Tjejvättern - från början till slut

Dagen efter. Lite ont i höger knä, annars känner jag mig oförskämt pigg, rent fysiskt. (Att sedan viss tvååring krånglade och höll mig vaken till kl 03:00 i natt, det är en annan historia.) Men hur var det då, där nere i Motala? 

Jodå, det var riktigt, riktigt bra. Jag, Charlotta och Louise (aka "Dreamteam") åkte ner till Motala redan i fredags, för att ha god marginal inför loppet. Ursprungsplanen var först att sova hos vänner i Jönköping, men jag är glad att vi ändrade oss i sista sekund. Det var riktigt skönt att ha en lugn kväll, utan stress, innan det var dags för dagen D. Nummerlapparna hämtade vi ut på Stora Torget, bara fem minuter från vårt boende på Korpens Sporthus i Motala. 250 kr/natt för sovplats i en sovsal tillsammans med en handfull andra tjejer. Rent, fräscht, centralt och tillgång till dusch, kan verkligen rekommendera det för andra Vätterncyklister!

Sedan var det dags för den klassiska "kolhydratuppladdningen". Vi beställde in supergod pasta + ost/baconsås med kyckling, och vissa av oss avslutade måltiden med en maffig chokladkaka...

... medan andra nöjde sig med en klassisk chokladboll.

På kvällen var det dags för lite pyssel. Här började mina händer darra på riktigt. Tydligen var jag inte riktigt med i matchen, för jag satte tidtagningschipet på vänster istället för höger sida på cykelhjälmen, vilket ledde till en uppläxning på Motaladialekt vid startfållan. Hm.

Sömnen var det väl sisådär med, och då inte beroende på att jag sov på en madrass i en gympasal. På morgonen var det dags att kitta upp med "cykelfrisyr" och proffsiga kläder. 

Lite sista minuten-fix skulle också hinnas med...

... och så mer mat såklart. Ska man cykla tio mil är frukosten A och O.

Tadaaa - redo för vad som komma skall! Och visst gick det bra, över all förväntan faktiskt. Vår plan var att klara loppet på mindre än fem timmar, och vi beslöt därför att hålla ett tempo på ca 20 km/h (tack H för cykeldatorn, vilken guldgruva!) Ganska snart märkte vi att vi fixade att köra snabbare än så. Efter ca tre mil kom loppets största utmaning, en brant stigning uppdelad i flera etapper. Här ledde många tjejer sina cyklar, men vi kämpade på. Peppade över hur bra det gick, och över de fantastiskt vackra vyerna över Vättern, trampade, och rullade vi, snabbare och snabbare. (Maxfarten efter stigningen låg någonstans på 36 km/h. Nerför, såklart). Vi stannade vid ett par depåer för att dricka, och jag fyllde på med banan och bulle. Mina bars och druvsockret höll humöret och blodsockret uppe längs vägen. Vi stannade också till för ett snabbt "photomoment" vid en av alla fantastiska utsiktsplatser:

Efter ca sex mil var vi överens om att sänka tidsmålet, för att istället satsa på att komma under 4:30. Med tre mil kvar var vårt mål att köra 30 km/h hela vägen in i mål. Sista milen släppte vi varandra - och jag bestämde mig för att ösa allt jag hade. Det funkade riktigt bra, men med bara någon kilometer kvar smög Louise upp bakom mig, efter att ha legat tight efter ett bra tag utan att ge sig tillkänna. Det satte i gång alla tävlingsinstikter jag har (också de jag inte visste fanns!), och vi två körde en riktig spurt hela vägen in i mål. Jag har efteråt hört att det är förbjudet att spurta på Tjejvättern, det är ju ett motionslopp! Hm, det kan förklara den manliga funktionärens sura min när vi höll på att köra över honom in i mål. Vem vann då? Tja, det skulle i princip behövas en målkamera - så tight var det. Både jag och Louise fick en sluttid på 4:15.

 Charlotta kom minuten efter, en fantastisk prestation med tanke på att hon körde runt på en mountainbike!

***

Hörrni, jag kan verkligen rekommendera det här med cykling. Jag trodde inte att jag var en "cykeltjej", men det är aldrig för sent att ändra sig. Jag gillar vinden i håret, känslan av att glida fram på vägarna i vårt vackra land, och tanken på att jag kan trampa runt i princip hur länge som helst. Eller ja, i alla fall tio mil. Jag känner mig otroligt nöjd med helgens lopp, inte minst för ett par fantastiska dagar tillsammans med tjejerna. Idrott är så mycket mer än bara den fysiska ansträngningen, det är också sammanhållning, skratt och vänskap för livet!