En sån dag.

Ja. Vad ska jag säga? Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, på både gott och ont. Jag steg upp 3:45, supertaggad inför två fullspäckade dagar i Bryssel. Taxin var i god tid, incheckningen gick utmärkt och snön yrade i kapp med morgontrötta resenärer. Inte ett ljud om att flygplanen eventuellt skulle ställas in. Jag och min kollega gjorde oss hemmastadda i våra flygplanssäten. Sedan väntade vi. Och väntade. För att sedan vänta lite till. Till slut kom beskedet att alla flyg ställdes in på grund av snökaoset. Ut igen, hämta väskor, och sedan resonera oss fram till att vi, även om vi tog morgondagens tidigaste flyg, inte skulle hinna med torsdagens möten. Hela resan avblåst - den jag hade längtat efter en hel höst. Ringa en snäll själ på kontoret, be henne fixa alla avbokningar. Andas, för att sedan försöka ta mig tillbaka hem. Kommunalt. Yippie. Bussar inställda, pendeltåg likaså. 

Det slutade med att Tobias fick hämta mig vid Årstafältet, dit jag på något sätt lyckades ta mig. På vägen hem körde vi fast på väg upp den långa backen som leder till vårt hus. Skotta febrilt. Åtta timmar senare, från att ha lämnat huset i morse, komma hem utan att ha uträttat just inget alls. Jobba en stund. Hämta barn på förskolan, och mötas till beskedet att lillan fått magsjuka. (Bacillerna frodas när barnen inte kan vara ute, I tell you!) Jaha. Hem och fixa middag. Sedan skotta ännu mer. Lite för energiskt, vilket ledde till att jag skottade sönder min fina utelykta i glas som låg gömd i snödrivorna. Sura en stund, igen.

Sedan fick det vara nog. Samlade ihop krafter för att hoppa upp på motionscykeln. Första kvarten hemsk, fruktansvärd, utan en gnutta energi. Tanken på bragdguldets Lisa Nordén (vilken stålkvinna!) gav mig nya krafter, och 11 km senare kändes allt lite bättre. Tack bragd-Lisa!

Nu sitter jag mest och längtar tillbaka till förra året, då snöskottningen fick stå tillbaka för andra aktiviteter i ett varmt Thailand. När jag har slutat att tjura ska jag istället glädja mig över all den fantastiskt vackra snön, som faktiskt innebär att träningen inför Tjejvasan kan dra igång på riktigt. Men först ska jag sova. Länge!

Snö eller sand? För mig är valet enkelt.