Vända blad

Med mindre än två veckor kvar till den kuperade terrängen på Lidingöloppet 15 km, börjar jag bli lite (mycket) nervös. Varken mina ben, mitt flås eller mitt psyke är vana att springa i backar. Inför uppladdningen till Tjejmilen var jag ganska bekväm av mig, och valde att springa sträckor utan antydan till backe. Det får jag ångra nu. Imorse steg jag därför upp tidigt, och tog bilen till ett bra spår i Segeltorp. Jag hade siktet inställt på tre varv i det 2.8 km långa spåret, men det blev fyra! Flåset var det inget fel på, däremot blev benen rejält stumma i backarna.

Efteråt fick jag användning av ett par av prylarna som låg i goodiebagen från Tjejmilen. Vatten i gratisflaska, och mellanmålsbar från Allévo. Med uppfriskande höstsol mot ett rödflammigt ansikte njöt jag av varje klunk och tugga - tack för det!

Efter löpturen gick jag förbi min storasysters hus som ligger i närheten av spåret. Eller, det som var min systers hus. Huset är sålt, och syster med familj på väg till USA. Jag kände mig som en spion, en mycket känslomässig sådan, då jag fick bita mig i kinden för att inte fälla en tår eller två där jag stod och tryckte utanför huset.

Under tolv år var det där röda, ganska anspråkslösa till det yttre, huset hem till min syster, hennes man och deras tre barn. Det var också mitt extrahem, min trygga tillflyktsort mellan studentrum, andrahandslägenheter och diverse utlandsäventyr. I det huset har jag sett mina syskonbarn växa från bebisar och barn, till nästan fullvuxna individer. Där har jag gråtit över brustet hjärta, skrattat högt åt knäppa historier, grubblat över meningen med livet, avnjutit de mest fantastiska måltider, ångestfullt legat vaken inför skräckinjagande juridiktentor, gosat med en egensinnig katt, fått hjälp med livsavgörande beslut, roat mig på otaliga festligheter - och planerat spännande resor till jordens alla hörn. Från att som omogen tjugo-någonting-åring ha spenderat åtskilliga timmar åt att passa mina fantastiska syskonbarn, har jag nu hunnit få två egna små lintottar. Cirkeln slöts när jag sedan själv lämnade mina barn i det där röda huset (för att bli både passade och uppassade), medan jag och Tobias roade oss på annat håll. Tack huset, för alla fina minnen!

Och nu? Nu är det dags att vända blad. En ny familj har fått ett hem att växa i, och min syster och resten av gänget är på väg mot nya äventyr. Jag älskar när förändringens vindar blåser, men är samtidigt glad för allt jag har fått uppleva på Drejarvägen tillsammans med Monnah och hennes familj. Nu sätter vi punkt, och börjar på nästa kapitel.