Tjejvasan 2013

Först och främst, åter igen TACK för all pepp från er alla. Jag hann aldrig se någon hälsning på Alectas storbildsskärmar (måste ha åkt för fort, INTE), men nu efteråt fick jag se att jag hade fått sju fina, fina meddelanden. Det betyder mycket ska ni veta! 

Dagen efter, och jag känner mig faktiskt förvånansvärt pigg i kroppen! Lite tomt känns det allt. Nu är det liksom finito! Skidorna står i en mörk garderob, medaljen ligger i en låda tillsammans med medaljerna från Tjejmilen och Lidingöloppet, och själv har jag tusen saker att ta itu med här hemma. Lite samma känsla som "efter-tentan-ska-jag-ordna-upp-hela-mitt-liv"-känslan. Ni vet säkert vad jag menar.

Så, hur gick det till egentligen? Efter en tuff vecka med sömnlösa nätter på grund av sjuka barn (och oväntat USA-besök, yippie!) var det alltså dags att ta bussen till Mora i fredags. Jag och Charlotta satt och pratade hela vägen upp, bara det var värt resan. Via Linda fick vi nys på fantastiskt boende, där även Linda och hennes man bodde. På kvällen hade värdinnan lagat tre olika pastarätter, supergott! Mannen i huset tog hand om våra skidor, medan vi satt och sög i oss experttips från Linda & co. Vi fick sköna sängar, och på dagen D serverades värsta dunderfrukosten. 

Tre timmar innan start fick vi skjuts in till Mora, där vi fick se eliten gå i mål på mindre än en och en halv timme. Galna människor! Vi såg bland annat Gundes dotter Julia Svan susa förbi, för att gå i mål på tredje plats. Från Mora var det buss upp till starten i Oxberg. Vi hade fått startgrupp 14, och efter att ha mött upp Louise ställde vi oss allra sist i startfållan. Sen var det dags, ut i spåret med tusentals andra tjejer. Jag märkte snabbt att jag hade noll fäste, och fick stanna efter knappt 2 km för att lägga på mer valla. Där fick jag stå i kö i minst 20 min - och redan där och då kändes det som att jag tappade gnistan lite grand. Trots ny valla gick första halvan av loppet oerhört trögt. Massor, massor av folk överallt, som dessutom ramlade till höger och vänster. Det värsta var ändå spåren. Eller, rättare sagt det som skulle ha varit spåren. De var obefintliga! 1,5 mil utan spår, galet svårkört. Jag fick stanna ett par gånger till och köa för mer valla. Självklart stannade jag också vid varje vätskestation för att fylla på energidepåerna. Efter 1,5 mil kunde jag äntligen njuta lite, lite grand av att faktiskt vara där - på Tjejvasan.

Det gick sakta, sakta. Mitt mål var att ta mig runt, och det gjorde jag ju. Och det ska jag såklart vara nöjd över. Ändå känner jag en viss besvikelse nu efteråt - och många "tänk om" rör sig i huvudet. (Tänk om jag hade haft skidor anpassade till mig, tänk om det hade varit bra spår, tänk om vallan hade funkat bra, tänk om...)

Mina mellantider: Hökberg 11 km 01:44:26

                               Eldris 21 km 01:27:44

                               Mål 30 km 01:14:00 (sluttid 04:45:55)

Jaja. Livet går vidare. Jag är djupt imponerad av tjejerna i min närhet, som gjorde GRYMMA insatser: Charlotta, Louise, Lisa (nybörjare, med en tid på 2:45!!!), och min längdguru Linda, som med sin tid 2:15 slutade på en imponerande plats 128 i motionsklassen. Vilka stjärnor till kompisar jag har! 

Nu: nya mål. Mot Tjejvättern!

Yeah!