Don´t You Worry ´Bout A Thing

Kära, kära små barn. Trots att er mamma inte kommer i närheten av moster Mimmi (kolla in hennes otroliga pepparkakshus här!), eller någon annan av alla bakdrottningar i er närhet, behöver ni inte vara oroliga. Jag lovar! Med lite hjälp av både Kungsörnen, Skogaholm och ICA är jag säker på att er mamma kommer att knåpa ihop en ganska mysig jul ändå.

Jag har inte bakat lussekatter sedan hemkunskapen i åttan, och känner mig skräckslagen på blotta tanken att ge mig på ett sådant projekt själv. Ett färdigt kit, däremot, känns ganska överkomligt. Lagom. "Tillsätt vatten", det borde väl till och med jag fixa. Visst?

Det fantastiskt fina "adventståget" fick Sebastian av sin farmor för ett par år sedan. I kväll ska jag fylla lådorna med diverse småplock. Klistermärken och minidjur kommer att vara överrepresenterade i årets luckor.

***

Strax ska jag ge mig ut i snön för att köpa bakplåtspapper. En sån som jag har helt enkelt inte sådana prylar liggandes här hemma. Kanske kommer jag också till det stadiet någon gång. (Kanske.)

B.A.B.Y shower på Rosa Skrot

Jag har spenderat kvällen på det nyöppnade gymmet Rosa Skrot, där Malin Nylén i kväll lanserade nätverket B.A.B.Y. Nätverket är till för tjejer i åldern 25-45 år, där den gemensamma nämnaren ska vara "ett brinnande intresse för träning och hälsa". Ambassadörer för nätverket är ett gäng superinspirerande tjejer, bland annat träningsbloggerskorna Sofia Sjöström och Terese Alvén. Jag hoppas och tror att nätverket ska bidra till att fler tjejer bygger upp, peppar och stärker varandra. (Själv "nätverkade" jag med Lina & Johanna i kväll, så visst funkar konceptet! :) Här hittar du B.A.B.Y´s facebookgrupp. True yourself!

Sockersjuk!

Under ett par veckor har den ägt mig. Sockersjukan. I alla lägen lyckas den göra sig påmind. Lockar och pockar på min uppmärksamhet. Och ja, det är lätt att skylla ifrån sig. Det är mörkrets fel. Eller regnets. Eller... ja, vems fel är det egentligen? I dag åt jag bullar på jobbet som jag inte ens tyckte var särskilt goda, bara för sockerkickens skull. Det skulle jag inte ha gjort. Där och då påbörjades ett sockerkrig som inte går att vinna. På väg hem såg jag, för en gångs skull, att bussen stod och väntade, redo att ta mig hem. Inte femton, inte tio, nej inte ens fem minuters väntetid - det händer ju liksom aldrig. En lyckans dag! Eller? Nope. Jag blev sur. Min plan att hinna slinka in på Pressbyrån och köpa en chokladbit rann ju ut i sanden. 

Det första jag gjorde när jag kom hem var att dyka in i skåpet, för att hämta godiskorgen. Det kan vara den mest sorgliga syn jag har sett. Det kan också vara min räddning. (Eller? Coop har öppet till kl. 22. HJÄLP!)

Dancing Queen

Låt mig presentera en livs levande Dancing Queen, aka Tone Jacobsen fra Halden, Norge. Jag lärde känna Tone i tidiga tonåren, och redan då var hon tjejen som fullständigt ägde dansgolvet. Hon är dessutom en sån där tjej som tycks ha fått allt, hon är både snygg, smart, talangfull OCH trevlig! (Nej, livet är inte alltid rättvist.)

Under hösten har jag följt Tones framsteg som en av de professionella dansarna "Skal Vi Danse" (Norges motsvarighet till "Let´s dance"). Hennes dansparter heter Ben Adams, och är sångare i bandet A1.

Tones och Bens insatser tog dem nästan hela vägen till förstaplatsen...

... men en hedrande andraplats är inte heller så pjåkig. I min värld är Tone värd både guldmedaljer, diamanter och rubiner. Grattis Tone, jag är SÅ stolt över dig. Kos og klem!

Marathondate

En av många dater på Koh Lanta.

Under våra månader i Thailand lyxade vi till det rejält med barnflicka tre timmar om dagen. Det var fantastiskt. Tobias och jag fick eoner av tid tillsammans, och någonstans samlade vi på oss en "datebank" att falla tillbaka på om Sveriges höstmörker skulle bli för tungt att bära. Nu har hösten inte blivit så tung som jag trodde den skulle bli, jag har tvärtom haft en av mina bästa Sverigehöstar på många år.

Men, det ena behöver inte utesluta det andra. Igår ställde min mamma och lillasyster upp som barnvakter, och själva gav jag och Tobias oss ut på en date som varade i nästan ett dygn. På den tiden hinner man till exempel bila till Göteborg och tillbaka för att fira Tobias bror Stefan Andersson - 20 år som artist (en helt fantastisk konsert. Stefan är ett musikaliskt geni, bara så ni vet!) och varva med ett biostopp i Borås. Klockan 05:00 i morse var vi hemma igen, något mosiga och inte alls lika kaxiga som vi försöker utge oss för att vara på bilden. Jag hann sova i två timmar innan det var dags att skjutsa Kajsa till pendeltåget. Så. Nu ska här sovas en stund. Den där kicken man får av att inte sova, håller sakta på att förvandlas till ett slags dimmigt töcken...

Lördagshäng

Jag njuter i fulla drag av min långhelg. I går körde jag SATS Haninge-racet, med efterföljande och efterlängtad tid tillsammans med en av mina bästa vänner. Kvällen spenderades här hemma med mamma och lillasyster. Vid midnatt hade vi samlat energi nog att gå ut för att bada bubbelpool. (Vi har en uppblåsbar variant på baksidan. Att bada är livsviktigt för min man, och en naturlig följd av att vara gift med honom är en rejäl sondering på badmarknaden. Vedeldad badtunna rekommenderas inte. Been there, done that.) Efter många och långa diskussioner i 39 graders bubblande vatten somnade vi långt efter midnatt. Sen sov jag gott i ungefär... en halvtimme innan Julia vaknade. Och så höll det på. Det där med småbarn är ett kapitel för sig.

I dag körde jag, mamma och lillasyster vidare med roligheter. Mysigt lördagshäng inne i stan med både fika och middag (jo, det blev Vapiano. Igen!) för att fira familjens minsting som nästa vecka blir hela tjugo år gammal. Många timmar senare kom vi hem och möttes av den finaste synen jag vet. En styck man och två styck barn uppkrupna i den luggslitna fåtöljen. Borta bra, men hemma bäst. Nu? Dags att köra "sovsången" med Jullan. Försöka duger. Den ungen gillar verkligen inte att sova!

Vasilijkatedralen

Foto: Pernilla Förnes (red: Kajsa)

Jag har i flera veckor laddat inför att skriva något slags resereportage om min resa till Moskva. Hittills har jag inte riktigt haft tid, men det är på gång. Snart. Bilden sammanfattar hur som helst en fantastiskt nöjd resenär utanför Moskvas, och egentligen hela Rysslands, mest kända byggnad: Vasilijkatedralen. Det är en märklig, nästintill surrealistisk byggnad. Helt klart topp tre på min lista över de häftigaste byggnadsverken i världen som jag har fått uppleva "på riktigt".

"Ivan den förskräcklige" gav order om att uppföra byggnaden till minne av erövringen av Kazan 1552. Visst är det ändå lite paradoxalt att en man som kallas förskräcklig kan ge order om att bygga en byggnad som är så långt ifrån "förskräcklig" man bara kan komma. Som ett sagoslott tronar Vasilijkatedralen över Röda Torget, och historiens vingslag blev påtaglig när jag genomfrusen och hänförd stod och beundrade mästerverket. Myten lyder för övrigt att katedralens arkitekt Postnik Jakolev fick sina båda ögon utstuckna efter att ha färdigställt byggnaden, så att han aldrig mer skulle kunna designa något så vackert till någon annan. Sant? Förmodligen inte. (Fast det är klart, på den tiden gick det väl ganska vilt till på sina håll...) 

Tjuvstart

Jo. Jag erkänner. I går kväll åkte julpyntet fram. Inte allt, men lite grand. Till mitt försvar kan sägas att mamma och lillasyster kommer på fredag, och de har beställt "adventsmys". Vi skulle egentligen ha träffats nästa helg, alltså första advent, men det gick inte att få ihop. Så nu blev det alltså så här. Vi tjuvstartar helt enkelt lite grand.

När barnen hade somnat grävde jag loss i julkartongerna, och kände hur mina kinder började blossa av lycka. Tobias hade nog inte tyckt det var helt ok, så jag passade på medan han spelade badminton. I en av lådorna hittade jag "Nu lyser julens stjärna", en CD-skiva som mina begåvade syskonbarn var med och spelade in tillsammans med massor av andra begåvade barn/ungdomar från Adolf Fredriks Musikklasser för ett par år sedan. Så ja. Årets första julmusik blev det också. Kanske ett par veckor för tidigt, men vad gör väl det? Jag har ju ändå en hel jul att ta igen sedan förra året!

En av ljusstakarna som åkte upp är Eldflugan original. Äntligen! Det kan vara mitt bästa köp någonsin, alla kategorier. Jag har först på senare år fått lite koll på det där med design (mycket tack vare Frida på Trendenser), med undantag för Eldflugan då. Den såg jag i skyltfönstret i en av Karlskronas (mycket få) lampaffärer när jag gick första eller andra året på gymnasiet. Det fanns ingen tvekan - det var kärlek vid första ögonkastet. Kostnaden på nära 2000 kr var svindlande för en tonåring, men det fanns liksom inga alternativ. Det var den snyggaste pryl jag hade sett, och den skulle jag ha. Jag tog alla mina sparpengar och köpte lampan. Känslan! Jag var lyckligast i hela världen. Och min Eldflugan har hängt med, från första flytten. Ända tills jag träffade Tobias hade jag den uppe året om, men efter en intensiv övertalningskampanj om att "vem som helst kan ju se att det där är en jullampa" fick jag ge mig. Nu packar jag omsorgsfullt upp ljusstaken någon gång i slutet på november, och packar vemodigt ner den någon gång i slutet av januari.

Och vet ni vad? Gammal kärlek rostar aldrig. Kärleken i fråga är lika fin som när jag köpte den för en sisådär sexton år sedan...

Tacksamhet

I morgon firar USA sin viktigaste familjehögtid: Thanksgiving. (Jo, jag tror till och med att Thanksgiving utmanövrerar julen i detta avseende. Rätta mig om jag har fel.) Min storasyster, som återigen blivit Amerikabo, har sedan många år haft som tradition att bjuda in på en riktig Thanksgivingmiddag med kalkon och hela köret. Det här året får vi av naturliga skäl vara utan, men vi ser istället fram emot direktrapporteringar från "landet-där-det-händer-på-riktigt". 

Trots att det inte är svenskarnas högtid i morgon, får jag ändå en anledning att fundera över vad just jag är tacksam för. Och det är mycket. Familjen inte minst. Både den stora och den lilla. Ibland kan jag inte riktigt förstå hur lyckligt lottad jag är. Tänk, här sitter jag med en man som jag älskar, ett jobb jag verkligen trivs med, fantastiska vänner, en nyupptäckt hobby, och, som om det inte skulle räcka, har jag också förmånen att varje sekund få glädjas över världens finaste barn. Tacksam är bara förnamnet.

Nedräkning

Las Palmas, mellandagarna 2007.

Fem veckor till julafton. Tro det eller ej, men det är faktiskt sant. Klyschan "tiden går så snabbt" är ett faktum. Vi vet fortfarande inte riktigt vart vi kommer att fira jul i år. Kanske Kanarieöarna? Fast Thailand står såklart högt upp på listan. Skottland är också aktuellt. Det senaste jag hörde från Tobias familj var i och för sig rykten om en jul i Sälen. Vi får helt enkelt vänta och se vad som dyker upp i biljettväg. Lite ovisshet bidrar i allra högsta grad till lite spänning i ett annars ganska dystert novembermörker...

Nattliga slutsatser och förra veckans träning.

I natt steg jag upp klockan 03:20 för att skjutsa en styck lillasyster till flygbussen vid Gullmarsplan för vidare avfärd mot Berlin. Två insikter slog mig. 1) Om det alltid var så lite trafik i Stockholm som mitt i natten, skulle jag vara en betydligt tryggare bilförare. 2) Det var alldeles för länge sedan jag var i Berlin. Sedan jag bodde där mellan 2004-2005 har jag bara varit tillbaka en gång. Inte ok.

Nämnda lillasyster och jag var flitiga i spåren i somras, när vi tränade för fullt inför Tjejmilen. I helgen har det inte alls blivit några pulshöjande aktiviteter. Jag ansåg mig ganska nöjd efter förra veckans fyra pass. Det gjorde tydligen min kropp också, med tanke på att jag hade grym träningsvärk både lördag och söndag. Förra veckan såg det alltså ut så här.

Måndag: 5 km löpning (utomhus). Gäller att passa på att njuta av dagsljuset medan man kan.
Onsdag: Casall T.O.D # 47. Aj!
Torsdag: SatsPowerStep på Liljeholmstorget. Och ja, det gjorde riktigt ont i mina redan mörbultade ben sedan onsdagens mördarpass med Matthew Griffiths.
Fredag: Styrketräning med fria vikter på Sats, Haninge. Fokus armar. Inte min effektivaste träning någonsin, men ändå.

Denna veckan väntar diverse roligheter och mycket jobb. Just i dag är jag hemma med en småförkyld Julia. Tydligen står Pippi-memory och pussel på schemat. Auf wiedersehen!

Köksassistenter de luxe

Note to self: dags att klippa Sebbe.

KitchenAid har ingen chans! I mitt kök assisteras jag av långt proffsigare hjälp än så. Just vid det här tillfället fick jag och barnen extra hjälp av Sebbes flickvän E, annars brukar jag få klara mig med två miniassistenter i köket.

Sedan ungefär en månad tillbaka involverar jag barnen i matlagningen varje gång det vankas middag. I vanliga fall är mina barn rejält trötta, hungriga, och extremt lättretliga, mellan kl 17-18. Och jo, samma sak gäller mig själv. Av rent själviska skäl har jag försökt mota bort barnen från matlagningen, "det går ju snabbare om jag gör det själv". Men. Sedan barnen fått börja vara med och hjälpa till med matlagningen är de betydligt gladare, och det bråkas nästan inget. De älskar att hjälpa till! De fixar salladen, dukar fram, och kastar köttbullar i stekpannan som om de aldrig hade gjort annat. Jag får helt enkelt lägga på runt tio minuter extra i planeringstid, men oj vilka väl investerade minuter. Mina barn kommer dessutom bli mästerkockar på köpet, vilket innebär att jag helt kommer att slippa behöva laga mat om en sisådär 10 år. Visst?

I kroppen min

Kristian Gidlund har fått beskedet att han snart kommer att dö i cancer. Orden Kristian har tecknat ner för oss alla att läsa lämnar ett avtryck som är omöjligt att sudda ut. Han påminner mig om att ta tillvara på det fina, på det lilla, på det som är gott. Kristian vill påminna oss om att livet är värdefullt. Jag hoppas innerligt att Kristian får leva. Hans livs roman är långt ifrån färdigskriven.

Utdrag från Kristians blogg:

"Till mitt sista andetag kommer jag att säga att vi ses snart igen. Men en dag kommer jag veta att mitt leende är en vit lögn, precis som så många gånger förut. För när döden kommer finns inget snart. Då, min älskade familj, ska ni leva vidare länge, tills att vi en gång ses igen. Då ska jag möta er i skogen. Och jag ska hålla om er, en efter en, lite längre än vanligt. Jag ska kyssa era kinder och berätta att jag älskar er. Och ingenting kommer någonsin att skada oss.

Till den dagen ska jag öva på mitt avsked. Jag ska le och säga till mina närmaste att vi snart ses igen. Men en dag, när de går för att träffa mig, så finns jag inte mer, hur mycket jag än försökt klamra mig fast vid det liv som jag älskar. För jag kommer att misslyckas.

   Och att veta att man en dag – av en sjukdom som lansar och spjut – inte längre kommer att finnas där för sin familj, trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner – mina syndare och helgon – är hur man krossar ett hjärta på riktigt."

Sturkö, juli 2012.

Freitag

Godsaker på årets chokladfestival.

Jag gillar tyskans ord för fredag. Frei = ledig/fri, tag = dag. Min Freitag kunde inte ha kommit lägligare. Jag och barnen körde vårt vanliga race med SATS i Haninge och sedan häng med vänner. Sebastian och jag kom precis tillbaka från Coop, där vi inhandlade nödvändigheter till fredagsmyset. Sebbe valde grillchips. Jo tack, han har ärvt sin fars smaklökar i rakt nedstigande led. Själv förstår jag inte storheten i chips. Om jag får välja mellan chips och godis väljer jag alltid, alltid godis.

Just i kväll tänkte jag byta ut mitt kvällste mot en stor kopp varm choklad. Blev inspirerad av kitet jag såg på chokladfestivalen för ett tag sedan, så i kväll ska alltså min 70-procentiga Lindtchoklad få agera en lyxig variant av O´boy. Eftersom det är fredag kommer min varma choklad få av sällskap en kanelbulle eller två. (Och den där nyinköpta påsen från Karamellkungen, den sparar jag tills barnen sover...)

Månadens date!

Oktober 2007.

Tobias och jag är ganska duktiga på att upprätthålla vår plan om att få till en date minst en gång i månaden. I tisdags kväll hade T fixat barnvakt, och jag hade fått besked om att inställa mig vid Heron City klockan 17:45. Kanske var det ingen jättesvår gissning vad daten skulle innebära: Bowling? Bio? Eller kanske både och? Det blev middag och... bio. T hade köpt biljetter till Coldplays konsertfilm. Ett fint substitut eftersom vi aldrig lyckades skaffa barnvakt till den "riktiga" konserten. Jag påminns ständigt om vilka fantastiska musikgenier Coldplay faktiskt är. Många av deras låtar är så bra att jag får gåshud bara jag hör första tonen.

Det var en intressant upplevelse att se konsert på bio. Kanske hade det varit lite tradigt med bara en konsert rakt upp och ner, men filmen var ihopklippt av flera olika konserttillfällen, varvat med korta intervjuer med bandmedlemmarna, plus filmmaterial från "behind the scenes". Alltså: tummen upp för månadens date! Nästa gång är det min tur.

Träning med Casall!

I kväll var det alltså dags att utmana mig själv inne på Metropolis gym. Spark i Baken och Casall bjöd in till träningskväll, där vi fick testa på att köra ett pass T.O.D (Training of the day) med ingen mindre än mannen bakom övningarna: Matthew Griffiths. En grymt vältränad kille som verkar vara energin personifierad.

Passet vi körde heter "T.O.D # 47". Alla Casalls T.O.D-pass finns att ladda ner som en app till telefonen och är, hör och häpna, G-R-A-T-I-S! Appen vimlar av grymt effektiva övningar som man kan köra hemma, med hjälp av både bilder och små filmklipp som visar hur man gör.

Bild lånad av Linda.

Jag hade turen att hamna på samma pass som mina träningskompisar Linda och Lisa (tjejer, ni såg grymt starka ut!). Jag fick tyvärr smita innan passet var slut (eller ja, kanske för mitt eget bästa så att jag inte dog på kuppen...) Utanför väntade min chaufför tillika äkta man plus två trötta barn i bilen, den enda logistiskt hållbara lösningen för att även Tobias skulle hinna till sin badmintonmatch. Lite så jobbar vi i vår familj.

Med tanke på att jag sprang direkt från jobbets höstmingel till träningspasset lär jag sova riktigt gott i natt. TACK för att jag fick komma Terese, och tack också Sara m.fl. på Casall för en fin goodiebag!

Pussar och sånt.

Pussar en alldeles nykläckt Sebastian, oktober 2008.

I går fick jag på begäran en smällpuss på munnen av Sebastian. Tobias satt bredvid, och frågade om inte han också kunde få en puss. Svaret?

- "Nej pappa, killar pussar bara tjejer."

Hm. Eller inte Sebbe lille (men det tar vi en annan gång).

Ny vecka?

Dubai, januari 2011.

Jo, det hände visst igen. Den nya veckan kom, utan att jag varken hann städa eller sortera garderober. Däremot hade vi massor av tid att hänga med barnen, varpå städning och andra tråkigheter gott fick läggas åt sidan. Träningen då? Jo, den gick helt ok förra veckan, även om jag kände mig lite småseg:

Måndag: 5 km löpning (utomhus)

Torsdag: badminton

Fredag: styrkepass hemma, varvat med pulshöjare á la Lofsan

Söndag: 1 mil cykling (motionscykel)

Jag sitter här med almanackan i högsta hugg, det ska som vanligt detaljplaneras inför en vecka fylld av diverse åtaganden. Jag bokade av en resa till Ullared i sista stund, och sitter fortfarande och funderar på om det var rätt eller inte. Jag menar, Ullared tillsammans med tjejerna, det kan liksom inte gå fel. Å andra sidan finns det absolut inget vi behöver just nu, vilket kommer sluta med att jag gör av med hundratals, eller snarare tusentals, kronor på sådant som "kan vara bra att ha". Och den kategorin av grejer är med all säkerhet redan överrepresenterad i alla möjliga skrymslen och vrår här hemma. (Men hjälp förresten, tänk om jag går miste om världens fynd där borta?) Hm. Livet består verkligen av svåra val.

"En sån tur vi har en..."

Sturkö, augusti 2012.

Min far är värd att uppmärksammas varje dag på året, men särskilt i dag. När jag ringde hem för att gratulera på fars dag hade huvudpersonen precis avnjutit en av mammas goda specialmiddagar. Jag önskar att jag hade kunnat vara där. När mamma förhörde sig om vad vi hade ätit dagen till ära, verkade hon i sin tur inte alls önska att hon var bjuden hit på middag. Jag förstår inte vad det är för fel på "solgul majssoppa med korvpengar och bröd", men Tobias verkade ganska nöjd. Eller ja. De där "korvpengarna", som Linas matkasse så fint kallar dem, de hade han nog kunnat vara utan. Och vidare solgul var den inte heller, soppan. Snarare skiftade den i ärtsoppefärger. Men ändå. Tanken var god, och soppan likaså.

Hur som helst har jag min far att tacka för mycket. Han har lärt mig, och mina syskon, att vi kan nå precis hur långt som helst, om vi bara sätter manken till. Självförtroendet har vi, i sann Håkansson-anda, med oss sedan barnsben. Tack far!

Hey Ho!

Han har gjort det igen. Robbie Willliams alltså. Singeln "Candy" hittar ni på hans nionde album Take the Crown som släpptes i början på november

Men ser ni inte vad fin han är? Alla har vi någon svaghet. 

Robbie är min. 

Det magiska ordet

Fredag. Ett magiskt ord. Ett skimmer av förväntan inför Helgen. Helgen då allt ska hända. All tvätt ska bli tvättad, allt stök ska bli ostökat, alla tågbanor och legotorn ska byggas, kläder ska sorteras, böcker ska läsas, god mat ska lagas och avnjutas, sovmorgnar ska sovas och... Varje helg samma storslagna planer om allt som ska hinnas med. Sedan, på ett ögonblink eller två, är det söndag kväll, och man undrar vad som hände med alla oceaner av tid som nyss låg framför en.

Men, än är vi inte där. Helgen lever i allra högsta grad. I går, när det magiska ordet äntligen hade infunnit sig, var jag och Tobias bjudna på födelsedagsmiddag. Och barnen, de sov över sina kompisar. Lyxigt värre, både för barnen och för oss.

Födelsedagsbarnet fick en present med ett riktigt tjusigt omslagningspapper...

... och jag fick äntligen en anledning att botanisera loss i min låda med armband.

Kvällen avnjöts med fantastisk mat, och lika fantastiskt sällskap. Det kan ha varit så att jag drömde om efterrätten i natt. Biskvier och brownies, hjälp alltså. De måste väl ingå som en sidekick i min hälsomånad?

Breakfast love

Jag är en frukostjunkie. Det har jag alltid varit. Om jag fick välja, skulle jag äta frukost både morgon, middag och kväll. Om och när det blir lite extra tid över på morgonen, lägger jag gärna energi på att försöka fixa en varierad frukost som alla i familjen gillar. Eftersom november är min "hälsomånad", experimenterar jag nu med vanliga recept, för att få dem lite nyttigare. Förra helgen gjorde jag scones, men bytte ut 2 dl av mjölet mot 2 dl müsli. Och jo, det blev faktiskt riktigt gott om jag får säga det själv. (Och det får jag ju.) Smoothien fick också ett par matskedar müsli i sig, innan jag gav mig på den med mixern. Någon som är sugen på scones? Här är receptet. Hoppas det smakar!

Müsliscones

• ca 2 dl valfri müsli (jag använde en färdigblandad variant från Risenta)
• ca 2,5 dl vetemjöl
• 1/2 tsk salt
• 2 tsk bakpulver
• 50 g smör
• 1 dl mjölk
• 1 dl filmjölk

Sätt ugnen på 250 grader. Smörj en plåt med smör. Blanda mjöl, müsli, bakpulver och salt. Finfördela smöret i mjölblandningen. Tillsätt vätska och arbeta ihop till deg. Dela degen i 2 "brödkakor", dela i fyra bitar och nagga. Skjuts in i ugnen, ca 8-10 min. Ät, och njut.

Shopping, julfeeling och badminton

Min helg började som vanligt runt klockan 16 i dag. Helt klart värt att rekommendera. Efter jobbet åkte jag till mina gamla hoods i Sickla Köpkvarter för att uppdatera garderoben en aning. Och, smygstarta julkänslan genom att klämma lite på alla julgrejer som sakta men säkert håller på att ta över butikerna. Kvällens fokus låg annars i att hitta ett par varma skor. Mina alternativ Converse kontra finstövlar känns inte längre hållbara när temperaturen numera ligger runt nollan på morgonen. Efter att systematiskt ha gått igenom skobutikerna hittade jag ett par "Bally Curling"-liknande kängor inne på Rizzo. Både snyggare och billigare än originalet, så jag slog till. Maten intogs med snyggt sällskap inne på Forno Romano (missa inte deras pastarätter!), och avslutades, såklart, med en himmelskt god smoothie från Naked Juice Bar. Jag saknar att bo i Sickla, det gör jag.

Efter att ha pustat ut en halvtimme här hemma drog jag vidare för att spela badminton. En av veckans höjdpunkter får jag lov att säga, trots att jag spelade uselt. Kanske var det den där pastan som gjorde mig seg i både psyke och ben, men jag lyckades inte ta ett enda set. Skärpning. Att ladda med pasta funkar bra inför ett lopp, men tydligen inte så bra inför ett badmintonpass. I morgon har min man lovat att jag ska få sovmorgon. Ni hör ju själva, jag är inne i något slags drömdygn!

Att liva upp en dag på jobbet

Ett par zebrarandiga skor (på Ballerina Closet hittar du fler skor med klös i), en burk iskall Cola light och en anteckningsbok raka vägen från Bangkok, levererad från en thailändsk kollega. Så får man en halvruggig och mörk onsdag i november att lysa upp vilket kontor som helst!

I kväll är det Tobias "badmintonkväll". Jag får vänta ända till i morgon kväll innan det är min tur. Men, den som väntar på något gott... Eller hur var det nu?

Världens sötaste krokodil?

Trött, hungrig, frusen och irriterad efter pendeltågsförseningar (det tog 1,5 timme att komma hem från jobbet), öppnade jag dörren och möttes av den finaste krokodilen jag någonsin har sett - med en pom pom i högsta hugg. Med en gång kändes livet lite roligare.

I kväll provade vi första rätten från Linas Barnkasse: Kyckling Stroganoff. Och, det var väl blandade reaktioner. "Skolmat", tyckte jag. "Ganska gott", tyckte Tobias. "Helt ok", tyckte Sebbe. Och Julia? Hon åt bara ris. Same procedure as last year alltså.

Några ljusglimtar från dagen var en trevlig lunch på stan med en gammal kursare till mig. Och så fick jag mail om att jag har fått plats på Spark i Bakens bloggträff på onsdag kl 18. Då väntar ett Casall T.O.D träningspass på Metropolis Gym inne vid Birger Jarlsgatan. Spännande! Det får nog bli så nära träning jag kommer idag. Nu ska jag bädda ner mig i sängen för att få igen lite av värmen som försvann på tågperrongen. Hu!

Fazer Blogger Boot Camp 2013

Förra veckan bestämde jag mig för att ge mig själv världens bästa födelsedagspresent. Ett par dagar efter min födelsedag nästa år går 2013 års Blogger Boot Camp av. Jag har läst om konceptet på flera träningsbloggar tidigare, men har själv inte haft möjlighet att delta. Tur att jag var snabb med anmälan, tydligen sålde årets drygt 130 platser slut på mindre än ett dygn. (Är ni intresserade av att själva delta, skriv upp er på reservlistan och håll tummarna!) Bakom eventet står tre superinspirerande träningsbloggare: Upp & hoppa-Sofia, Spark i Baken-Terese och Mela. Mina bloggande vänner Linda och Lisa kommer också vara på plats, kul!

Jag bokade in mig på följande pass:

Cykel: Upp och ner
Passet kommer ledas av Andrea som jag vet är en grym löperska (hon gör milen på 42 min!). Med tanke på att jag kommer köra Tjejvättern senare i år kommer jag behöva all teknikträning jag kan få på cykel.

Smile! It´s RunDay
Lite löpteknik är inte heller fel. Jag har lite grand tappat löpsuget efter Lidingöloppet, men jag hoppas att det kommer tillbaka snart.

Mudmania - Fazer BBC-passet
Japp, ÄNTLIGEN ska jag få chansen att gå på ett pass som leds av allas våran Lofsan! Kanske en av de grejer jag ser fram emot mest på BBC.

Föreläsning: Hur kan du skapa en stor och uppskattad blogg?
Efter mördarpasset i leran kommer samma Lofsan köra en föreläsning. Tänkte att det var en bra idé att få sitta ner en stund efter att ha kört tre fys-pass i rad.

Föreläsning: Viktigt!
Jag ser sedan fram emot att lyssna på Terese och Sofia som berättar om sina resor för att bli de hälsoprofiler de är idag.

SOMA
Sista passet jag valde kallas SOMA. Jag har aldrig hört talas om den träningsformen, men ville prova något nytt. SOMA är tydligen en träningsform där man strävar efter den perfekta kroppen. Det låter väl inte helt fel.

Dagen kommer sedan att avslutas med en bloggfest där årets kock 2011, Thomas Diederichsen, kommer laga mat. Så ja. Nu har jag alltså något stort att se fram emot i vår. Kanske att vintern inte behöver bli så lång och dyster ändå?

Lördagsfunderingar

Relax Bay, december 2011.

Trots att jag ofta längtar tillbaka till det "enkla" livet på Koh Lanta, är jag verkligen nöjd med livet här hemma i Sverige just nu. Jag har en fantastisk familj, ett jobb där jag stormtrivs, och jag befinner mig för första gången någonsin (?) på en helt ny nivå i min träning. Jag känner hur min kropp har blivit betydligt starkare och smidigare, och mitt flås går inte ens att jämföra med hur det var för ett år sedan. Tänk att det är så enkelt som "du kan om du vill". Fast det är klart, den där viljan kräver ofta att du är beredd att lämna din bekvämlighetszon. En viktig del av min väg till "Toppform" har varit (och är fortfarande - jag är inte riktigt framme än) att skriva ner mina mål. Ju mer specifika, desto lättare att jobba mot dem. Testa du också. Du kan om du vill!

Lilla fröken fräken

Sommarfräkniga systrar i skärgården känns ganska avlägset just nu. Men det är väl därför de är så extra viktiga, de där sommarminnena, för att man ska kunna plocka fram dem sådär någon gång i början av november. Som en sparad bit kola som man stoppat ner i fickan för att avnjuta sedan, när man man behöver den där sockerkicken som mest. Åh, låt det snart bli sommar igen! November är verkligen inte min grej.

Fitnessfighten

I dag kör en kompis till mig igång med "Fitnessfighten" på World of Shape. 30 dagar med anpassat tränings- och kostprogram. Bra koncept tror jag, men har själv varken tid eller ork att göra något liknande just nu. Jag kör mitt eget race och hejar på vid sidan av. Principen att köra en månad med balanserad kost och lite mer träning än vanligt är jag dock helt klart på. De två senaste veckorna har urartat i någon slags sockerkavalkad för min del. 

Om jag inte ändrar inriktning nu kommer jag snart att likna julgrisarna jag fotade på chokladfestivalen för ett par veckor sedan. (Söta i och för sig, men jag kan garantera att jag inte kommer se lika festlig ut med kombon äpple i mun plus mullig chokladdoppad rumpa med rött band om...)