Högt och lågt

Jo, det är väl så livet ser ut. Varje dag kan inte vara en fest, ibland är det bara att blunda och hoppa in i den där vardagskarusellen. Jag har inte ens hunnit packa upp resväskan från Moskva. Alltså jag, hon som i princip packar upp väskan i bilen hem på väg från flygplatsen! Träningen ligger på någon slags sparlåga, så jag är glad att jag hann klämma in ett pass Qigong på jobbet i går. Tobias är i Göteborg några dagar med jobbet, men vi hade i alla fall tid att säga "hej" innan vi löste av varandra. Och huset då? Jo, jag börjar allvarligt fundera på om orkanen "Sandy" hann med att svepa över Stuvsta också, med tanke på hur det ser ut här hemma just nu. 

I såna här tider av kaos kan jag få en akut abstinens efter trygghet. Och trygghet för mig innebär familj. Följaktligen gick jag hem från jobbet tidigare i dag, för att hämta barnen på förskolan. Nu har vi lagat pannkakor, byggt med klossar, och gosat in oss i soffan. Nu tittar kidsen på "Dumbo", och jag i min tur försöker samla lite energi för en eventuell röjning i huset. Min bror och hans familj kommer över på middag i morgon, och jag vill ju inte att de ska hamna i någon slags chock.

Fast en helt vanlig onsdag kan också vara rolig, glöm inte det! Förra onsdagen stod Mgroup som bekant för guldkanten på vardagen, då jag och Lisa gjorde ett tappert försök att se lite världsvana ut på röda mattan.

Nu: röjning. (Eller? Soffan ser väldigt skön ut.)

Balett i Moskva

I lördags kunde jag bocka av en av de där sakerna man bara måste uppleva innan man dör. Jag gick på balett, i Moskva. Jag satt på helspänn från första stund. Det är nog få personer som kan uppleva en balett utan att bli berörd på något sätt. Personligen satt jag och fascinerades av den oerhörda disciplin dansarna har på sig själva, på sina kroppar, steg, rörelser och muskler. Fantastiskt.

En annan sak som var fascinerande var att det fanns massor av barn i publiken, varav det yngsta inte kan ha varit mer än två år. Och tro det eller ej, han satt stilla under båda akterna, trots avsaknad av både iPad och iPhone. Det om något är väl revolutionerande för dagens teknikberoende ungar? Tydligen går ryssarna på balett redan från barnsben, det ingår i deras kultur, och följaktligen sätts nästan varenda barn på balettskola. 

Baletten vi såg heter "Våroffer" - en modernistisk balett - komponerad av den ryske kompositören Igor Stravinskij. Den uppfördes ursprungligen i Paris 1913. Baletten upplevdes så annorlunda och provokativ för den tidens publik, att baletten vid premiären orsakade sådant tumult att polis tillkallades. Enligt hörsägen fick Stravinskij själv fly från salongen. Publiken var så vana vid den klassiska baletten, att de inte riktigt klarade av något annat. Jag blev själv inte lika chockad i lördags, men väl berörd. Nästa gång hoppas jag kunna pricka in "Svansjön". Fram till dess får jag nöja mig med Julias små baletthopp här hemma...

"Våroffer"
Bilder: vmdaily.ru

Det bästa av två världar

Det var en trött, och förväntansfull, mamma som satte sig på tåget hem från Arlanda igår kväll, efter fyra långa dagar i Moskva. Det där pirret i magen, inför att träffa sina små, försvinner det någonsin? Jag hoppas inte det. Känslan av att öppna ytterdörren till sitt hem, för att höra två ljusa röster tillsammans på övervåningen. Ljuvligt! Julias kramar ville aldrig ta slut. Sebastian var, som vanligt, lite mer reserverad. Han hade ju fullt upp med att berätta om den coola tågbanan han och pappa hade byggt.

Inatt sov vi alla fyra i dubbelsängen. Trångt, ja, men alldeles, alldeles underbart. Att komma hem till sin lilla familj efter en weeked i det som kan vara Europas mest spännande stad, det måste vara det bästa av två världar.

God natt min skatt!

Lenin och piroger

I morse var det inte bara ni svenskar som vaknade till julstämning. Moskva vaknade också till ett tunt täcke snö, årets första. Tur att jag i sista stund valde att ta med vinterjackan, för här är riktigt, riktigt kallt. Kanske är det den ryska tundrans vindar som blåser in? 

Dagen har spenderats genom att köra hela turistracet. Kreml, med dess fyra guldkupolkyrkor, Leninmausoleet, Röda Torget, hela världens pepparkakshus aka Vasilijkatedralen, och så "Folkets palats": tunnelbanan. Kristallkronor, ornament, guld och glitter, i många av Moskvas tunnelbanestationer skulle vilken Nobelfest som helst kunna hållas. Vilka fantastiska ställen! GUM, stadens lyxvaruhus, är ett annat ställe som andas rysk storslagenhet. Staden har lyckats överträffa mina förväntningar på alla plan.

Dagens genomgående tema måste bli päls. Pälsmossor, pälskappor, pälskragar, you name it! Och kvinnorna bär såklart höga klackar, och läppstift. Inga slaskfior med jeans, t-shirt och gympadojor, den svenska stilen skulle inte alls funka här i Ryssland. Nu väntar rysk paj, fredagsmys på en helt ny nivå...

From Russia With Love

Utsikten från mina vänners balkong är storslagen. Hela Moskva andas storslagenhet. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men trodde inte att staden skulle vara så stor. Den officiella siffran på Moskvas befolkning ligger på cirka 14 miljoner, men förmodligen bor här långt fler än så. Taxin körde och körde, och det som jag trodde var själva "stan" fortsatte, fortsatte och... fortsatte. Överallt möts man av pampiga byggnader, neonskyltar och trafik. Massor av galen trafik. Fyra filer på varje hall ger åtta körfält. Nej tack, har kommer jag inte att köra bil.

Flygresan hit från Arlanda gick smidigt, men var lång. Väntetiden på St Peterburgs flygplats, där vi mellanlandade, låg på fyra timmar. I St Petersburg blev vi, förvånande nog, trevligt bemötta (hade hört att ryssarna överlag kan vara ganska otrevliga). Enligt S som vi bor hos, är folk kända för att vara betydligt trevligare i St Petersburg än i Moskva. Jag får helt enkelt bilda min egen uppfattning imorgon, när vi ska ut och göra stan på riktigt. Efter frukost väntar bland annat Kremlin och Röda Torget, och så måste vi såklart förbi lyxvaruhuset GUM. Nu ska jag lägga mig ner och försöka smälta det faktum att jag verkligen är här. Jag är i Moskva!

Privet Moskva!

Äntligen dags. Sent igår kväll började resfebern att smyga sig på. Det slår liksom aldrig fel. Jag hade svårt att somna, och fick stiga upp flera gånger för att packa ner grejer jag hade glömt. Efter att ha vaknat säkert 5 gånger under natten, steg jag upp klockan 05:00. Omänskligt tidigt, absolut! Efter att ha pussat en styck sovande man, och två styck sovande barn, rullade jag ut kabinväskan i ett sovrusigt Stockholm. Arlanda nästa.

Jag ser fram emot att möta en onekligen intressant stad. Har ni några tips på vad vi ska se och göra? Please do tell!

Feminint mingel

Efter jobbet idag åkte jag in till stan för att hänga en stund på Feminint inne på Sibyllegatan. Skön kontrast att få fingra på snygga underkläder och lukta på väldoftande parfymer kontra att hänga med näsan i lagboken. Tack Mgroup, och Feminint, för en schyst paus från vardagen. 

Jag fastnade för de här fina "badbomberna". Funderade på att köpa ett gäng till Tobias nyinförskaffade (portabla) bubbelbad, men vet inte riktigt hur han skulle känna inför att ligga i sin pool med rosendoftande badolja som klibbar fast sig så där härligt på huden. Hm, får nog ge kvällens inköp till någon annan.

Mitt trevliga mingelsällskap Lisa kommer, precis som jag, att köra Tjejvasan 2013 (gah, jag ska verkligen göra det. Hjälp!). Efter minglet körde vi lite karriärssnack på ett café, där även Linda mötte upp. Linda, som är längdskidåkare i grunden, har lovat att köra teknikpass med mig och Lisa i vinter. Så snön, du kan komma nu. Vi är redo!

Resa med barn



Julafton 2011 på "vår" veranda.

För ett tag sedan blev jag tillfrågad om att skriva ett gästinlägg till websidan "Resa med barn". Och ja, det ville jag ju såklart! Jag älskar att få utlopp för min skrivlust, speciellt när jag får skriva om det jag gör allra helst. För att läsa mitt blogginlägg, som handlar om att resa med barn i Thailand, klicka här så länkas du vidare.

Premiärlejon!



Foto: Karina Ljungdahl

Nja, tror att både Sebbe och hans kompis E får öva lite grand på det där med att smila på röda mattan. Men söta är de i alla fall! Tack åter igen Mgroup för en lyckad tillställning på Tingeling - Vingarnas Hemlighet i lördags.

Jag gillar måndagar

... men just idag öppnade jag min laptop och möttes av en bakgrundsbild från Dubai. Och, helt plötsligt kändes den där "måndagslistan" med räkningar, ärenden och tvätt inte längre lika ... spännande. 

Idag flyttar min storasyster och hennes familj in i sitt nya hus i USA. Hennes mobilnummer ligger fortfarande som "favorit" på min mobiltelefon, och jag är på väg att ringa henne minst en gång om dagen. För bara ett litet tag sedan bodde hon tio minuter från mig, nu bor hon en ocean bort. Och de andra systrarna, de i Berlin, Skottland, Umeå och Karlskrona, de känns minst lika långt borta. Tur att det finns bloggar, sms, Skype och Facebook, annars hade jag nog saknat ihjäl mig.

Fem träningsformer på fem dagar

Igår tog jag en välförtjänad paus efter en bra träningsvecka. Med Tjejklassikern som hägrar nästa år är målet med min träning att få ett varierat träningsschema där jag går igenom hela kroppen under veckorna. Och, så här såg det alltså ut förra veckan:

Måndag: 5 km snabb löpning.
Tisdag: Qigong, 40 min.
Onsdag: Motionscykel 20 min + armhävningar (ja, alltså, försök till sådana).
Torsdag: Badminton 60 min (ÄNTLIGEN har jag kommit igång, tiden flög förbi!)
Fredag: Sats, gymmet 60 min. Fokus armar och ben.

Utöver den "riktiga" träningen promenerar jag alltid till pendeltåget, ca 1,5 km enkel väg. Det gjorde jag redan innan stegräknartävlingen drog igång på jobbet. Vardagsmotionen är inte alltid lätt att få till, men om man är beredd att lämna bekvämlighetszonen (läs sängen, bussen etc), kan vem som helst komma igång. Kan jag, kan du!

Tingeling - Vingarnas Hemlighet

Sebastians födelsedagshelg fortsatte med roligheter tillsammans med kompisen Ebba. Tidigare idag var vi bjudna av Mgroup (tack!) på förhandsvisningen av "Tingeling - Vingarnas hemlighet". Älvor och snöflingor, blandat med fina sånginsatser av Marie Serneholt och Molly Sandén som gör huvudkaraktärernas röster i filmen. Filmen var bra, på riktigt. Älvor, magi och glitter - tre ingredienser som inte slår fel för varken mig eller Sebbe. 

Nu är vi hemma och myser tillsammans med vårt finbesök från Göteborg. Farmor och kusinen Z är här för att fira vår nyblivna fyraåring, festligheterna vill aldrig ta slut!

Fantastic Four!

     Aldrig har någon längtat så länge efter något så mycket...

      ... trots det var det en svårväckt nybliven fyraåring som tidigt imorse vaknade till "ja må han leva...".

            Lillasyster var minst lika spänd över presenterna som födelsedagsbarnet själv.

Japp. Äntligen har det hänt. Han har fyllt fyra. Grattis vår allra underbaraste Sebastian!

Mot Moskva!

I början av september undrade jag när, och vart, vi åker. En vecka senare fick jag ett meddelande på facebook från min vän P, ungefär så här: "- Ska till Moskva. Hänger du på?" Det tog mig mindre än en minut att svara: "Skojar du? Klart jag vill!".

Så ja. Om en vecka sitter jag på planet till Moskva. Visaprocessen var en enda lång kamp, men idag blev alla papper äntligen klara. Min slutsats efter den här byråkrati-karusellen är att ryssarna... ja, vad ska man säga? Inte vill ha besök. Men som sagt, trägen vinner. Nästa torsdag bär det av till öst!

Mina vänner i natten

Jag jobbade sent, alldeles för sent, igår efter att barnen hade somnat. Någonstans efter midnatt kunde jag inte längre motstå vännerna som kallade på mig i natten. Varför i hela världen har jag ett helt konditori fyllt av Delicato-produkter undangömt längst ner i köksskåpen? Det kan liksom aldrig sluta bra.

The Terrible Twos

Min syster, som undervisar i psykologi, fick en (ofrivillig?) repetition i kapitlet "tvåårstrots" i helgen. Hon, som brukar ha lösningar och förklaringar på det mesta, fick helt enkelt första parkett när Julia demonstrerade tvåårstrots enligt handboken. En av lilla fröken argbiggas alla uppvisningar i helgen gick ut på att totalvägra sätta sig i bilen på väg hem från en utflykt till IKEA. Det krävdes till slut att både jag och min syster bokstavligt talat fick trycka ner en vansinnig liten tvååring i bilbarnstolen.

Under middagen ikväll kunde jag beundrande se på hur Tobias till slut, efter många om och men, lyckades få Julia att äta sin mat. Det tog visserligen runt tjugo minuter att få tyst på de arga skriken, men ändå. Trägen vinner. Just ikväll fick den lilla se sig besegrad. Plötsligt händer det.

Sturkö, augusti 2012.

En oväntad vänskap

Igår firade vi allså fem år som förlovade. Vanligtvis bryr vi inte så jättemycket om olika datum (minns inte ens vilket datum vi blev tillsammans), men fem förlovade år är ändå lite speciellt. Förra veckan fick vi erbjudande om barnvakt, vi behövde inte ens fråga. Ett sådant tillfälle missar man helt enkelt inte som småbarnsförälder.

Vi bestämde oss för att lita på lovorden vi hade hört om filmen En oväntad vänskap - en historia som grundar sig på en sann berättelse. Och ja, det var verkligen en "Feel good"-film som lockade till både tårar, skratt och eftertänksamhet. Om ni bara ska se en film i höst, se den. Jag kan lova att ni kommer gilla den.



Sist vi var på bio var samma dag jag hade sprungit Tjejmilen.
Lyckoendorfinerna pumpade fortfarande runt i kroppen, syns det?

Chokladfestivalen på Nordiska museet

Igår var det premiär för mig att besöka Chokladfestivalen på Nordiska museet. En orgie av choklad i världens alla former, smaker och färger.

Praliner var populärt. Marsipan fanns det också...

... och ljuvligt god lakrits. Lakrits var för övrigt ett genomgående tema i år, inte mig emot. Mina inköp visade sig genomsyras av lakritstemat. Jag kom hem med Chokladfabrikens lakritskolastång (har inga ord för hur god den är), salmiakdoppade mandlar (fantastiska) och mjuk saltlakrits från Lakritsfabriken. Japp. Jag gick all in på lakritstemat.

Vi var fyra mätta tjejer som till slut lämnade Nordiska museet för att åka vidare hem till mig för middag. Linda, chokladfontänexperten, var en av dem.

Min kusins amerikanska skönhet till fru älskar choklad, men saltlakritsen förstår hon och hennes landsmän inte alls sig på. Hur kan man inte älska saltlakrits? Jag förstår det inte. Men det är ok. (Hon gav ju alla sina lakrits-smakprov till mig...) 

***

Och nej, mässandet var inte slut i och med att vi lämnade Chokladfestivalen. I morse fortsatte jag och familjen till Hem & Villa-mässan i Älvsjö. Det, mina vänner, blev en betydligt dyrare historia. Mer om det en annan gång.

Fem förlovade år!

13 oktober 2007

För fem år sedan jag stod på en brygga ute i Saltsjöbaden, på väg mot Krägga herrgård med min pojkvän. Dagen efter åkte jag hem som hans fästmö, och blivande fru. I morgon har vi varit förlovade i fem långa år. Tobias, älskling, Du är allt jag nånsin önskat!

Himmel eller helvete?

Jo, lite så kändes det för mig att stiga in i Delicatos Outletbutik. Butiken ligger farligt nära vår bostad, och jag har länge stått emot suget att åka dit. Idag gick det inte längre. Jag och storasyster Mimmi packade in oss och barnen i bilen, med målet att bunkra upp inför både morgondagens tjejträff och Sebbes födelsedag nästa helg. Jag älskar Delicatobollar. Det kan vara något av det godaste jag vet. Det kan också vara något av det onyttigaste jag vet. Men imorgon är det lördag. Och jag har tränat duktigt hela veckan. Det vore ju fantastiskt synd att låta de där godsakerna förgås...

Internationella flickdagen

På Plans initiativ är 11 oktober nu en av FN:s internationella dagar. Flickors rättigheter ignoreras varje dag, och 1 av 3 (!) flickor nekas rätten till utbildning.

Jag är så glad att jag föddes här i Sverige, in i en familj med föräldrar som uppmuntrade mig och mina syskon att studera vidare. Och nu har jag alltså en flicka själv. En flicka som har all världens förutsättningar att studera vad hon vill och gifta sig med vem hon vill. En självklarhet kan tyckas, men för många flickor ser verkligheten annorlunda ut.

Vill du också hjälpa till i Plan Sveriges arbete att utbilda varje flicka? Sms:a Flicka till 72910 för att skänka 50 kr, eller bli fadder.

(Ljus)are tider

I takt med att mörkret faller över vårt kalla land, ökar storleken på vårt ljuskonto markant. Jag älskar att tända ljus, helst i sällskap av en stor kopp te och lite skön musik i högtalarna. Tv:n väljer jag bort i nio fall av tio, om inte mer. Igår tittade jag en liten stund på "Hollywood-fruar", men övergav ganska snabbt programmet till förmån för motionscykeln nere i garaget. Jag håller sakta men säkert på att bygga upp mitt eget lilla gym här hemma. Sats i all ära, men oftast vill jag hellre hem till barnen än att släpa mig till gymmet efter jobbet. Motionscykel, hantlar, yogamatta, gummiband, hopprep och pilatesboll finns redan på plats här i huset. Nu ska jag bara se till att få ihop ett vettigt träningsprogram också. Som vanligt kommer jag att leta inspiration på några av träningsbloggarna jag läser. (Lofsan, Trend o träning, Upp och hoppa och Spark i baken kan jag varmt rekommendera om någon är på jakt efter tips/inspiration i träningsväg.)

Imorgon väntar några timmars jobb, sedan ska jag hämta barnen tidigt från förskolan. Någon gång efter lunch börjar som bekant min helg, det där med att jobba deltid har helt klart sina fördelar!

Vad ska du heta?

För några veckor sedan var vi på dop i Göteborg. Barnens nyaste lille kusin skulle få sitt namn. Prästen gjorde intryck på oss alla med sina knallröda naglar, och Stefans specialskrivna låt till lillen gjorde succé. Stefan spelade också Bo Kaspers fantastiska låt "Vad ska du heta?" (Jag kan för övrigt inte lyssna på den utan att få en klump i halsen. Sången går rakt in i mammahjärtat!)

Efteråt bjöds vi på dopfika i ett närliggande café. Dagens huvudperson verkade ganska nöjd med sin tårta.

 Världens sötaste Elliot, tack för att du kom till jorden så att vi får hänga med dig!

Härliga höst

Jag erkänner att jag just i detta nu helst hade befunnit mig tillsammans med min syster på Hawaii, men hösten i Stockholm är inte så pjåkig ändå. I alla fall inte just idag. Kungsholmen visade sig från sin bästa sida, och jag fick en omedelbar längtan att flytta dit på studs. (Ska bara skrapa fram den där trissvinsten först.)

Veckan började bra, jag kunde beta av många "måste"-grejer. De flesta av dem var roliga sådana. Frisören jag gick till idag visade sig för övrigt tillhöra den före detta längdskidåkar-eliten i Sverige. Hon gav mig massor av bra tips inför Tjejvasan, och erbjöd sig till och med att köra lite teknik med mig och tjejerna om snön behagar falla över Stockholm framöver. Det ska till en Örnsköldsviksbo för att erbjuda något sådant. Inget illa menat om Stockholmare, men jag tvivlar på att en infödd Stockholmsfrisör skulle agera på samma sätt. Eller?

Brunch-glädje!

Det bästa av två världar, att få äta och umgås med vänner. Brunch är något som definitivt skulle kunna göras oftare här hemma. Nu är vi redo för en ny vecka, med allt vad det innebär. En av höjdpunkterna är finbesök över helgen från en av mina systrar. Hurra!

Och nej. Det är inte jag som har bakat bullarna. Det har Findus gjort. (Jag har levt i trettiotvå och ett halvt år utan att någonsin ha bakat kanelbullar. Är det normalt?)

Spring för livet

Jag började helgen med en halvtimmes löpning i höstsolen. Uppfriskande för både kropp och själ, på alla sätt och vis. Lillasyster Kajsa försöker lobba för att vi ska springa "Berliner Frauenlauf", Berlins motsvarighet till Tjejmilen, under nästa år. Vår extrasyster i Berlin försöker i sin tur få ner oss till "Berlin Marathon", men riktigt så kul ska vi inte ha. Än så länge har jag inte alls något sug att springa marathon, kanhända kommer preferenserna att ändras framöver? 

Det känns absolut lockande att springa lopp utomlands, men just nästa år är kalendern fulltecknad av Tjejklassiker-datum. Jag vaknade med en lyckokänsla i morse, efter att ha anmält mig/oss till både Vansbrosimmet och Tjejvättern under gårdagen. Tjejvasan bokade vi in redan förra veckan. Nu återstår bara vissa praktiska detaljer. Typ, fixa cykel och längdskidor. Och så det där med träningen då. Och nej, lite snö framöver hade heller inte varit fel (fast just idag får höstsolen gärna fortsätta lysa på oss!)

Tjejmilen-nostalgi!

Fredag...

Augusti 2012.

... det gillar vi! Efter en heldag ute på vift med barnen känns det skönt att slänga upp fötterna på soffan, och äntligen få "prata ikapp" mig med Tobias. När vardagen snurrar på handlar det mycket om praktiska detaljer, typ "vad ska vi äta till middag", eller "tvättar du eller jag barnens överdragskläder?" Det är viktigt att inte glömma bort varandra i den där vardagskarusellen, och verkligen prata.

(Fast, just ikväll vet jag inte hur länge han orkar lyssna på mig. Jag är uppfylld av tankar om Tjejklassikern. Tidigare ikväll bokade jag och resten av järngänget startplatser på både Vansbrosimmet och Tjejvättern. Jajamen! Nu är det verkligen på riktigt!)

Då och nu

I morse påminde Tobias mig om att det var exakt ett år sedan vi landande på Koh Lanta. För ett år sedan spenderade alltså Sebastian sin kväll med att avnjuta sin första, men definitivt inte sin sista, thai-pannkaka.

Det var första, men inte sista, gången Sebastian och Julia agerade fotomodeller på stranden utanför huset.

Det var också första kvällen vi fick avnjuta en alldeles fantastisk och rofylld solnedgång. 

***

Om jag längtar tillbaka? Jo. Det gör jag. Ofta. Ändå känns det helt rätt att vara just här, just nu. Vi är inne i en intensiv period med mycket jobb, aktiviteter, planering och vardagsfix/trix. Jag trivs fantastiskt bra på jobbet, och lär mig nya saker varje dag. Nu är det alltså en tid för lärande, för utveckling, och såklart, för toppform! I morgon börjar jag dagen med en träningsdate på Sats. En hel massa timmar senare avslutas senare dagen med en planeringsmiddag med mina två powertjejer för att lägga upp en strategi inför Tjejklassikern.

Tja, får man inte kickar av att se solen sänka sig över Andaman-havet, får man helt enkelt söka de där kickarna på annat håll!

Lagom är bäst

Nämn vilken diet som helst, och jag har provat den. Min första bantningskur gjorde jag veckan innan studenten. Stephan Rössners kålsoppa. I say no more. (Bara tanken på den ger mig fortfarande kväljningar.) Åren efter följde banandieten, flygvärdinnedieten, Rikshospitalets diet, Viktväktarna, Nutrilet, tja, det mesta i bantningsväg. Jag började alltid på en måndag, såklart. Och gick ner, det gjorde jag. Men sedan gick jag upp igen, ännu fortare. Det har tagit mig alldeles för många år att hitta rätt, men nu tror jag faktiskt att jag äntligen är där.

Sedan ett par år tillbaka är det slut på bantning och dieter, nu styr istället mitt sunda förnuft. Godis på helgerna, måttligt med kolhydrater, ytterst lite vitt bröd (jag kan leva på mackor, det är min stora last!), och massor av frukt och grönt. Jag försöker också att undvika light-produkter. Eh, förutom några burkar Pepsi Max och Cola light då och då. 

Nyckeln för mig heter träning. När jag håller mig fysiskt bra form vill jag också hålla en bra kost. Min kropp ska jag leva med hela livet, och visst är det mitt eget ansvar, ingen annans, att ta hand om den! Självklart finns det dagar och veckor där jag helt enkelt inte orkar, eller vill, äta bra och balanserat. Då frossar jag i lösgodis, mackor och kakor. Senast hände det nu i helgen, efter Lidingöloppet. Det gäller bara att snabbt komma "på fötter" igen, och inte fastna i sockerträsket.

Efter helgens mackfrossa kändes det bra att börja veckan med ett gäng riktigt goda LCHF-pannkakor. (Tack för receptet syster.) Jag blandade ett ägg, en banan och ca 0,5-1 dl mandelmjöl - och stekte plättarna i smör. Godsakerna serverades varma med grädde och bär. Lätt som en plätt!

Kärt barn har många namn

September 2012.

Pussgurkor, tofsvipor, pusselgenier, tokstollar, blondies, sångfåglar, godisgrisar, marodörer, rumpnissar, trollungar, fjantisar, minimonster, prins- och prinsessungar, duracellkaniner och sötnosar. Namnen på de finaste ungarna ever är lika många som nätterna med Julia är långa. (Japp, det är en trött mamma med inte-så-många-sovtimmar-på-kontot som talar). Just inatt får lilla fröken Jullan gärna gå under epitetet sömntuta. Over and out!

Sommarens sista suck

Visst är det så att den drogs för länge sedan, den sista sucken alltså, men idag är hösten officiellt här. Den där härliga sensommaren som jag hade längtat efter kom liksom aldrig riktigt.

Kvällen har jag spenderat på föräldramöten, både för Sebastian och Julia. Får fortfarande nypa mig i armen ibland. När blev jag mamman som går på föräldramöten, istället för att vara flickan vars egen mamma springer runt på otaliga föräldramöten? Livet går så fort. Vi får verkligen inte glömma bort att njuta av här och nu. 

Sturkö, augusti 2012.