Tio mil senare.

Jodå, visst klarade jag det! Trampade, kämpade och krampade. Fyra timmar och femton minuter från start till mål. Nu är jag hemma, med aningens darriga ben, och ler vid tanken på att jag numera är stolt innehavare av en "Tjejvättern"-medalj. TACK Charlotta och Louise för en fantastisk upplevelse! Nu, mina vänner, kommer jag att krascha på kudden. Det har jag längtat efter ända sedan vi spurtade över mållinjen...