Plötsligt händer det.

I mitt fall hände det för en vecka sedan. Kvällen var inbokad som barnvakter till goda vänner, och så lite packning inför Tjejvasan på det. När jag kom hem från jobbet hade Tobias städat toaletten. Tyckte kanske det var lite märkligt att han städade toan bara för att en 4-åring och en 2-åring skulle komma, men glad blev jag i alla fall. På kvällen dök helt plötsligt min syster, som vanligtvis bor i Karlskrona, upp i min trappa. 

Mimmi: -"Nu ska vi kolhydratladda inför Tjejvasan!"

Jag:-  "Hej! Vad kul att du är här. Men du, det går inte, vi ska vara barnvakter i kväll."

Mimmi: - "Nej, det blir inget med det. Nu ska vi ut och äta."

Jag: - "Alltså, jag kan nog inte följa med, vi ska ju vara barnvakter!"

... och så höll det på. Tills jag fattade att hela barnvaktsgrejen bara var en dimridå. I bilen utanför satt nämligen min andra syster, som vanligtvis bor i USA, tillsammans med mamma. Som sagt, plötsligt händer det!

Inne i stan mötte vi upp Umeåbaserade lillasystern (jo, vi är ett gäng syskon), som hade flugit hit med tre timmars varsel. Ljuva spontana ungdom!

Foto: Monnah

Tobias hade varit snäll nog och bokat bord till oss på Sheraton 360. (Fint och så, men varken servicen eller maten var något utöver det extra. Kommer nog inte gå dit igen.) Framför allt var det skönt att slippa tänka på att laga mat, och istället ägna kvällen åt att sitta och prata. Vi hade ju en del att ta igen om vi säger så.

Väl hemma igen fick barnen äntligen hänga med sin flitigast anlitade barnvakt igen. Julia kände igen amerikanskan direkt, trots att hon spelade lite svårflirtad i början. Dagen efter åkte alla systrar, och mamma, hem till sitt - medan jag fortsatte mot Mora. Den perfekta uppladdningen inför en tremil, for sure!

Att sätta mål

... jo, jag veeeet! Jag ska snart, mycket snart, sluta skriva inlägg med bilder på skidor och snö (det är ju ändå vår i luften). Men jag kan inte riktigt släppa det där med skidorna, inte än. Bilden ovan tog min syster kvällen innan det var dags att åka till Mora. Då var jag glad och förväntansfull, redo att ta itu med ett av mina livsmål.

För mig är det extremt viktigt, det där med att sätta mål. Jag kan inte bara flyta omkring och låta livet "bara hända". En båt styr inte sig själv. Du väljer båtens riktning, och ser till att styra båten dit du vill. Det må storma, och vara stiltje, men målet är fortfarande detsamma. Jag sätter mina mål enligt en trestegsmodell:

• Treårsplan: jag och Tobias sätter tillsammans upp några övergripande, långsiktiga mål dit vi vill sträva efter som familj.
• Ettårsplan: inför varje nytt år sätter jag mig ned och formulerar ca 10-20 mål jag vill jobba med under året (i kategorier som karriär, familj, intressen, resor etc).
• Månadsplan: någon gång i månaden skriver jag en lista i min dagbok på projekt/mål jag vill jobba med inom en snar framtid (allt från att "rensa garderoben" till att "bli en bättre mamma").

Jag får ofta höra att jag är målmedveten. Det kan vi alla vara, fram med papper och penna, och börja fila på några mål - stora som små. I vilken riktning vill du styra din båt?

Familjen über alles!

I torsdags fick jag världens bästa överraskning. För att göra en lång historia kort (den långa versionen kommer), dök en styck mamma och tre styck systrar upp här i Stockholm - varav den ena systern hade kommit hela långa vägen från USA. Jag fick nöjet att spendera en helkväll (och en halv natt) med dem, innan både de och jag skulle ge oss iväg på andra äventyr. 

Ingenting gör mig så lycklig som att få spendera tid med min familj, både den stora och den lilla!

Hela (stor)familjen samlad! Korten togs på min trettioårsdag.

Veckans träning (v. 8)

Jag lovar, snart ska jag lägga upp bilder på annat än skidor. Våren är ju på väg!

Förra veckan ligger bakom mig, och med den också Tjejvasan. Känns fantastiskt skönt att nu låta solen smälta bort Stockholms snö. Jag längtar efter att springa, långt och länge. Förra veckans träning dominerades (såklart) av lördagens bragd -TRE MIL på längdskidor Det är verkligen, verkligen långt. Hur man klarar att genomföra det "riktiga" Vasaloppet, dvs. 9 mil, det förstår jag bara inte. Så här såg alltså förra veckan ut:

Måndag: Casall T.O.D #4 "Ab Shape" (15 min)
Tisdag: Qigong (40 min)
Onsdag: Längdskidor 6,3 km
Torsdag-fredag: Vila
Lördag: Tjejvasan 3 mil
Söndag: (Välbehövlig) vila

Kroppen kändes förvånansvärt pigg både i söndags och i går. Däremot känner jag en förkylning komma smygande. Vik hädan - jag vill ju springa!

Bebiskläder!

Till mig undrar ni kanske? Nope. Jag känner mig ganska klar på den fronten (tror jag). Fast alltså, varje gång jag går förbi KappAhls hyllor med "newbie"-kläderna kan jag komma på mig själv att överväga vårt beslut en gång till.

Tur att det finns vänner i vår omgivning som producerar små söta pojkbebisar att inhandla minikläder till. Det är en win-win = jag slipper stå för just producentdelen, och kan i stället koncentrera mig på konsumentdelen!

Tjejvasan 2013

Först och främst, åter igen TACK för all pepp från er alla. Jag hann aldrig se någon hälsning på Alectas storbildsskärmar (måste ha åkt för fort, INTE), men nu efteråt fick jag se att jag hade fått sju fina, fina meddelanden. Det betyder mycket ska ni veta! 

Dagen efter, och jag känner mig faktiskt förvånansvärt pigg i kroppen! Lite tomt känns det allt. Nu är det liksom finito! Skidorna står i en mörk garderob, medaljen ligger i en låda tillsammans med medaljerna från Tjejmilen och Lidingöloppet, och själv har jag tusen saker att ta itu med här hemma. Lite samma känsla som "efter-tentan-ska-jag-ordna-upp-hela-mitt-liv"-känslan. Ni vet säkert vad jag menar.

Så, hur gick det till egentligen? Efter en tuff vecka med sömnlösa nätter på grund av sjuka barn (och oväntat USA-besök, yippie!) var det alltså dags att ta bussen till Mora i fredags. Jag och Charlotta satt och pratade hela vägen upp, bara det var värt resan. Via Linda fick vi nys på fantastiskt boende, där även Linda och hennes man bodde. På kvällen hade värdinnan lagat tre olika pastarätter, supergott! Mannen i huset tog hand om våra skidor, medan vi satt och sög i oss experttips från Linda & co. Vi fick sköna sängar, och på dagen D serverades värsta dunderfrukosten. 

Tre timmar innan start fick vi skjuts in till Mora, där vi fick se eliten gå i mål på mindre än en och en halv timme. Galna människor! Vi såg bland annat Gundes dotter Julia Svan susa förbi, för att gå i mål på tredje plats. Från Mora var det buss upp till starten i Oxberg. Vi hade fått startgrupp 14, och efter att ha mött upp Louise ställde vi oss allra sist i startfållan. Sen var det dags, ut i spåret med tusentals andra tjejer. Jag märkte snabbt att jag hade noll fäste, och fick stanna efter knappt 2 km för att lägga på mer valla. Där fick jag stå i kö i minst 20 min - och redan där och då kändes det som att jag tappade gnistan lite grand. Trots ny valla gick första halvan av loppet oerhört trögt. Massor, massor av folk överallt, som dessutom ramlade till höger och vänster. Det värsta var ändå spåren. Eller, rättare sagt det som skulle ha varit spåren. De var obefintliga! 1,5 mil utan spår, galet svårkört. Jag fick stanna ett par gånger till och köa för mer valla. Självklart stannade jag också vid varje vätskestation för att fylla på energidepåerna. Efter 1,5 mil kunde jag äntligen njuta lite, lite grand av att faktiskt vara där - på Tjejvasan.

Det gick sakta, sakta. Mitt mål var att ta mig runt, och det gjorde jag ju. Och det ska jag såklart vara nöjd över. Ändå känner jag en viss besvikelse nu efteråt - och många "tänk om" rör sig i huvudet. (Tänk om jag hade haft skidor anpassade till mig, tänk om det hade varit bra spår, tänk om vallan hade funkat bra, tänk om...)

Mina mellantider: Hökberg 11 km 01:44:26

                               Eldris 21 km 01:27:44

                               Mål 30 km 01:14:00 (sluttid 04:45:55)

Jaja. Livet går vidare. Jag är djupt imponerad av tjejerna i min närhet, som gjorde GRYMMA insatser: Charlotta, Louise, Lisa (nybörjare, med en tid på 2:45!!!), och min längdguru Linda, som med sin tid 2:15 slutade på en imponerande plats 128 i motionsklassen. Vilka stjärnor till kompisar jag har! 

Nu: nya mål. Mot Tjejvättern!

Yeah!

Mission completed

... jodå, jag kom i mål! Men usch alltså, det var segt. Riktigt segt. Tiden slutade på 4:45. Ruggigt bakhala skidor, minst 30 min i kö för att valla på skidorna 2-3 gånger, inga som helst spår, packat med folk, tre nummer för stora pjäxor, och skidor som inte alls är anpassade till mig (-10 kilo felmarginal). Suck alltså.

Fast ändå. Jag klarade det! Och med det sagt kan jag äntligen bocka av "Tjejvasan" från min bucketlist. Det känns fint. Utförlig rapport kommer framöver, när jag och min kropp har återhämtat oss.

Vill också på att tacka för alla fina hejarop, uppmuntrande mail, peppande sms, blommor och choklad samt värmande telefonsamtal. Era hälsningar fick mig att känna att jag gjorde en insats i stil med Charlotte Kallas. Minst!

Före start: glad och peppad!
Vi såg vinnaren Susanne Nyström gå i mål efter en spännande spurt, hennes sjätte seger på sju år!

Dan före Vasadan

Det är nära nu. En lång bussresa från Stockholm tog oss till ett gästvänligt hus i Mora, där värdinnan i kväll har serverat oss tre olika sorters pastarätter. Värden vallar våra skidor, och själva ligger jag och Charlotta i varsin säng och försöker förstå att det snart är dags.

Uppladdningen påbörjades i går med en fantastiskt rolig överraskning ända från Amerikat. Min äldsta syster grundlurade oss alla, genom en blixtvisit i Sverige. Det blev såklart en väldigt sen natt, som toppades med krupphosta från Sebbelito.

Känner mig laddad och så redo jag kan bli. Let's do this!

Resfredag: Boende och mat i Istanbul

Tidigare i bloggen har jag skrivit flera inlägg om det fantastiska Istanbul, som jag besökte tillsammans med min syster för snart ett år sedan. När jag scrollade genom inläggen såg jag att det saknades ett inlägg om "Boende och mat". Tydligen är Istanbul ett av de hetaste weekendresmålen även i år - och jag förstår varför. Den spännande mixen av Europa och Asien är verkligen unik.

Boende

Om det är första gången du besöker Istanbul, och vill ha nära till sevärdheterna, bör du bo i närheten av Sultanahmet. Om du är mer intresserad av nattliv och shopping kanske du istället vill bo på andra sidan viken, i området nära den berömda shoppinggatan Istiklal; shopping- och nöjesgatan som pulserar av trendiga restauranger, butiker, gatumusikanter och nattklubbar.

Vi bodde på The Peak Hotel i stadsdelen Beyoglu. Vi var mer än nöjda med vårt hotell som hade fina och fräscha rum. Rummen var väl genomtänkta och hade snygg design. Det bästa med hotellvistelsen var ändå frukostbuffén. Det var en av de bästa frukostbufférna jag har ätit, och jag skulle kunna tänka mig att återvända till Istanbul bara för att uppleva hotellets frukost. The Peak Hotel ligger på en parallellgata till Istiklal.

Mat

En sak är säker, du behöver aldrig gå hungrig i Istanbul! Överallt trängs restauranger med caféer och matstånd längs med och på gatorna. De små vagnarna i varje gatuhörn erbjuder bland annat popcorn, vattenmelon, rostade kastanjer och såklart - "simik" (sesamkrans, turkarnas motsvarighet till fransmännens baguetter.) Se till att äta din simik med ett tjockt lager getost, det förhöjer smakupplevelsen! 

Inkastarna är påstridiga, men inte otrevliga. Om du lär dig några turkiska fraser får du garanterat många leenden tillbaka när du vänligt men bestämt tackar nej till en titt i menyn.

Gillar du fisk? Ta dig till Galatabron, och sätt dig vid någon av restaurangerna under bron. Här hittar man några av stans bästa fiskrestauranger. För fiskfantasterna är fiskmackan "Balik-ekmek" (friterad fisk med lök och tomat) ett måste. Det finns även ansjovismackor, som dock bara serveras under höst/vinter.

Går man vägen från Sultanahmet ner mot Eminönü finns ett par mysiga meze-restauranger där man sitter på kuddar på golvet och äter. På en av dessa restauranger beställde vi en fantastiskt god turkisk pannkaka, "Gozleme" fylld med spenat, potatis, fetaost och lök. Kom ihåg att det är mer regel än undantag att innan huvudmålet beställa in några smårätter, meze.

Missa heller inte att prova den berömda Dönerkebaben. Vi från Sverige är vana vid att kebaben serveras med massor av sås, vilket dock inte verkar vara fallet i Turkiet (i vart fall inte de ställena vi gick till.) Såsälskare rekommenderas istället att beställa extra sås vid sidan av.

Sist, men inte minst, har vi de oemotståndliga våfflorna! Ah, de smakar som en bit av himlen. Nygräddade, med ett tjockt lager nutella och toppade med banan, kiwi och jordgubbar är denna måltid (okej då, efterrätt) svårslagen.

***

Är du intresserad av att läsa mer om Istanbul? Här kan du läsa mer: Basilikacisternen och Topkapi, Blå Moskén och Hagia Sofia, Shopping och sötsaker i Istanbul och, sist men inte minst, min artikel i Vings Värld.

Pasta á la Paolo

Jodå, uppladdningen med pasta inför Tjejvasan påbörjades redan för flera dagar sedan. Vi lyxade till det med färsk pasta (getost, prosciutto, honung) och pastasås (pesto) från Paolo Robertos "nya" pastaserie. Och nej, jag är inte sponsrad, men maten var gudomligt god. Verkligen. Visst ligger priserna också därefter, men maten skulle också lika gärna kunna komma direkt från ett restaurangkök. Fem plus!

Pastaorgien har jag fortsatt hela veckan, med inte fullt lika glamourösa Felixlådor från "Mat på jobbet"-frysen på kontoret. Hm, hela jag kommer snart att se ut som en överkokt tortellini. Inte bra.

Stora ambitioner

Inspirerad av en tavla som min äldre syster har gjort till lillasyster, gick jag och la mig med storslagna planer i går kväll. "Today (tomorrow i mitt fall) I will make stuff happen". Fin tanke. Det var mycket på agendan på dagens schema. Men. Efter en natt med cirka trehundrafemtioelva väckningar orsakade av hostande, febriga och snoriga barn kände jag hur ambitionerna försvann i takt med att nattens timmar tickade förbi. Jag stapplade iväg till jobbet, och lagom till lunch var det min tur att lösa av Tobias här hemma. Mina storslagna planer fick visst stå tillbaka till förmån för annat.

Alla planer kan jag dock inte lägga åt sidan, jag måste verkligen riva av det sista passet i skidspåret i kväll. Just nu fryser jag, och känner ingen som helst inspiration. Jag vet att jag behöver komma ut, om inte annat för att få lite frisk luft. Dessutom behöver jag varje meter jag kan få i benen inför lördag. Och på tal om lördag - HÄR kan ni skicka en hälsning till mig i Tjejvasaspåret. Jag kommer att behöva all uppmuntran jag kan få!

Mitt hjärta smälter...

... när jag efter en lång helg borta från barnen kommer hem och överöses av fina ord från en sjuk och ömklig liten tjej med blont, fjunigt hår och bruna ögon:

- "Mamma, är du verkligen hemma här?"
- "Det är mysigt att vara med dig."
- "Mamma, jag älskar dig!".

Jag har haft en fantastisk helg. Att sedan få komma hem till de här kärleksförklaringarna är pricken över det där i:et. Nu ska de bara bli friska också, barnen i familjen. En gång för alla. Pretty please?

Veckans träning (v. 7)

Veckans träning har gått i skidandets tecken, både lodrätt och vågrätt. I måndags fick jag åter igen anledning att nyttja årets ord "Våga", genom att följa med Tobias till Flottsbrobacken. När jag efter otaliga åk i barnbacken äntligen vågade mig upp i familjebacken fick jag sämsta möjliga start, genom att två galna tonåringar, helt utan kontroll på sina brädor, kom i full fräs nerför backen. Den ena galningen körde rätt mot mig, och över mina skidor. En sekund senare hade vi frontalkrockat. Tobias åkte efter och skällde ut killarna efter noter, själv hämtade jag andan efter min nära döden upplevelse. Hm. Kanske ska jag hålla mig till längdskidor i fortsättningen också?

Förra veckan började i skidbacken, & slutade i skidspåren.

Måndag: Utförsåkning 2 timmar + Casall T.O.D #4 "Ab Shape" (15 min)
Tisdag-Fredag: (lång) vila
Lördag: Badminton 45 min + gym (60 min) fokus armar + löpband (15 min)
Söndag: Längdskidor 10 km

På lördag väntar som bekant Tjejvasan. Jag hoppas kunna köra en omgång skidor i veckan, varvat med hemmapass. Nu är det så nära att det bränns!

Värsta milen någonsin.

Nej, dagens skidtur går inte till historien som min bästa. Snarare tvärtom. Vilket är lite (mycket) oroväckande med tanke på att jag ska åka Tjejvasan om mindre än en vecka. 

Jag och Kajsa hyrde skidor på IKSU (inte mycket gott att säga om dem, återkommer om det), och gav oss iväg till Nydala skidspår. Spåren och omgivningarna var fantastiska. Skidorna däremot, inte alls. Vallningsfria skidor, med noll komma noll glid. Jag hade aldrig föreställt mig att det kunde vara så trögt att åka skidor. Till och med i de härligaste nedförsbackarna fick jag staka mig fram. Katastrof!

Jag körde tappert på, och tyckte ändå att det gick ok.... tills jag efter ett tag såg en skylt på hur långt jag hade kört. Tre kilometer. TRE KILOMETER? Det kändes ju som att jag hade åkt trettio!? Jag var nära att ta till lipen. På något sätt lyckades jag ta mig vidare, och efter många och långa mödosamma stavtag lyckades jag ta mig runt milspåret.

(Kajsa ser oförskämt fräsch ut. Låt mig tillägga att hon "bara" körde fem kilometer. Viktig anmärkning.)

Efter en och annan kopp varm choklad tillsammans med ett par ostmackor kändes livet genast lite bättre igen. Lagom tills att jag hade duschat kom äntligen peppen. Jag klarade ju ändå en mil utan något som helst glid. Ännu en mil i benen. Det finns hopp, visst finns det? Jag måste klara det här. Jag ska klara det här. Tjejvasan, jag är inte rädd. Bring it on!

Tolv timmars oavbruten sömn

Jag befinner mig hos min lillasyster i Umeå över helgen. Jag gick och la mig kl 22:30 igår, och vaknade tolv timmar senare. Sov ensam i en 1.20 meter bred säng. Alltså inte fyra personer i en 1.60 meter bred (smal) säng, som annars är standard. Ingen tvååring som låg och sparkade på mig, ingen fyraåring som vaknade och ville att jag skulle följa med honom till toaletten. Inget sånt alls. Jag är nog fortfarande i chock.

Skiduthyrningen stängde visst kl 11, vilket innebar att jag missade chansen att åka skidor idag. Inte helt enligt plan, inte alls. Men Kajsa och jag konstaterade snabbt att ibland har nöden (sömnen) ingen lag, och då får det bli som det blir. Sovmorgon händer liksom inte i vanliga fall, och tydligen tog mitt undermedvetna tillfället i akt. Plan B blev att boka en badmintonbana senare idag. Det blir bra. Dessutom har vi fullt upp med att fika. Vi tillhör ju ändå familjen Håkansson.

Resfredag: Top Five

Det är fredag, vilket innebär premiär för restema här på bloggen. Låt oss kalla fredagarna framöver för "Resfredag" - ni hänger väl med? Jag tänkte mjukstarta lite grand, genom att göra en Fem-i-Topp-lista över stunder ute i vida världen som jag alltid kommer att tänka tillbaka på med lite extra fjärilar i magen.

1. Magiska Machu Picchu

Har ni någonsin känt att ni är ett med tiden? Att ni bokstavligen talat känner historiens vingslag, och att armhåren reser sig av gåshud? Har ni upplevt känslan av att befinna er på helig mark? Om inte - åk till Machu Picchu. Jag fick torka bort en och annan glädjetår den där dagen jag fick uppleva Perus magiska kulturarv.

2. Fallskärmshopp på Nya Zeeland

Här pratar vi nog inte fjärilar i magen, utan snarare jetplan. Jag, som av naturen är ganska rädd av mig, bestämde mig för att utmana allt som var jag - för att hoppa tandemhopp i Nya Zeeland. Jag kan ärligt säga att det var den sjukaste, konstigaste, och bästa känslan jag någonsin upplevt. Testa själva!

3. "Extra allt" fontänshow i Dubai

Känslan av extra allt, av extra allt, hittade jag föga förvånande i Dubai. Någonstans måste de ju göra av oljepengarna, de där shejkherna. Fontänshowen ligger placerad vid Dubai mall (där vi för övrigt också hittade världens största inomhusakvarium, med både en och två hajar som simmade förbi. It's Dubai baby!)

4. Roadtrip i Florida

Countrymusik på högsta volym, varma vindar, palmer och nercabbat längs Floridas strandvägar. Nygift och nygravid. Svårslagen känsla.

5. Sandslottsbygge i Thailand 

Turkostblått hav, timglasmjuk sand, och en halvårslång semester med familjen i Thailand. Många magiska dagar, timmar och minuter att välja bland, men stunden med Sebastian på Koh Rok bär jag med mig - alltid.

Löööve is in the air!

Alla hjärtans dag, och vi slår på stort. Mötte upp Tobias på Minami (Clarion Hotels egen restaurang) efter jobbet, och serverades av världens trevligaste Christian. Han om någon förtjänar en bukett rosor idag! Jag slukade en stor tallrik sushi, och kan varmt rekommendera er att åka till Minami och göra detsamma. Beställ också ett gäng ångade edamerbönor, så är lyckan komplett.

Nu väntar en sen bio. Japp, jag sa ju det - ikväll slår vi på stort... :)

Kung Bore

Han har tagit ett stadigt grepp om mig i år, den där Kung Bore. I dag har jag liksom frusit inifrån, men känner mig betydligt varmare efter lite kvalitetstid med en av mina bästa kompisar. Efter jobbet möttes vi upp för en turbouppdatering över en god middag på Serrano i Liljeholmen. Jag hann hem till mätta, pyjamasklädda och tandborstade barn, och fick nöjet att läsa de obligatoriska två kvällssagorna. 

För att ingjuta hopp om att det finns ett liv även efter vintern tillbringar jag kvällen framför datorn för att bläddra igenom sommarens fotomappar.

Tänk att det ändå finns dagar då man kan gå med bara armar, redo att trä långa rader av smultron på ett strå. Just i dag känns en resa till månen mer uppnåelig än en somrig, svensk sommardag, men det finns ju tydligen bildbevis på att det har hänt förut.

I morgon är det som bekant alla hjärtans dag. Kommersiellt tjafs eller inte - morgondagen ger ett utmärkt tillfälle att sprida lite extra kärlek runt er. Själv tänker jag dela ut minst ett anonymt paket till någon jag tänker på lite extra. Peace & love till er alla!

Edit: Ett tips inför alla hjärtans dag är att gå in på "Anonym Nätkärlek" och skicka iväg lite kärlek över nätet. Jag har fått tre anonyma "kärleksmail" de senaste dagarna, det var det bästa som har hänt mig på länge! Tänk att några fina förskrivna rader kan betyda så mycket...

Spekulationer om Danny och Molly

Bild: Metro.se

Hörrni, vi måste diskutera det här med kärleksparet "Dolly" (Danny Saucedo och Molly Sandén). På jobbet idag hörde jag spekulationer om att hela grejen i själva verket är någon form av pr-trick antingen för att 1) Molly behöver lite mediabevakning inför hennes nya skiva som snart ska släppas, eller för att 2) Danny i själva verket är gay, men inte orkar med alla spekulationer just nu och därför väljer den "lätta vägen ut".

Själv blev jag rejält förvånad över nyheten om Dolly (och lite avundsjuk), men tycker att de är rätt söta ihop. Jag har väldigt svårt att tro att kärlekshistorien bara skulle vara ett pr-trick, det känns liksom lite för avancerat för att vara Sverige. Vad tror ni?

Veckans träning (v. 6)

Fina spår i Ågesta i lördags!

Det här med att varje måndag redovisa för föregående veckas träning - det uppfyller verkligen sitt syfte. Alltså: jag ser till att få minst tre pass gjorda. Annars får jag ju skämmas inför inte bara mig själv, utan också för er. Veckan som gick var helt ok, men absolut inte optimal. Jag har slarvat med både mat och sömn, och det ger tyvärr genast negativ effekt på känslan av träningsflow. Så här såg veckan ut.

Måndag: Casall T.O.D # 8 "All in all out" (30 min)

Tisdag: Qigong (40 min)

Onsdag: Vila

Torsdag: Cykla 13 km (35 min)

Fredag: Vila

Lördag: Längdskidor 8 km (ca 60 min)

Söndag: Vila

Just nu ligger såklart tankarna mest på Tjejvasan. En helg kvar att träna, och den tänker jag utnyttja till max. På fredag åker jag upp till Umeå för att hänga med yngsta systern, hon har utlovat finfina spår alldeles bakom hennes lägenhet. Det ser jag fram emot! 

Familjestatus.

Foto: Roger Vikström

Han som är lång:

• Glädjer sig över spännande framtidsplaner med jobbet. 
• Är efter lite ryggstrul lycklig över att återigen kunna spela badminton och fotboll. 
• Tycker fortfarande att Estrellas dillchips med Holidaydip är det godaste i hela världen.
• Är extremt nöjd med familjens nyinköpta iPad.
• Förundras över hur han kan ha en fru som är (nästintill) perfekt. Och ironisk.

Hon som längtar efter värme:

• Funderar på hur det egentligen ska gå när hon åker Tjejvasan.
• Är ganska trött på att laga mat.
• Undrar fortfarande vad som var så speciellt med Louise Hoffstens mellobidrag.
• Är extremt sugen på en resa.
• Tycker att dagens besök från storasyster var veckans höjdpunkt.

Han som liknar Emil:

• Visar gång på gång oanade talanger i rithörnan. 
• Är inte alls trött på att laga mat.
• Har den tveksamma vanan att gråta varje gång han är på väg att förlora. 
• Spelar helst av allt fotboll med hela familjen i vardagsrummet.
• Är fortfarande väldigt, väldigt blond.

Hon som också kallas "argbiggan":

• Skulle helst äta godis och fika hela dagarna (surprise, gissa vem som är hennes mamma!?)
• Är mycket förtjust i att bada i "vuxenpoolen".
• Pusslar ofta och gärna. 
• Älskar sin Pingu mest i hela världen.
• Stoltserar med titeln "familjens okrönta drottning" i memory.

Schlaaager!

Schlagerkvällen till ära känns vår blinkande, kulörta ljusslinga mer aktuell än någonsin - trots att julen är long gone. Jag har precis hackat upp ett gäng grönsaker, plus skinka, kyckling och kräftstjärtar vilka ska fylla pitabröden som utgör kvällens schlagermeny. Om någon timme kommer de första gästerna. Tydligen tävlar min bästa kompis Pernilla Wahlgren i kvällens deltävling. Nog för att jag inte hann titta på förra veckans show, men det här kommer jag inte missa. Kanske är det till och med så att allas våran Danny hunnit lära sig replikerna utantill?!

Where to go?

En mamma, en pappa, två barn, och en hel värld som ligger där ute och väntar på oss. Sommaren närmar sig, tro det eller ej, och det börjar bli dags att fundera på semesterplaner. Vi gör förmodligen ingen större utflykt just i år, men man ska aldrig säga aldrig. I vår familj ligger passen alltid redo.

Jag fick ett städryck idag, och började rensa bland lådor och skåp. Bland mina gömmor hittade jag alla gamla fotoalbum, och drömde mig tillbaka till den jordenruntresa som jag gjorde för tio år sedan. När jag skulle planera inför min livs resa satte jag mig med en karta och ringade in alla platser jag hade drömt om att åka till. Efter många "om" och några "men" blev den slutgiltiga rutten: Sverige - Costa Rica - Kalifornien - Hawaii - Fiji - Nya Zeeland - Australien - Thailand - Sverige (där jag mellanlandade i tre veckor innan jag flyttade till Berlin. Ack ljuva ungdom). Höjdpunkten? Det måste vara Nya Zeeland. Eller Costa Rica. Eller... Hm. Svår fråga. Låt mig återkomma. Från och med nu kommer jag att köra restema på bloggen varje fredag. Tema är bra, och resor ännu bättre. Restema låter därför i mina öron som den ultimata kombon. Trevlig helg!

Rastlös

Det är som om något gnager i kroppen på mig. Jag väntar på att något ska hända, fast jag vet inte vad. Jag får ingen ro till något, och det slutar med att jag gör inget. Kanske är jag bara frustrerad på barnens evighetslånga förkylningar som vägrar släppa. Väntar också på att få riva av den där Tjejvasan. Jag vill ha den bakom mig, och istället börja fokusera på löpningen. Och så längtar jag efter våren, såklart. Jag vill ha gröna knoppar och fågelkvitter. Igår kom grannen över med en stor tulpanbukett, den finaste jag har sett på länge. Jag fick njuta av den i ett par timmar, innan jag bestämde mig för att ge den vidare till en annan kompis. Delad glädje är dubbel glädje, visst? Med en allergisk man i huset är det där med snittblommor till min stora sorg inget alternativ hos oss. Suck alltså.

Har jag förresten sagt att jag ska till Tallin? Jag åker dit en helg i april tillsammans med en kompis. Jag har nog aldrig haft så få resor inplanerade som nu. Å andra sidan lämnar det mycket utrymme för spontanitet. Är det förresten en resa jag väntar på? Kan det verkligen vara så lätt? Just resor brukar ju annars vara botemedlet för det mesta som har med mig att göra. Nu tar jag helg. Det är verkligen på tiden.

Surftips

Schweiz, augusti 2012.

Alltså, jag hittar så många fantastiska bloggar därute i cyberspace. Sedan ett år tillbaka läser jag till övervägande del träningsbloggar i någon form, gärna med en twist av småbarnslivet som jag själv är mitt uppe i. Och, det vore ju dumt av mig att inte dela med mig av mina senaste upptäckter. Här kommer fem tips på finfina bloggar som jag regelbundet klickar in på just nu (förutom mina gamla godingar, som ni alla hittar i länklistan längre ner till höger):

• Mammaspring - har två barn, bor i Finland, älskar löpning, och får mig ständigt att vilja damma av löparskorna igen.
• Hanna springer - upptäckte jag via Lisa, som ständigt pratade sig varm om Hanna. Nu förstår jag varför!
• Health by Helena - "Endorfinknarkande träningsnarkoman" som ständigt inspirerar.
• Träningsglädje - Saras blogg utstrålar verkligen träningsglädje, och bilderna hon tar är magiska.
• Miss Agda - en aktiv tvåbarnsmamma vars mantra för 2013 är att bli "funktionellt superstark".

Sådärja, nu vet ni vad ni ska göra under närmaste timmen. Enjoy! :)

Pitch Perfect

En av jullovets höjdpunkter i Skottland var kvällen då jag och min syster Tina, tillsammans med Ben&Jerry och en oförskämt stor låda popcorn, såg Pitch Perfect på bio. På fredag har filmen äntligen premiär här i Sverige, missa inte den! Både jag och Tina var överens om att det här är en film som man blir riktigt glad av. Alltså, ingen film som DN kommer att recensera, men väl den perfekta feelgoodfilmen att krypa ihop framför som ett välkommet avbrott från den evighetslånga vintern. Efter att ha sett filmen undrar jag för övrigt tre saker:

1. Varför tog jag inte chansen att leva collegelivet i USA?
2. Varför slutade jag med sånglektionerna i gymnasiet?
3. Varför ser jag inte ut som Brittany Snow?

Brittany Snow gör en klockren roll som Chloe i A cappella-gruppen "Bellas".

Jekyll and Hyde

Den här flickan fyller på pricken två och ett halvt år idag. Det firade hon med besked ikväll - arg som ett bi, för att sedan somna utmattad (utan att ha fått i sig en endaste liten smula från middagen som omsorgsfullt hade lagats av hennes ömma moder). Hon är en liten kameleont vår dotter. Strålande glad ena sekunden, och rasande vansinnig nästa. Humör, det har hon, det är i alla fall ett som är säkert.

Lilla fröken Julia har för övrigt en unik förmåga att linda mig runt sitt lillfinger. Hon vet exakt vilka trådar hon ska dra i för att få mig dit hon vill. Det är fascinerande. Efter att ha sett mina äldre syskon uppfostra sina barn visste jag exakt hur jag skulle göra, och inte göra, med mina egna barn. Jag skulle ju bli den perfekta mamman. Jo, tjena. Just det. Jag är långt ifrån perfekt, och många gånger alldeles för mjäkig. Gah, att vara mamma är utan tvekan den svåraste rollen jag någonsin har spelat. (Kanske ger jag nu mina yngre syskon en hint om hur de inte tänker göra med sina små knoddar när de kommer!? Hm, inte riktigt enligt min ursprungsplan.)

Veckans träning (v. 5)

Förra årets vinterträning bestod till största delen av barfotalöpning på stranden med efterföljande dopp i Andamanhavet. Och nu? Inte så mycket barfota, och inte så mycket strand. Jag harvar, utan större framgång, vidare i skidspåret, varvat med cykling och styrka. Det funkar, men om jag hade fått välja hade strandlöpningen vunnit alla gånger. Casalls T.O.D-app är för övrigt en lifesaver när tiden inte räcker till.

Måndag: Casall T.O.D. #3 "Leg Shape" (15 min)
Tisdag: Vila
Onsdag: Cykla 11 km (30 min)
Torsdag: Vila
Fredag: SATS intervaller på löpbandet (20 min), därefter styrka med fokus på armar (totalt 60 min)
Lördag: Längdskidor 10,6 km
Söndag: Vila

Och ni? Hur går det för er?

Jag och Pernilla Wahlgren...

... delade förstasidan på Expressen för drygt en månad sedan. Jodå, vi är som ler- och långhalm hon och jag. (Fast det vet hon inte om. Än.)

På nyårsdagen publicerades en artikel om hur vår familj tänkte rent ekonomiskt inför vår halvårslånga vistelse i Thailand. En reporter från Expressen surfade runt och hittade min blogg, och bestämde sig för att vår familj passade in för att illustrera att det visst är möjligt att förverkliga sina drömmar. Men som sagt, det gäller att vara målmedveten, inte minst på det ekonomiska planet.

Min uppmaning till er idag får bli samma som den från Expressen: "...låt 2013 bli året då du maxar din levnadsstandard, och förverkligar dina drömmar". Det gäller att ta tillvara på livet här och nu!

Ve och Vasa!

I morse var det alltså dags igen. Stiga upp kl 06:30, och på med ett, två och tre lager skidkläder. Men det var, faktiskt, bara tidspunkten på dygnet som får stå för rubrikens "Ve". I övrigt har jag bara lovord att säga om åkningen i norrort.

Täbytjejerna lockade ut oss till Konstsnöspåret vid Jarlabanke GK (kostar en femtiolapp). Snön glittrade i solen, och föret var fantastiskt. Snabba spår, och perfekta stakningsförhållanden. Vi körde två varv, alltså drygt en mil, innan det var dags att köra hemåt igen.

(Bild 2 & 3 lånad av Louise aka Gunde, thank you very much!)

Kanske beror min glädje på att dagens åkning inte innebar en enda ansats till backe? Det är just backarna som ger mig mardrömmar förstår ni. Men varför oroa sig för framtiden? Idag njuter jag istället av den tidiga morgonens bravader. Hurtbullelivet när det är som bäst!