Under ett par veckor har den ägt mig. Sockersjukan. I alla lägen lyckas den göra sig påmind. Lockar och pockar på min uppmärksamhet. Och ja, det är lätt att skylla ifrån sig. Det är mörkrets fel. Eller regnets. Eller... ja, vems fel är det egentligen? I dag åt jag bullar på jobbet som jag inte ens tyckte var särskilt goda, bara för sockerkickens skull. Det skulle jag inte ha gjort. Där och då påbörjades ett sockerkrig som inte går att vinna. På väg hem såg jag, för en gångs skull, att bussen stod och väntade, redo att ta mig hem. Inte femton, inte tio, nej inte ens fem minuters väntetid - det händer ju liksom aldrig. En lyckans dag! Eller? Nope. Jag blev sur. Min plan att hinna slinka in på Pressbyrån och köpa en chokladbit rann ju ut i sanden.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att dyka in i skåpet, för att hämta godiskorgen. Det kan vara den mest sorgliga syn jag har sett. Det kan också vara min räddning. (Eller? Coop har öppet till kl. 22. HJÄLP!)
Borsta tänderna och drick vatten. Härda ut första dygnet utan socker är värst! Träna hårt kan också hjälpa. Lycka till
SvaraRaderaHaha jag känner igen detta! Tänkte att jag kan detoxa nu när jag ska opereras. Sen kommer ju julen!
SvaraRaderaPå lördag ska jag frossa utan dess like, för att sen ta det lugnt igen med allt socker.
SvaraRaderaKan kessela med vaniljpulver och varma åpplen med lite kanel på locka?? Istället för en chokladbit ;) // Maria O
Det var den sorgligaste godisskål jag nånsin sett. Stackars dig.
SvaraRaderaHåller med Tina. Du behöver fylla på. Jag har hört att Delicatos outlet ligger rätt nära er.
SvaraRaderaTack för alla fina (?) tips. :) Jag lyckades hålla mig borta från Coop. Fick nöja mig med en halvgammal mörk chokladbit från korgen. Suck alltså.
SvaraRadera