Värsta milen någonsin.

Nej, dagens skidtur går inte till historien som min bästa. Snarare tvärtom. Vilket är lite (mycket) oroväckande med tanke på att jag ska åka Tjejvasan om mindre än en vecka. 

Jag och Kajsa hyrde skidor på IKSU (inte mycket gott att säga om dem, återkommer om det), och gav oss iväg till Nydala skidspår. Spåren och omgivningarna var fantastiska. Skidorna däremot, inte alls. Vallningsfria skidor, med noll komma noll glid. Jag hade aldrig föreställt mig att det kunde vara så trögt att åka skidor. Till och med i de härligaste nedförsbackarna fick jag staka mig fram. Katastrof!

Jag körde tappert på, och tyckte ändå att det gick ok.... tills jag efter ett tag såg en skylt på hur långt jag hade kört. Tre kilometer. TRE KILOMETER? Det kändes ju som att jag hade åkt trettio!? Jag var nära att ta till lipen. På något sätt lyckades jag ta mig vidare, och efter många och långa mödosamma stavtag lyckades jag ta mig runt milspåret.

(Kajsa ser oförskämt fräsch ut. Låt mig tillägga att hon "bara" körde fem kilometer. Viktig anmärkning.)

Efter en och annan kopp varm choklad tillsammans med ett par ostmackor kändes livet genast lite bättre igen. Lagom tills att jag hade duschat kom äntligen peppen. Jag klarade ju ändå en mil utan något som helst glid. Ännu en mil i benen. Det finns hopp, visst finns det? Jag måste klara det här. Jag ska klara det här. Tjejvasan, jag är inte rädd. Bring it on!