Midnattsloppet 2013

På väg till startfållan i går blev jag lite sugen på en banan. Det skulle ta mig femtiosex minuter och två sekunder för att äntligen komma fram och få äta den där bananen...

... men oj så god den var! 

Det var första gången jag sprang Midnattsloppet någonsin, och första gången jag överhuvudtaget åkte in till stan för att uppleva denna löparfest. För löparfest är just vad det är! Jag sprang ofta med ett leende på läpparna, och njöt av den fantastiska stämningen. Vyerna längs söders höjder är unika, och lägg till sambatoner, blinkande ljus, neonfärgade tröjor och en peppande publik, så har du receptet på Stockholms roligaste lopp. En av de klart starkaste upplevelserna var backen upp till Alla Helgona-kyrkan, där vi fick springa genom en ljusgång av marschaller. På toppen av backen möttes vi av en vitklädd gospelkör som sjöng "Ain´t no mountain high enough..." Det gav extra energi att sträcka på sig, och ge lite till.

Jag lyckades sätta PB, trots den lugnt sagt kuperade banan. Kilometer 5 och 9 innehöll backar (surprise!), och där tappade jag onödigt mycket tid. Backträning står högt upp på min "to do-lista".

Jag har bollat loppet med min alldeles egna "expertgrupp" (Lofsianerna) i dag, för att få inspiration på hur jag kan kapa tiden ytterligare. Målet är som sagt under 55 minuter innan året är slut. Jag fick tipset att skippa vätskekontrollerna. Jag stannar egentligen bara av ren vana, det känns liksom bra att ta sig ett par klunkar innan man kutar vidare. MEN, vid vätskestationerna är det är trångt, och jag tappar både tid och energi av att stanna upp. Får helt enkelt testa utan vattenstopp nästa gång, och se om det gör någon skillnad.

Hur som helst, är fantastiskt glad över nattens bravader, och kände mig helt ok, om än lite mör, i kroppen i morse. Det här gör jag gärna om!