Den stolta mamman

Japp, det är jag det. Idag var jag på "reflektionssamtal" för Sebbe (kvartsamtal, utvecklingssamtal, vad är nästa grej tror ni?). Vår Sebastian fyller fyra år i oktober. För en månad sedan började han förskolan för första gången. I Thailand hade vi barnflicka tre timmar om dagen, så lite van är han allt vid att aktivera sig utan mig eller Tobias. Jag är verkligen glad över att jag/vi kunde vara hemma så länge med vår stora lilla kille. Ibland har jag nästan känt ett behov av att försvara mig: "Va, går han inte på förskolan? Jag skulle bli gaaaalen av att ha mitt barn hemma så länge." Av andra har jag bara fått positiva reaktioner. Jag har njutit av (nästan) varje sekund. Det har varit ett privilegium att ta dagen som den kommer, göra lite som man vill, hälsa på släkt och vänner i när och fjärran, planera spontana playdates, och, för all del, gå i pyjamas hela dagen om man vill.

Hur som helst var jag väldigt nyfiken på att höra pedagogens (nope, fröken får jag inte säga längre) "dom" om vår son. Men, jag behövde inte vara orolig. Det östes lovord över vår fina, omtänksamma, smarta, och supersociala, son! Jag kände mig stolt som en tupp när jag tog Sebbe i handen och gick hem idag.

Kolmården, juli 2012.

Min blivande fyraåring är, förutom Julia, det bästa jag (vi) har gjort. Han är nästintill perfekt. Får man ens säga så i Sverige? Jo. Idag är jag gärna politiskt inkorrekt. Det har jag all anledning att vara.