I kroppen min

Kristian Gidlund har fått beskedet att han snart kommer att dö i cancer. Orden Kristian har tecknat ner för oss alla att läsa lämnar ett avtryck som är omöjligt att sudda ut. Han påminner mig om att ta tillvara på det fina, på det lilla, på det som är gott. Kristian vill påminna oss om att livet är värdefullt. Jag hoppas innerligt att Kristian får leva. Hans livs roman är långt ifrån färdigskriven.

Utdrag från Kristians blogg:

"Till mitt sista andetag kommer jag att säga att vi ses snart igen. Men en dag kommer jag veta att mitt leende är en vit lögn, precis som så många gånger förut. För när döden kommer finns inget snart. Då, min älskade familj, ska ni leva vidare länge, tills att vi en gång ses igen. Då ska jag möta er i skogen. Och jag ska hålla om er, en efter en, lite längre än vanligt. Jag ska kyssa era kinder och berätta att jag älskar er. Och ingenting kommer någonsin att skada oss.

Till den dagen ska jag öva på mitt avsked. Jag ska le och säga till mina närmaste att vi snart ses igen. Men en dag, när de går för att träffa mig, så finns jag inte mer, hur mycket jag än försökt klamra mig fast vid det liv som jag älskar. För jag kommer att misslyckas.

   Och att veta att man en dag – av en sjukdom som lansar och spjut – inte längre kommer att finnas där för sin familj, trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner – mina syndare och helgon – är hur man krossar ett hjärta på riktigt."

Sturkö, juli 2012.