Feeling blue

I helgen fick barnen för sig att samla alla blå saker de hittade för att göra en "hinderbana". Tja, det blev om inte annat en bekräftelse på att de inte är färgblinda.

På tal om feeling blue fick jag ett pissmail från Ryanair i dag. "Ryanair beklagar att, mot bakgrund av en driftsutvärdering, kommer följande flygningar att utgå från och med den 06/11/13 - 29/03/14." Inte ens en korrekt svensk mening kan de få till. Och vad menar de egentligen? Driftsutvärdering? Alltså, så långt fattar jag, att min weekend till Dublin i mitten på november nyss gick i stöpet. Men en logisk förklaring till anledningen kunde Ryanair kanske ha bjudit på? Typiskt alltså. Jag visste att det var för bra för att vara sant. 1100 kronor för flygbiljetter OCH fyrstjärnigt hotell med frukost. Och så är det måndag till råga på allt. Usch och fy.

Lidingö Tjejlopp 10 km

Världens bästa hejarklack!

I dag var det alltså dags för mig att stänga Tjejklassikern "på riktigt". Min egen ihopsnickrade variant, med Lidingöloppet 15 km istället för Tjejvarianten på 10 km, är tydligen ingen riktig Tjejklassiker på pappret. Och även om jag egentligen av ren principsak hade tänkt bojkotta (hallå, ska jag straffas för att jag sprang 5 km för långt!?), föll jag till slut till föga. Har jag nu kämpat under ett helt år ska jag väl för sjutton ha det där diplomet också. Så. Årets sista lopp blev 10 kilometer i Lidingös backar, med riktigt härligt höstväder. Klar luft, höstfärger, och alldeles lagom temperatur. Jag var inte vidare laddad i går kväll, och inte heller när jag satte mig på pendeln. Det är inte alls samma sak att utföra ett lopp själv, jämfört med att ha med sig någon man känner. Det var första gången mitt Tjejklassikerteam gick delade vägar. Charlotta sprang 15 km i går, och Louise har haft en krånglande knä och ville inte utmana ödet.

Vindjacka: Craft, Skor: Saucony, Strumpor. Gococo, Mobilskal: LifeProof

Hur gick loppet då? Jo. Helt okej. Första kilometern var jag riktigt frustrerad, det var världens propp med tjejer och det stod i princip still.

km 1, 07:59 Dessvärre gjorde den sega starten att irritationen steg och jag fick en negativ känsla som spred sig i hela kroppen.
km 2, 05:56 Km 2-4 kändes sköna, lite av min frustration släppte, och jag njöt av den vackra naturen och känslan av att springa i skogen.
km 3, 05:27
km 4, 05:43
km 5, 06:38 ABORREBACKEN! Den här backen har jag hört många skräckhistorier om. Men jag vet inte jag... Visst sög det rejält i benen, och sekunderna tickade på. Men omöjlig? Inte alls. Jag pinnade på med Idas ord i bakhuvudet: stolt hållning, upp med hakan, ta sikte på krönet... Och det tog mig hela vägen upp!
km 6, 06:07 Sega ben, och småtrött efter allt upp-och ner, ner- och upp.
km 7, 05:40 Mycket nerför, pigga ben!
km 8, 05:37 Vid 8-kilometer-skylten fick jag mig ett gott skratt, när en kille stod i full kiltmundering och spelade säckpipa. Sådana små detaljer ger extra energi!
km 9, 06:24 Här kom (som ni ser på tiden...) ännu en backe, och hur jag mycket jag än ville pinna på svarade inte riktigt benen.
km 10, 05:10 Sista kilometern, så underbar ändå! På upploppet körde jag en rejäl spurt, och slogs in i det sista med en tjej som försökte sig på att komma förbi mig. Tji fick hon! Men vi skrattade gott efteråt och gratulerade varandra till en fin insats. Det är en skön känsla att komma i mål helt slutkörd, efter en snabb (nåja) sista kilometer.

Efter att ha fyllt på vätskedepåerna gick jag direkt till resultattältet för att få se min tid. Jag blev uppriktigt besviken när jag såg tiden: 1 h 54 sek. Hade gärna avslutat Tjejklassikern med en tid på under en timme, men den där snöpliga starten stal värdefulla sekunder (minuter!). Nu har besvikelsen hunnit lägga sig, och jag tänker att jag borde vara rätt nöjd ändå. Jag menar Lidingöloppet är inget man springer bara sådär. Jag har gjort en bedrift, och nu tänker jag vara stolt över min insats. I kväll har jag mjukat upp mina stela leder genom en lång stund i bubbelpoolen tillsammans med hela familjen. Efteråt firade vi med tända ljus och nybakade scones. Och så B&J såklart. Jag menar, hur ofta fullgör man en Tjejklassiker egentligen!?

Lördag.

Storhandling (japp, det viktigaste såklart!), matlådefabrik, storstädning och pyssel. Kvällen avslutades med middag tillsammans med Tjejklassikergänget. Charlotta gjorde en imponerande insats på Lidingöloppet i dag, hon var värd både B&J-glass och Karamellkungen! Själv försöker jag ladda för mitt lopp i morgon. 10 backiga kilometer ska jag ge mig på. Pepp? Nja. Inte jätte, om jag ska vara helt ärlig. Fast det brukar ge sig. Magpirret som kommer när man står och småhoppar i startfållan, det är något alldeles speciellt. Det kan nog ingen förneka. Kvällens lektyr får bli en repetition av Sofys Guide till Lidingö Tjejmil. Tummen upp för guider av alla dess slag. God natt!

Resfredag: Fem anledningar att älska Long Beach

I takt med att mörkret sänker sig över Sverige, blir min längtan efter solen allt starkare. Det är två år sedan nu. Två år sedan vi tog vårt pick och pack och lämnade kylan i Stockholm, för att istället njuta av ett halvårs Thaimout på Koh Lanta. Vi bodde ett par minuters promenad från Long Beach, stranden som jag envisas med att kalla min egen. Strandens riktiga namn är Phra Ae, och kan sammanfattas som 2,8 kilometers ren och skär glädje. I bland säger bilder mer än tusen ord, så jag stannar här.

Anledning 1.

Anledning 2.

Anledning 3.

Anledning 4.

Anledning 5. 

Helgfeeling

Jag gillar torsdagskvällar. De inger en känsla av hopp! Helgen är nära, men ändå lite utom räckhåll, tillräckligt för att man ska få längta. Att längta är bra. Förra helgen blev många av planerna inställda på grund av förkylda killar i huset. På lördagen hann vi dock med en liten båtutflykt. Chokladmuffins, sugrörsdricka och blå himmel kan göra vem som helst glad. Vet ni att jag aldrig riktigt har vetat var Ekerö ligger? Well, nu vet jag! Hoppas att ni får en fin helg, det ska jag ha.

Familjeutflykt!

Frysa bananer, går det?

Japp, visst går det! För ett drygt halvår sedan tipsade min syster mig om något som har revolutionerat mitt smoothieliv! Mina smoothies innehåller i princip alltid bananer. Problemet är att hur många bananer jag än köper hem, tycks de alltid vara slut när jag behöver dem. Eller hinner de, ve och fasa, få bruna fläckar på sig. Enda gången jag överhuvudtaget kan äta bananer som har bruna fläckar på sig är i just smoothies. Så här kommer min win-win: när bananerna blir lite brunfläckiga skivar jag upp dem och lägger i lagom smoothieportioner i frysen. När sedan suget sedan sätter in, och fruktskålen gapar tom, plockar jag bara fram en färdig bananportion ur frysen. Hur bra? Jättebra! (Se dock till att hälla lite yoghurt i botten av mixern innan du häller ner bananerna, det underlättar i vart fall för vår ganska trötta mixer.)

Så. Dagens tips: skiva upp era gamla bananer, och frys in i portionsvis. Det har hjälpt mig igenom många smoothiekriser!

Veckans träning (v. 38)

Game on!

Dagarna tickar obarmhärtigt ned mot Lidingöloppet på söndag. Just nu har jag en intensiv arbetsvecka, och har svårt att motivera mig tillräckligt för att komma ut och springa. Jag får helt enkelt köra strategin att vila mig i form... eller? Förra veckan såg det snäppet bättre ut, men jag hade egentligen behövt få in minst ett par löppass till:

Tisdag: Qigong 40 min

Torsdag: Badminton 60 min

Söndag: Löpning med fartlek (5 km)

Höjdpunkten var utan tvekan badmintonpasset med min barndomsvän. Vi har investerat i klippkort på Enskedehallen, så nu ser jag fram emot mörka höstkvällar med fjäderbollar och att uppfylla min eviga längtan efter den perfekta smashen. Eller ja. Sanningen är att jag ser fram emot att lära mig smasha överhuvudtaget...

Te och tända ljus

Te i Tallinn.

Måndag kväll, och jag kommer snart att sätta mig ner med en kopp te och lite jobbpapper. Dagen blev inte riktigt som jag tänkte mig. Jag hade knappt hunnit sätta mig på kontoret när Tobias ringde och berättade att Sebbe hade ramlat på förskolan och slagit upp pannan. Skynda iväg med bilen, tillbaka på Essingeleden, för att hämta upp ynklig liten son och köra till vårdcentralen. Tillbaka, lämna plåstrad son hos jobbande pappa, och för tredje gången köra ut på Essingeleden. Jobba vidare, och sedan ut i trafiken igen för att spendera dygnets viktigaste timmar med mina små blondiner. Såna här dagar kickar sockersuget in per automatik. Jag försöker muta bort det med nötter och te med skummad mjölk, det brukar hjälpa mot det mesta. Nu. Jobba. Ska inte göra misstaget att sätta mig i sängen med det som ska läsas. Det brukar sluta med att jag sover efter ganska exakt fyra minuter. Max.

En sån dag

I morse vaknade killarna i huset med diverse "mancolds". Det blev till att ställa in dagens planer, för att i stället ta en lugn dag hemma. Välbehövligt, fast lite trist ändå. Bonustiden användes för att fylla upp frysen med lunchlådor (hurra!), och ett långt bad tillsammans med barnen. Nu är klockan strax 21, och nattningen verkar ha gjort lika mycket inverkan på mig som på de små. Måndagen kom lika snabbt som helgen var kort. Dagens höjdpunkt? Planeringen inför julafton. Med stor familj är det mycket som ska synkas för att allt ska klaffa. Efter att ha firat julafton utomlands två år i rad är jag nu redo att gå all-in. Jag längtar redan!

Lördagsgodis och andra roligheter

Lördag, sol, och ett städat hus. Japp. Jag är lycklig i dag. Nu ska jag hänga med de här söta och farliga tigrarna, det har jag längtat efter! Vad Julia har längtat efter är inte svårt att gissa. Det efterlängtade ligger just nu i en påse i skafferiet. Lilla Jullan har ärvt sin mammas godisgener i rakt nedstigande led. För ett tag sedan skrev jag följande statusuppdatering på Facebook, jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

"Ertappar dottern med munnen full av lördagsgodis.
Jag: "Men JULIA, det där godiset ska ni ju äta i morgon!?
Jullan: Men mamma! Godiset bara trillar in i min mun...
Jag vet precis vad hon menar, det händer mig hela tiden. Vad gör man liksom?"

/Hälsar hon-som-skulle-kunna-äta-godis-till-frukost-lunch-och-middag-utan-problem

Resfredag: Tunnelbanan i Moskva

Foto: Pernilla Förnes

Foto: Pernilla Förnes

Foto: Pernilla Förnes

Åker ni till Moskva och har tight med tid kan ni skippa att gå på museum. Det räcker med att lägga 135 rubel för ett biljetthäfte som ger fem resor med tunnelbanan, vilken består av 188 stationer byggda från 1930-talet och framåt. Drygt tio linjer är dragna kors och tvärs genom staden, och passerar en ringlinje runt stadskärnan. Ska ni bara åka en linje rekommenderar jag ringlinjen, brun linje, dess stationer är mest sevärda.

Moskvas tunnelbana är berömd i hela världen, och det är lätt att förstå varför. Skärmarbrink och Hägerstensåsen ligger i lä, milt uttryckt. Många av stationerna är utsmyckade med vacker mosaik och kristallkronor som lika gärna hade kunnat hänga på tsarens palats. Visste ni förresten att Moskvas tunnelbana transporterar näst flest människor i hela världen? (Förstaplats? Tokyo såklart.) Varje dag åker i Moskva ungefär lika många passagerare som i Londons och New Yorks tunnelbanor tillsammans!

Veckans träning (v. 37)

Vet ni, jag har nog aldrig haft så mycket träningsvärk som efter Inspodagen på Rosa Skrot i helgen. Jag har knappt kunnat resa mig från sängen, och trappor är inte att tala om. Tur att det finns hiss på jobbet, annars hade jag fått be någon bära mig upp till mitt kontor. Det är en märklig känsla, den där stelheten, en blandning mellan ont och skönt. Mer träningsvärk åt folket!

Hon i grönt, Ida, är en av orsakerna till längtan efter en rullator de senaste dagarna. Träningen under förra veckan gick i "Alla kan träna"-anda med fokus på löpning:

Tisdag: Mysjogg 5 km, utan tidstagning!
Torsdag: Jogg uppvärmning 10 min, backintervaller 10 x 100 m, avsluta med snabb jogg (5 km)
Söndag: Inspodag med bl.a. cirkelträning och löpskola

Nu är det lite drygt en vecka kvar till Lidingöloppet, så det gäller att ladda om. I kväll är det dock fokus på något helt annat - premiär för höstens första badmintonpass. Äntligen!

Resan till alltings början

Blå moskén, Istanbul.

"Krama dina barn", det var rådet jag fick under gårdagen, av en mor vars dotter gått bort i cancer. I morse möttes jag av beskedet att Kristian Gidlund somnat in, även här hade cancern obarmhärtigt plöjt fram. Dagen kom alltså till slut, då världen miste en ordmakare vars tomrum ingen kommer att kunna fylla. Jag har följt Kristian Gidlunds blogg "i kroppen min" under en lång period. Hans förmåga att sätta ord på tankar och känslor kan inte beskrivas annat än genialisk. Ett tomrum lämnar han, denna dalmas som har berört så många. Hans visdomsord från sommarens sommarprat i P1 är värda att upprepas: "Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga ja. Våga säga nej. Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta." För Kristian har tiden kommit för "resan till alltings början". Mina tankar går i dag till Kristians familj, som nu får leva med saknaden. 

"Krama dina barn"

I dag pratade jag med en kvinna som alldeles nyligen förlorade sin dotter i cancer. En av de sista sakerna hon sa innan vi skildes åt var "Krama dina barn". Hon berättade om alla de där sakerna man bara tar för givna, och inte saknar förrän de inte finns där längre. Hon påminde mig om att ta tillvara på tiden med mina små. Den tiden kommer aldrig igen.

Jag grät en skvätt och tänkte på hur orättvist livet kan tyckas ibland. Och så tänkte jag på mitt eget liv, mina prioriteringar, och hur gärna jag vill att dygnet skulle innehålla fler timmar. Livet, och balansen mellan familj och jobb, hur gör man? Just i dag känner jag mest för att ta med familjen till Thailand igen, och njuta av friheten det innebär att kunna ta dagen som den kommer, utan måsten. Men nu, nu ska jag krama mina barn lite extra, och vara tacksam över varje dag jag får ha dem i mitt liv!

Lättlagat en regnig måndag

De senaste två veckorna har jag helt halkat efter med min matlådefabrik här hemma, helgerna har ägnats åt allt annat än matlagning. För att vardagsmaten ska rulla friktionsfritt slukar jag numera alla tips jag kan få på snabblagade, goda maträtter som funkar för hela familjen. Förra veckan fick jag hem några olika varianter från Rydbergs matlagningssåser "Laga klart", med vilka man ska kunna slänga ihop en färdig middag på 15 min.

Tidigare i kväll var jag sådär lagom jättehungrig som man bara kan vara en grå och regnig måndag efter en lång dag på jobbet. Då kändes en minimal insats med 500 gram köttfärs fräst i smör och en påse Chili San Antonio som en genialisk lösning. Smakmässigt blev resultatet absolut godkänt till en vardagsrätt, men det är kanske inget jag serverar som söndagsmiddag. Såsen hade ett alldeles lagom sting av chili, vilket alla i vår familj uppskattar.

Jag valde att servera köttfärsen tillsammans med tacobröd, sallad, tärnad gurka och gräddfil. I morgon kommer vi att äta resterna med spaghetti. Laga Klart finns i fyra olika smaker och passar till fyra olika proteinslag: Chili San Antonio till köttfärs, Dijon och franska örter till fläskfilé, Spansk Pimentón till korv samt Tikka Masala till kyckling - och alla såser tillverkas i Klintehamn på Gotland. Det får bli dagens tips!

Inspodag på Rosa Skrot

I dag var det alltså äntligen dags för den första organiserade "Lofsian-träffen" IRL. Ett fyrtiotal av tjejerna i Facebookgruppen "Lofsans challenge" samlades på Rosa Skrot på söder, för att ta del av en dag full av inspiration, lärdomar om kropp & knopp, och nya bekantskaper. Alla tjejer fick ett linne sponsrat av Röhnisch, med trycket "Stolt Lofsian" på baksidan. Och, visst, i dag var vi alla extra stolta Lofsianer!

Hela gänget samlade, peppade inför en heldag tillsammans!

Vi delades in i två grupper, varav den ena startade med cirkelträning tillsammans med gruppens grundare herself, och den andra följde med Ida för att springa. Här visar Lofsan hur det går till vid en av sju stationer, vars koncept var uppbyggt som ett hårt pulsbalserat styrkepass. Sjukt jobbigt, och sjukt kul.

Här passar jag på att ta en välbehövlig fotopaus, medan mina teammates Clara och Elmina kör järnet, påhejade av Lovisa.

Efter dagens första dusch, följt av en riktigt god kycklingwrap, körde vi vidare med föreläsning av läkaren Caroline, som har specialiserat sig på bland annat träning och kost. Vi bjöds på intressanta fakta om kroppen, på ett lättförklarat sätt. Riktigt bra dragning!

Ja, och lite mingel hann vi såklart också med mellan varven. Här hämtar vi andan efter "Spring-Idas" löpteknik/intervallpass i Tantolunden. (Äntligen fick jag chansen att träffa den mytomspunna Ida. Alltså, hon är coolheten personifierad.)

Vid 16-snåret var det dags att avrunda dagen på Rosa Skrot. Jag tror att jag kan tala för alla deltagare, när jag säger att dagen uppfyllde alla förväntningar, och mer därtill. 

Vi hade flera nyblivna mammor och deras bedårande små bebisar med oss under dagen. Här ser vi måhända en framtida Lofsian kika fram?!

Och här har vi dagens tre powerpinglor samlade. Från vänster: Ida, Caroline och Lovisa.  Vilka fantastiska exempel! Jag skulle till och med gå så långt som att kalla de här tjejerna för Sveriges absoluta elit inom sina respektive expertområden.

Efter en lång och härlig dag gick jag på darriga ben, tilllsammans med drygt hälften av dagens deltagare, vidare till Panevino vid Zinken, för att fylla på reserverna inför veckan. Mätt och belåten åkte jag sedan hem, lagom för att få krypa ner och läsa godnattsagor för mina barn. Bästa avslutningen!

Och till sist. Ett stort TACK till alla inblandade för en fantastisk dag, på alla sätt och vis. (Hos bl.a. Lofsan, Föräldafitness, Ida och Lisa kan du läsa mer om dagen.) Och jag kan åter igen bekräfta det jag redan visste. Träning är så mycket roligare när man är flera! /Stolt Lofsian

Lördag hela veckan lång!

Jag hade högt flygande planer i dag. Matlådor skulle lagas, tvätt skulle strykas, och dammråttor skulle tämjas. Nu blev det inte riktigt så. Jag bestämde mig för att låta lördag vara just lördag. Barnen och jag drog i väg till Tungelsta på släktkalas med finbesök från Amerikat. Där fick jag ett telefonsamtal, med erbjudande om att följa med på generalrepetitionen för musikalen "Priscilla - Queen of the desert". En sådan chans missar man inte. Kvällen har jag alltså spenderat med glitter och glamour på Göta Lejon. Björn Kjellman var den absolut starkast lysande stjärnan i kvällens show. Alltså, jag tror att jag har varit lite småkär i honom alltsedan jag såg honom briljera i "Adam & Eva".

Nu har jag precis packat det viktigaste inför morgondagens träningsbaluns. Massor av träning, varvat med inspirerande föreläsningar och mingel med ett gäng coola tjejer. Jag borde sova en stund, det lär bli en lång dag i morgon också. (Dammråttorna? De får vänta...)

Resfredag: Stonehenge

Mitt barndomshem var fullt av böcker av alla storlekar och färger. En av mina personliga skatter var en stor och tung bok, med svart omslag, som handlade om mystiska/mytomspunna platser på jorden. Jag älskade att bläddra i den där boken. Det var en magisk känsla att få drömma sig bort till de färgglada bilderna, och fantisera om avlägsna platser och oförklarliga mysterium. Ett av mina tidigaste specialarbeten handlade om just "Mystiska platser på jorden". Stonehenge var en av de platser jag skrev om, och blev med det också ett av mina drömresmål. Och - drömmar är till för att uppfyllas, inte sant?

I augusti tidigare i år var det alltså dags att med egna ögon få beskåda det mytomspunna Stonehenge, som ligger beläget nära staden Salisbury i Wiltshire County. Sju pund kostar inträdet, och i det ingår en audioguide som innehåller uttömmande historier/myter/fakta om Stonehenge och dess historia.

Vi möttes av en klarblå himmel, och jag tog chansen att lägga mig ner en stund på historisk mark för att lyssna igenom alla otaliga teorier om Stonehenge. Vissa tror att stenarna är en typ av solkalender, andra tror att stenarna byggdes av religiös övertygelse. Det enda historikerna tycks vara ense om är att stenarna restes någon gång runt 3100 år före Kristus. 

Hur det än må vara, kvarstår mysteriet om hur det var möjligt för människan att frakta, och resa, dessa enorma stenblock med den teknik som då fanns att tillgå.

En annan mytomspunnen plats med stenformationer är Machu Picchu i Peru. Min resa dit för några år sedan var minst sagt speciell. Vi kom dit tidigt, tidigt i gryningen - lagom för att se de första gyllene solstrålarna lägga sig över denna mäktiga platå i Anderna. Det är en av mina starkaste upplevelser någonsin. Jag höll nästan andan, historien var så påtaglig. Templet utstrålade en kraft som jag inte har upplevt någon annanstans. Vid Stonehenge fick jag, av naturliga skäl, inte alls samma känsla. Ja, ni ser ju själva. Massturism kan aldrig bli charmig. Vi besökte Stonehenge någon gång mitt på dagen och mitt i semestertider (i början på augusti).Jag skulle definitivt rekommendera er att åka dit off season, och då sikta på att gå dit precis vid öppnings- eller stängningstid. Enligt hemsidan är öppettiderna kl. 09:30 - 16:00 varje dag, med reservation för ändringar.

Mycket folk eller inte, Stonehenge är trots allt ett ställe jag absolut kan rekommendera, särskilt för er som gillar myter och historia! Jag avslutar såklart med en obligatorisk "Strike a pose"- bild. Ja, alltså, det är ju inte varje dag man besöker ett resmål som man har drömt om sedan barnsben... 

Sommaren som vägrade bli höst

Sommar på Island, juni 2013.

Jag vet, det är ett evigt tjat om den här sommaren som hänger i. Som vägrar att ge med sig. Och jag njuter, av varje sekund. I dag tog jag chansen att jobba hemma, hade en lång utredning att försöka ta mig igenom. Med myskläder, rufsigt hår och en skål med nötter tog jag mig an jobbet med alla fönster på vid gavel. Lunchen utnyttjade jag till en löptur i strålande sol. Och i dag kändes benen riktigt lätta, för ovanlighetens skull. Den känslan har jag burit med mig hela dagen. Kvällen avslutades med kompis + barnhäng, i sällskap av kebab och glass. Är det sommar så är det!

Fredag i morgon har jag hört. Det kan jag leva med. Till helgen väntar en inspirationsdag på Rosa Skrot (ett tjejgym på söder). Jag, och ett fyrtiotal andra tjejer från "min" träningsgrupp på Facebook, har bokat in oss på en heldag med bland annat Lofsan och Ida. Det kan inte bli annat än lyckat!

En för alla, alla för en!

Sju x Håkansson.

Det här med att vara många syskon, det är verkligen en gåva. Det går inte en dag utan att jag tänker på min familj - den stora - inklusive extrasyrran i Berlin. Ja, jag tänker på den lilla familjen också för den delen, men de finns ju alltid hos mig. För tillfället är jag den enda av oss syskon som bor i Stockholm. Det är vansinnigt trist ska ni veta. Sedan min äldsta syster flyttade upp till Stockholm någon gång på tidigt nittiotal har det alltid varit någon av oss som har bott i Hufvudstaden. Eller ja, alla utom lillan. Hon bestämde sig för att bryta trenden och drog till Umeå i stället. Någon måste ju bo där också!

I alla fall. I dag är en sådan jag saknar dem lite extra mycket, syskonen. De som peppar, stöttar, förstår, lyssnar och bara finns där. Tur att vi har facebookgruppen, maillistan, telefonen och bloggarna. De där enorma avstånden blir med ens inte lika enorma längre. Tillsammans är vi starka!

Veckans träning (v. 36)

Tjejmilen anno 2013, bredvid Lisa.

Jag kom precis in från en "mysjogg". Inga krav, ingen RunKeeper. Bara jag, frisk kvällsluft och en välbehövlig genomkörare av en skrivbordstrött kropp. Efter varje lopp brukar jag ha svårt att ladda om. Den här gången var inget undantag. Efter Tjejmilen i lördags har jag svårt att hitta motivation och energi att köra igång igen. Men, det är bara att gilla läget och inte stressa upp sig för att "känslan" inte finns där. Förra veckan fanns både motivation och energi:

Tisdag: Qigong (40 min) + Casall T.O.D. # 2 (15 min)
Onsdag: Löpning 4,2 km (25 min)
(Tabata)Torsdag: 2 set med följande övningar i tabataform
Set 1: upphopp, planka upp på händer, mountain climbs & push ups
Set 2: burpees, bordet, höga knän & thai sit ups med knäomfamning
Lördag: Tjejmilen!! (54:56)

Nu? Nya tag. Om mindre än tre veckor är det dags att springa Lidingöloppet 10 km. Yihaaaa!(?)

Räddaren i nöden

Jullan måttar upp creme fraiche till kycklingen, medan jag sköter pannkakorna. Teamwork!

Måndag, och ny vecka! Taggad? Nja, inte så värst om jag ska vara ärlig. Men det finns saker som definitivt underlättar i vardagskarusellen. Jag håller fast vid tjatet om att storkok på helgerna är min/vår ständiga räddare i nöden. Dessutom är det en av barnens absoluta favoritsysslor - att hjälpa till i köket.

Just helgen som gick var dock alldeles för rolig för att stå vid spisen, men längst ned i frysen finns fortfarande lådor från föregående helger i alla färger och storlekar. Biffar, spaghetti + köttfärssås, kycklingcurry och pannkakor kommer att hjälpa oss i genom den här veckan, en vecka då Tobias har jobbmöten i Göteborg, och jag själv ska påbörja ungefär femhundrasjuttioelva olika projekt. "Dinner is served", thank you very much!

Spontandate i Hufvudstaden

Vissa helger är bra mycket bättre än andra! Det här visade sig bli en helg i "bättre"-kategorin. Jag och Tobias fick några oplanerade timmar utan barn, och bestämde oss för en date inne i stan. Att leka turist i sin egen stad borde göras betydligt oftare. Ni vet, hålla varandra i handen, strosa runt bland små gränder i Gamla stan, kika in i Storkyrkan (för första gången!), stanna till för en glasspaus... tja, helt enkelt njuta till fullo av en höst som leker sommar. Love it!

Tjejmilen 2013 - äntligen sub55!

Det var varmt, riktigt varmt, ute på Djurgården i dag. På väg till starten på Gärdet kände jag det välbekanta pirret i magen, och pulsen steg inte bara av värmen, utan också av nervositet.

Från vänster: Clara, Nina, Hanna och Hillevi.

Innan det var dags för Den Stora Urladdningen mötte jag upp ett gäng fin-fina tjejer vid Plan Sveriges tält. Gemensamt för oss alla var att vi sprang för flickors rättigheter, vilket vi stolt visade genom att springa med Plans neonrosa t-shirt.

Gruppbild med alla bloggtjejer som sprang för Plan Sverige och #1000 flickor i årets upplaga av Tjejmilen. (Systemkameran bjöd på massor av fina och väluppställda bilder. Valde till slut den bild som ser minst tillrättalagd ut, tycker den är så skön!) Här är vi fortfarande fräscha och har förhållandevis pigga ben. Strax efter kortet togs var det dags för riktig uppvärmning i form av ett par snabba ruscher med Hanna som startade i samma startgrupp som jag, nr 3.

54 minuter och 56 sekunder senare kom jag i mål, och det visar sig att Lisa fick exakt samma tid! Så här gick det till, kilometer efter kilometer:

1. 04:50 - jag föredrar en "flygande start", det känns som en förutsättning för att få igång peppen.
2. 05:16 - redan här känner jag att värmen börjar bli besvärande för kropp och knopp.
3. 05:20 - spinger på, och benen lyder fortfarande.
4. 05:23 - hittar ett tempo som jag känner mig bekväm med...
5. 05:23 - ... och det håller jag ett par kilometer.
6. 05:32 - halvvägs, den känslan ger extra energi.
7. 05:42 - vaaaaarmt, och känner mig törstig hela tiden.
8. 05:34 - får lite extra pepp när publiken börjar tätna, och hejaropen blir fler.
9. 05:28 - tittar på klockan, och inser att jag måste pinna på lite extra för att klara mitt mål.
10. 05:38 - på riktigt stumma ben försöker jag mig på en spurt, men kroppen lyder inte riktigt. Jag lyckas i alla fall att komma i mål med fyra sekunders marginal för att uppnå mitt mål om sub55 minuter.

Ingen vila, ingen ro! Efter målgång var det dags för mitt lag Liclanli att göra squats, en för varje hundralapp som kommit in till vår insamling. Vi fick till slut in 2800 kronor, TACK alla ni som har bidragit! Pengarna kommer användas för att utbilda flickor i Guatemala.

Efter våra squats var det dags för mina darriga ben att skynda vidare till tunnelbanan, för att hinna titta till barnen som hejade fram Tobias och hans fotbollslag på Mälarhöjdens IP. När barnen fick se min medalj kom den vanliga frågan:  - "Vann du igen mamma?"

Och denna gången var jag helt ärlig. "Japp, jag vann!" För det gjorde jag, big time. I dag bockade jag av ett stort mål, ett av de tio som länge har stått på min bucketlist. Jag sprang en mil på under femtiofem minuter. Hur jag firade? Genom att boka en resa såklart! I november sätter jag mig på ett flygplan till Dublin. Det, mina vänner, är jag värd!