt, väldigt... backiga.

Say cheese!

På Julias födelsedag i början av augusti knäppte jag den allra första bilden på barnens farmor och ALLA hennes fyra barnbarn samlade tillsammans. Det finaste gänget jag har sett på länge.

I helgen var det dags för lillkusinen, aka "Messi" att få sitt namn, och ett ypperligt tillfälle för oss alla att träffas igen. Det är en fantastisk släkt jag har gift in mig i. Det gjorde jag bra!

Bye bye Bernies!

Under dagen har jag med spänning följt min syster via sms och facebook. Jag känner väl igen symptomen. För ganska exakt ett år sedan var det jag och som satt där med samma symptom. Hyperventilation, ångest över milslånga listor, lite sorg och vemod, lite oro, men allra mest glädje och förväntan. Imorgon drar storasyster plus familj till USA. Till att börja med två år. Jag har en viss känsla av att de blir kvar länge. Jättelänge.

Jag har också pratat en stund med min lillasyster idag. Den lyxliraren åker på långweekend till New York imorgon. Alla dessa resplaner överallt blev för mycket för mig, suget blev liksom för stort. Av den anledningen tog jag tåget, inte till Amerikat, men väl till polisen i Flemingsberg idag för att förnya mitt pass. Det kommer att behövas i höst. Mer om det senare. Nu ska jag ringa morgondagens resenär för att önska lycka till på färden. So long Bernies, see you in the summer!

Fjärilar i magen

Idag kom ett efterlängtat kuvert på posten: startbeviset till Lidingöloppet 15 km på lördag. Gah! Nu är det på riktigt. Jag hoppas verkligen på strålande höstsol till helgen, vill helst slippa en repris på Tjejmilens kalla och blöta historia.

Jag spenderade dagen genom att ladda upp inför lördagens bravader med ett roligt styrkepass på SATS (tack Maria x 2 för sällskap och pepp!). För tillfället har jag vanligtvis inte alls motivation nog att ge musklerna det de kräver i form av styrketräning. På något sätt har jag helt enkelt blivit för insnöad på det här med löpning. Tänk, vilken grej. Jag. Insnöad på löpning. Ha! Under sker visst än.

Borta bra, men hemma bäst.

Det hann nästan bli natt innan vi kom hem igen, efter en lång och rolig familjehelg i Göteborg. Efter att ha packat in, var det dags att packa ut. Igen. Nu tror jag minsann att vi stannar hemma ett litet tag. Jag trivs fantastiskt bra i huset som vi hyr här i Stockholm, men då och då funderar jag på hur vårt nästa boende kommer att se ut. Och, såklart, var det där boendet kommer att ligga.

Bild från Hemnet.

Tidigare idag tog Tobias mig och barnen på en liten sightseeing-tur i de finare delarna av Göteborg. På Pejlingsgatan, Saltholmen, hittade vi en pittoresk "liten" villa som var till salu. Jag, som har sagt att jag aldrig kan tänka mig att flytta till Göteborg, var helt plötsligt inte alls lika säker på mina tidigare uttalanden. Jag hade nog trivts mer än bra i det där huset. Fast det är klart. Femton miljoner. Hm, vi får nog vänta tills Sebbe (eller Julia!) blivit fotbollsproffs eller något.

Saltholmen, Göteborg.

Nja, jag får nog fortsätta fundera på var vi ska ta vägen i framtiden. Hur som helst ska vi bo kvar i vårt nuvarande hus under i alla fall ett par år till. Det hinner nog hända mycket på den tiden.

Radarpar

Jag undrar hur många timmar jag och Tobias har spenderat i bilen tillsammans? Under våra snart sju år som par känns det som att vi har spenderat i alla fall ett av dem i bilen. Med familj bosatta i Karlskrona respektive Göteborg har vi ofta anledning att köra både långt och länge.

Denna helgen fick vi "offra" en stor familjefest i Karlskrona (hejdå-fest för min emigrerande syster), för att istället vara med på barndop i Göteborg. Ung går före gammal, sorry Monnah!

Imorgon eftermiddag väntar ännu en familjemiddag, innan det är dags att åka våra 50 mil hem igen. Innan dess tänkte jag trotsa västkustvädret för att springa av mig lite av all fika som har inmundigats under helgen. Jag skämtar inte, varje gång jag åker hem från Göteborg är det en (minst) två kilo tyngre Annika som återvänder till huvudstaden. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha svärföräldrar som jobbar/har jobbat på bageri och konditori...

Playmo-himlen!

Regnet öser ner i Göteborg (surprise!), men vad gör väl det? Barnens farmor har ju tagit fram stora backen med playmobil. Det är en rejäl skattsamling som finns här i Västra Frölunda. 

Ikväll ska jag och Tobias gå på Filmstaden Bergakungen för första gången. Det ska tydligen vara något utöver det extra. Jag är rejält sugen på en riktigt bra film - helst ackompanjerad av ett gäng alldeles varma, nypoppade popcorn och, såklart, att få hålla handen med min "Älskling Den Snyggaste". (Jo. Det är så han benämner sig i min telefonbok, och alltså det som visar sig på min display när han ringer. Min kollega undrade lite fint häromdagen om det finns fler älsklingar i mitt liv. Typ: "Älsklingen Den Smartaste"... :)

Det lyser i mina barns ögon när de ställer upp playmo-gubbarna i olika konstellationer...

Att utöva en hobby.

Juli 2012.

Imorse steg jag upp före kl 06:00 för att hinna med att springa innan jag åkte till jobbet. Nu, en sisådär sexton-sjutton timmar senare (innehållande spännande jobbmöten, lunch på stan, fem timmar i bilen med inte-så-jätteglada-barn, god middag hos svärföräldrarna, och slötittande på tv) är det ingen underdrift att säga att jag är lite ... mör. Jag skulle natta barnen för ett par timmar sedan. Det slutade såklart med att jag somnade först. Jag älskar att sova! Vid närmare eftertanke skulle jag nog klassa just sovandet som ett av mina största intressen.

Faktum är att det i skrivande stund har blivit dags att ägna mig åt min högt älskade hobby - igen. God natt på er!

Götlaborg

Efter jobbet imorgon tar vi vårt pick och pack och drar till Göteborg. Det vankas dop för unge herr Elliot, barnens charmtroll till kusin. Vi ser fram emot en långhelg full av roligheter där borta i väster. Träningskläderna är nedpackade, minst ett löp-pass har jag planerat att hinna med.

Ikväll har jag agerat frisör. Jag har äntligen tagit steget och börjat klippa Tobias hår. Sebastian har fått vara försökskanin under några år. Det tog mig ungefär tio klippningar för att känna mig tillräckligt säker på handen för att klippa min man. Resultatet? Jo, med beröm godkänd. Tobias, som är ganska kräsen, säger att jag är minst lika bra som frisören. Gott betyg. Nu kan vi lägga dyra klippengar på roligare saker = resor!

Lussekatter i juli?

Så här trevligt hade vi det på en av sommarens alla fikastunder nere i Blekinge. Min systerdotter, som fyller år i juli, hade önskat sig lussekatter till födelsedagen. Hennes bakexpert till mamma satte genast igång med julstöket, vilket resulterade i alldeles nybakade lussekatter mitt i sommaren. Inte mig emot.

Jag har tänkt på kakor och bullar precis hela dagen. Sockersuget är min värsta fiende. Då och då förklarar jag krig mot Det. Sockersuget alltså. Då kör jag nolltolerans mot synligt socker, och känner mig otroligt stark. Det brukar hålla ett litet tag. Sedan sätter Sockersuget in en smygtaktik. Det är väl inte fairplay heller? Jag får ständigt kämpa för att hitta en bra balans. Jag är en sådan som går upp i vikt så snart jag bara tänker på en bulle. Jo, så känns det faktiskt. Träningen är alltså viktig av många anledningar för mig. Hur gör du? Tränar du för att kunna äta, eller äter du för att kunna träna?

Den stolta mamman

Japp, det är jag det. Idag var jag på "reflektionssamtal" för Sebbe (kvartsamtal, utvecklingssamtal, vad är nästa grej tror ni?). Vår Sebastian fyller fyra år i oktober. För en månad sedan började han förskolan för första gången. I Thailand hade vi barnflicka tre timmar om dagen, så lite van är han allt vid att aktivera sig utan mig eller Tobias. Jag är verkligen glad över att jag/vi kunde vara hemma så länge med vår stora lilla kille. Ibland har jag nästan känt ett behov av att försvara mig: "Va, går han inte på förskolan? Jag skulle bli gaaaalen av att ha mitt barn hemma så länge." Av andra har jag bara fått positiva reaktioner. Jag har njutit av (nästan) varje sekund. Det har varit ett privilegium att ta dagen som den kommer, göra lite som man vill, hälsa på släkt och vänner i när och fjärran, planera spontana playdates, och, för all del, gå i pyjamas hela dagen om man vill.

Hur som helst var jag väldigt nyfiken på att höra pedagogens (nope, fröken får jag inte säga längre) "dom" om vår son. Men, jag behövde inte vara orolig. Det östes lovord över vår fina, omtänksamma, smarta, och supersociala, son! Jag kände mig stolt som en tupp när jag tog Sebbe i handen och gick hem idag.

Kolmården, juli 2012.

Min blivande fyraåring är, förutom Julia, det bästa jag (vi) har gjort. Han är nästintill perfekt. Får man ens säga så i Sverige? Jo. Idag är jag gärna politiskt inkorrekt. Det har jag all anledning att vara.

Vända blad

Med mindre än två veckor kvar till den kuperade terrängen på Lidingöloppet 15 km, börjar jag bli lite (mycket) nervös. Varken mina ben, mitt flås eller mitt psyke är vana att springa i backar. Inför uppladdningen till Tjejmilen var jag ganska bekväm av mig, och valde att springa sträckor utan antydan till backe. Det får jag ångra nu. Imorse steg jag därför upp tidigt, och tog bilen till ett bra spår i Segeltorp. Jag hade siktet inställt på tre varv i det 2.8 km långa spåret, men det blev fyra! Flåset var det inget fel på, däremot blev benen rejält stumma i backarna.

Efteråt fick jag användning av ett par av prylarna som låg i goodiebagen från Tjejmilen. Vatten i gratisflaska, och mellanmålsbar från Allévo. Med uppfriskande höstsol mot ett rödflammigt ansikte njöt jag av varje klunk och tugga - tack för det!

Efter löpturen gick jag förbi min storasysters hus som ligger i närheten av spåret. Eller, det som var min systers hus. Huset är sålt, och syster med familj på väg till USA. Jag kände mig som en spion, en mycket känslomässig sådan, då jag fick bita mig i kinden för att inte fälla en tår eller två där jag stod och tryckte utanför huset.

Under tolv år var det där röda, ganska anspråkslösa till det yttre, huset hem till min syster, hennes man och deras tre barn. Det var också mitt extrahem, min trygga tillflyktsort mellan studentrum, andrahandslägenheter och diverse utlandsäventyr. I det huset har jag sett mina syskonbarn växa från bebisar och barn, till nästan fullvuxna individer. Där har jag gråtit över brustet hjärta, skrattat högt åt knäppa historier, grubblat över meningen med livet, avnjutit de mest fantastiska måltider, ångestfullt legat vaken inför skräckinjagande juridiktentor, gosat med en egensinnig katt, fått hjälp med livsavgörande beslut, roat mig på otaliga festligheter - och planerat spännande resor till jordens alla hörn. Från att som omogen tjugo-någonting-åring ha spenderat åtskilliga timmar åt att passa mina fantastiska syskonbarn, har jag nu hunnit få två egna små lintottar. Cirkeln slöts när jag sedan själv lämnade mina barn i det där röda huset (för att bli både passade och uppassade), medan jag och Tobias roade oss på annat håll. Tack huset, för alla fina minnen!

Och nu? Nu är det dags att vända blad. En ny familj har fått ett hem att växa i, och min syster och resten av gänget är på väg mot nya äventyr. Jag älskar när förändringens vindar blåser, men är samtidigt glad för allt jag har fått uppleva på Drejarvägen tillsammans med Monnah och hennes familj. Nu sätter vi punkt, och börjar på nästa kapitel.

Golfänkor

Den där golfen alltså. Så älskad av min man och hans golfgäng! (... kanske inte riktigt lika älskad av mig och resten av golffruarna). Ett par gånger om året drar de iväg på sina resor, och i torsdags var det dags igen. Jag och Maria "golfänkar" tillsammans ikväll. Jag har hört ryktas om att hon har med sig en stor påse lösgodis, så jag gissar att vi klarar oss igenom de sista timmarna innan männen kommer hem. Imorgon är det jag som tar sovmorgon, eller vad säger du älskling? :)

Edit: Sovmorgon? Nope. Jag vaknade superpigg redan innan kl 07:00. T och barnen sover fortfarande, själv laddar jag med brakfrukost för att senare ge mig ut i höstsolen och springa. Jag blev både imponerad, och inspirerad, av släkt och bekantas insatser på halvmaran igår. Fattar ni: 21095,7 meter!? Galet.

När makarna inte golfar hänger vi gärna tillsammans på alptoppar i Schweiz.

En osedvanligt regnig fredag

Är inte det ganska typiskt va? Jag har laddat i över en vecka för att äntligen köra ett långpass, det första efter Tjejmilen, och så vaknar jag till... regnstorm. 

Blev heldeppig först, men mentalt var jag ju redan där, i träningsmode alltså. Efter att ha suttit framför datorn och jobbat en sväng var det skönt att riva av ett hemmapass. Körde bland annat hantellyft i planka, en övning som jag hittade hos Lofsan (såklart).

Fortsatte sedan med 8 km cykling. För ett tag sedan lämnade min syster, som snart emigrerar till Amerikat, mycket lämpligt en motionscykel i vårt garage. Kunde hon på något sätt förutspå att jag skulle bli halvgalen och få för mig att cykla Tjejvättern nästa vår?

Jag är för övrigt otroligt glad över alla hejarop och peppande kommentarer jag har fått efter att ha bestämt mig för att köra Tjejklassikern. Jag suger i mig som en svamp, och tänker att de där värmande orden får bära mig sen - när ruset har lagt sig och jag undrar vad i hela friden jag har gett mig in på.

***

Nu? Helg såklart. Barnen sitter redan med chipsen i högsta hugg. Själv ska jag hälla upp mitt heliga glas Cola Light, och avnjuta tillsammans med ett gäng pistagenötter. 

Lidingöloppet!

Jo, det är faktiskt sant. Helt plötsligt är jag anmäld till Lidingöloppet 15 km. Om drygt två veckor kommer jag att kuta (?) runt i skogen på Lidingö, allt tack vare fantastiska Sofy. Hon driver en av de träningsbloggar som får mig ur bekvämlighetszonen (soffan), för att dra på mig löparskorna - och köra järnet ute i spåret.

När jag fick reda på att jag hade vunnit smidde jag i glädjeyran vidare på mina planer att genomföra en egen variant på Tjejklassikern (kommer ju att köra 15 km Lidingö istället för den "obligatoriska" tjejvarianten på 10 km). Det här kan bli hur bra som helst. Ikväll ska jag se till att boka in mig på Tjejvasan också. HJÄLP, vad är det egentligen som händer med mig?

Fast det är klart. Jag tjänar ju på den här träningshysterin. Jag har som bekant en spa-helg att inkassera, efter att ha antagit Tobias utmaning om att greja milen under timmen. It´s a win-win! Han får en lycklig och vältränad fru, och jag får springa roliga lopp, träffa en massa coola tjejer, njuta av spa, och utöver det bli hög på träningsendorfiner. Hurra!

Spökvandring

Jag har haft turen att hitta en arbetsplats där jag trivs riktigt, riktigt bra! Det blev åter igen bekräftat för mig idag, när "aktivitetsgruppen" hade fixat roligheter för alla som ville följa med.

 Efter jobbet drog vi till Vapiano för att grunda med god mat. Det blev pasta med pesto. Igen. (Varför ändra på ett vinnande koncept?)

Sedan- dags för spökvandring i Gamla Stan. Jag har tänkt gå länge, och nu var det alltså äntligen dags. 

Vår guide hade världens inlevelse, och berättade den ena spännande berättelsen efter den andra. 

Om allt var sant? Troligen inte, men huvudsaken var att vi fick en spännande, och skrämmande, kväll...

Bästa kökshjälpen

Jag är ingen expert på att baka. Inte alls. Det brukar vara min syster Mimmi som står för den biten. Om och när jag får för mig att baka kör jag ofta på mina säkra kort: muffins, kladdkaka eller chocolate chip cookies. Blev därför lite smått nervös förra veckan, när det var dags för höstfest på förskolan, och vi föräldrar ombads att baka varsin rulltårta (vilka sedan sattes ihop till en 10 meter lång rulltårta, dekorerad med grädde, bär och flaggor).

I min svagaste stund funderade jag på att köpa en rulltårta, ta ut den från förpackningen, och rulla in den i aluminiumfolie innan jag lämnade in den. Jag tog dock mitt förnuft till fånga, och med utmärkt assistans från Sebastian lyckades jag få ihop Den Perfekta Rulltårtan. (Ok. Jag erkänner. "Fuskade" lite grand i slutet, genom att smeta på Kesella vanilj istället för smörkräm. Någon måtta får det ändå vara på Hollywoodfru-fasonerna!)

So long...

... farewell, Auf Wiedersehen, good bye! Nu dröjer det nästan ett år innan jag får träffa min kloka och fina syster igen. Vi har haft nöjet att inkvartera henne och hennes familj ett tag, men nu far de alltså vidare mot nya äventyr. Om några veckor flyttar de in i sitt nya hus i USA. Usch, jag saknar dem redan, och då har de inte ens lämnat landet än. Våra barn kommer nog att gå in i en smärre depression när de inser att deras stora idoler G, E och S inte ska bo här längre - vem ska nu spela fotboll, läsa sagor och leka med alla Schleich-djuren tillsammans med dem?

Jaja, det är väl bara att börja skrapa ihop lite pengar så att vi också kan korsa Atlanten. (Vad gör man inte för att barnen ska få hänga med världens bästa barnvakter?)

Mot nya mål

Igår var jag en sväng hos Frida, en av tjejerna som jag sprang Tjejmilen tillsammans med. Vi pratade om mål. Efter Tjejmilen var det som om luften gick ur mig. Träningslusten försvann. Jag inser att jag inte bara behöver, jag kräver konkreta mål för att komma vidare med min träning. För att hålla uppe den form jag faktiskt har jobbat upp under det senaste halvåret är det dags att sätta upp nya visioner. Tjejklassikern är en av de där sakerna på min "Bucketlist", en av sakerna jag måste göra i livet. Visst är det ett tufft mål, men inte på något sätt omöjligt. 

• Tjejvasan 30 km. Tja, någon skidtjej är jag väl inte direkt. Det här är nog den etapp som blir tuffast. Jag kan nog räkna på fingrarna de gånger jag har varit ute i skidspåren, jag äger ju inte ens ett par längdskidor!
• Tjejvättern 100 km. Alltså, i perioder tränar jag mycket spinning (eller cycling som det heter nuförtiden), och någonstans intalar jag mig själv att det kommer vara till min fördel. Men 100 km, med "äkta" uppförsbackar? Hm...
• Vansbro Tjejsim 1 km. Well, jag har ju faktiskt jobbat som livräddare (men det kanske är väl optimistiskt att tro att jag skulle rädda mig själv i nödfall?)
• Lidingö Tjejlopp 10 km. Här känner jag mig bekväm, det här är min grej. Jag vet att jag klarar det. 

Kanske ligger Tjejklassikern en bit framåt i tiden, men i tankarna är jag redan där. På en av bloggarna jag läser tävlar jag just nu om en startplats på Lidingöloppet 30 km, och en löparjacka. 30 km - jag blir lite darrig av att tänka på det. Fast jag vet ju någonstans att jag skulle klara det, den första milen kommer att gå av bara farten. Jag behöver utmaningar, det vet jag vid detta laget. En startplats på Lidingöloppet skulle vara det som gör att jag kommer vidare. Tjejklassikern nästa! Vem är med mig?

Let it snow!

Här hittade jag overallen. Mimmi, ser du vad lik Lydia hon är?

Förra vintern behövde vi varken bry oss om overaller, vinterkängor eller mössor. Att fly undan vinterhalvåret var nog det bästa vi har gjort. Detta året får vi dock snällt stanna hemma, vilket alltså innebär att det är dags att börja ekipera barnen med nödvändigheter i klädväg. Julia brukar ärva sina ytterkläder av storebror, men eftersom Sebbe slapp undan vinterkläderna förra vintern fanns liksom inget att ärva.

Jag funderade ett tag på att försöka få tag i en overall på Tradera, men det fick bli en overall på Ellos istället. Jag går in och handlar via websidan Godhandling, vilket innebär att mitt nätköp samtidigt ger en slant till välgörenhet. (Och nej, det kostar inget extra.) Själv brinner jag lite extra för MinStoraDag, de gör ett fantastiskt arbete för sjuka barn och ungdomar.

Familjen Skrutt

Det är dessvärre en skruttig liten skara som häckar här hemma. Tobias har nackspärr, barnen kämpar med varsin jobbig förkylning, och jag står för den allmänna hängigheten. Tjejmilen ligger en vecka tillbaka i tiden, men det känns som att min kropp inte riktigt hunnit ikapp. Träningslusten vill inte riktigt infinna sig, och jag väntar nu otåligt på att min förkylning ska släppa helt och hållet så att jag kan köra igång igen. 

Kanske är det helt enkelt en urladdning. Jag var så peppad inför Tjejmilen, hade sett fram emot det så mycket, tränat flitigt, och kämpat för mitt mål. Och jo, jag klarade ju det. Milen under timmen blev närmare bestämt 56:50. Jag tror helt enkelt det är dags att sätta upp nya mål vad gäller träningen. Jag behöver konkreta målsättningar för att komma vidare.

Det enda jag har åstadkommit i träningsväg denna veckan är ett Qigong-pass på jobbet. Bättre än inget, men min kropp kräver mer. Tanken var att jag skulle gå på Reebok Crossfit Fitness Champinonship i helgen, för att inspireras av alla duktiga atleter, men också för att heja fram min grymma kompis Lollo som skulle delta i tävlingen. Men, tydligen är inte vår familj de enda som blivit förkylda - Lollo är också krasslig och kommer inte kunna tävla. Min helg kommer istället ägnas åt hemmahäng med familjen. Dags att komma i fas igen, och kanske är det också dags att börja skissa på de där målen. Jo, så får det bli.

En inte lika skruttig familj, mars 2012.

Nu tar jag helg!

Det finns fördelar med att jobba deltid. Att helgen börjar på en torsdag till exempel. Helgen firar jag in genom att strax åka till stan och äta på Vapiano tillsammans med ett par kompisar.

Min storasyster har varit i England och jobbat i en vecka. Hon hade fina presenter med sig hem till mig. Brittiska skvallertidningar, tjohoooo! Toppa det med lite choklad, och livet kan liksom inte bli bättre. Tack Monnah!

Krisdag

Jo, faktiskt, bokstavligt talat. Vi har haft krisövning hela dagen på jobbet. Vi fick ett scenario tilldelat till oss, och skulle sedan agera utifrån givna förutsättningar. Övningen övervakades av ett par psykologer som före övningen höll föredrag om krishantering. Jag funderade på hur jag skulle reagera, på riktigt, om jag var med om en krissituation. Det närmaste jag har kommit "skarpt läge" är tsunamivarningen när vi var i Thailand. Det var nog så dramatiskt, jag hoppas inte att jag behöver uppleva något liknande igen. (Och då såg vi inte ens tillstymmelsen av någon våg...)

Krisdagen på jobbet föregicks av en krisnatt här hemma. Julia krisade på för fullt, och väckte mig gång på gång. Det blev inte många timmars sömn vill jag lova. Jag är ganska säker på att jag, mycket lämpligt, till och med såg ut som en levande kris när jag kom till jobbet i morse. Ska lägga mig tidigt, och hoppas kunna ta igen lite förlorad sömn. Får väl se hur det går, men tanke på att fröken Julia inte alls verkar sugen på att sova. Fast, är hon någonsin det?

Date med Sebbe

I fredags hade jag en efterlängtad date inne i stan med världens sötaste kille. Fika och inköp av klistermärken stod på agendan.

Dagens huvudperson fick välja mellan "smörgåsfika", "kakfika" eller "glassfika". Valet föll, mycket rutinerat, på Montis inne på Gallerian. Jag motiverade min egen bägare med vit choklad- och kokosglass (a match made in heaven, for sure) med att jag behövde kolhydratladda inför Tjejmilen.

Sen var det alltså dags för ett besök på BR för att inhandla nya klistermärken. En liten gris fick också följa med hem till Julia. Hon är helt besatt av djur just nu, vi håller därför på att bygga upp en hel liten Schleich-armé av djur här hemma.

Dagen avslutades med "barnvagns-race" inne i matbutiken. Mycket lyckat.

***

På kvällen frågade jag Sebbe vad som varit absolut roligast under dagen. Svaret? "Att åka tunnelbana". Det är inte mycket som krävs för att göra dem lyckliga, de där små liven...

När, och vart, åker vi?

Jag har just suttit och scrollat igenom Norwegians reabiljetter. Deras stora kampanj går tydligen ut idag. Jag blir först och främst lockad av städer som jag aldrig haft chansen att besöka: Amsterdam, Riga, Dubrovnik eller Malaga. Någon som är sugen på att hänga med?

Jag gillar weekendresor. Ett par-tre dagar intensiv utforskning av en stad, lagom för att skrapa på ytan, och sedan komma tillbaka om man gillar det man ser. I somras tog jag och Tobias till direkttåget Karlskrona - Köpenhamn. 

Vi hann med lite häng i stadshuset...

... vidare till Ströget,

...för att sedan ta en paus från kartläsandet för att äta glass,

... och såklart hänga med lillebror, tillika Malmöbon, Hans & hans fina "Silver-Sara".

Vi avnjöt superlyxiga måltider på bland annat Brasserie Nimb,

... och skrattade lite åt de stackars varma smågrabbarna på Tivoli - som tappra försökte marschera, hålla takten och spela, allt på samma gång.

***

Så, vad säger ni? Vart går nästa weekendresa? Och framför allt, vem följer med?

Snorig söndag

Gråmulet väder, en mamma med träningsvärk, och förkylda barn. En perfekt pysseldag med andra ord. 

Igår kväll firade jag och Tobias min insats på Tjejmilen med bio och lösgodis i massor. När vi kom hem mitt i natten för att lösa av min barnvaktande lillasyster, möttes vi av ett nystädat hus. Det var liksom det sista som krävdes för att gårdagen skulle bli helt perfekt. TACK Kajsa!