Rastlös

Det är som om något gnager i kroppen på mig. Jag väntar på att något ska hända, fast jag vet inte vad. Jag får ingen ro till något, och det slutar med att jag gör inget. Kanske är jag bara frustrerad på barnens evighetslånga förkylningar som vägrar släppa. Väntar också på att få riva av den där Tjejvasan. Jag vill ha den bakom mig, och istället börja fokusera på löpningen. Och så längtar jag efter våren, såklart. Jag vill ha gröna knoppar och fågelkvitter. Igår kom grannen över med en stor tulpanbukett, den finaste jag har sett på länge. Jag fick njuta av den i ett par timmar, innan jag bestämde mig för att ge den vidare till en annan kompis. Delad glädje är dubbel glädje, visst? Med en allergisk man i huset är det där med snittblommor till min stora sorg inget alternativ hos oss. Suck alltså.

Har jag förresten sagt att jag ska till Tallin? Jag åker dit en helg i april tillsammans med en kompis. Jag har nog aldrig haft så få resor inplanerade som nu. Å andra sidan lämnar det mycket utrymme för spontanitet. Är det förresten en resa jag väntar på? Kan det verkligen vara så lätt? Just resor brukar ju annars vara botemedlet för det mesta som har med mig att göra. Nu tar jag helg. Det är verkligen på tiden.