"En sån tur vi har en..."

Sturkö, augusti 2012.

Min far är värd att uppmärksammas varje dag på året, men särskilt i dag. När jag ringde hem för att gratulera på fars dag hade huvudpersonen precis avnjutit en av mammas goda specialmiddagar. Jag önskar att jag hade kunnat vara där. När mamma förhörde sig om vad vi hade ätit dagen till ära, verkade hon i sin tur inte alls önska att hon var bjuden hit på middag. Jag förstår inte vad det är för fel på "solgul majssoppa med korvpengar och bröd", men Tobias verkade ganska nöjd. Eller ja. De där "korvpengarna", som Linas matkasse så fint kallar dem, de hade han nog kunnat vara utan. Och vidare solgul var den inte heller, soppan. Snarare skiftade den i ärtsoppefärger. Men ändå. Tanken var god, och soppan likaså.

Hur som helst har jag min far att tacka för mycket. Han har lärt mig, och mina syskon, att vi kan nå precis hur långt som helst, om vi bara sätter manken till. Självförtroendet har vi, i sann Håkansson-anda, med oss sedan barnsben. Tack far!