I dag pratade jag med en kvinna som alldeles nyligen förlorade sin dotter i cancer. En av de sista sakerna hon sa innan vi skildes åt var "Krama dina barn". Hon berättade om alla de där sakerna man bara tar för givna, och inte saknar förrän de inte finns där längre. Hon påminde mig om att ta tillvara på tiden med mina små. Den tiden kommer aldrig igen.
Jag grät en skvätt och tänkte på hur orättvist livet kan tyckas ibland. Och så tänkte jag på mitt eget liv, mina prioriteringar, och hur gärna jag vill att dygnet skulle innehålla fler timmar. Livet, och balansen mellan familj och jobb, hur gör man? Just i dag känner jag mest för att ta med familjen till Thailand igen, och njuta av friheten det innebär att kunna ta dagen som den kommer, utan måsten. Men nu, nu ska jag krama mina barn lite extra, och vara tacksam över varje dag jag får ha dem i mitt liv!
Ska också hem och krama lite extra...tur att det bara är ett par månader kvar till vi kan kramas hela dagarna. Såg du att jag gärna tar emot tips om vad man inte får missa i NZ.
SvaraRaderaJag är så glad att alla tre barnen har fått kramandet som en naturlig del av vårt familjeliv. Kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara att förlora sitt barn... Kram!
SvaraRaderaAnneli, jag avundas dig! NZ, alltså, jag var där som singel för 10 år sedan. Det var riverrafting, fallskärmshoppning, ridning... då testade jag det mesta som gav lite adrenalinpåslag. Om jag hade åkt dit med barn, som ni gör, hade nog schemat sett lite annorlunda ut. :)
SvaraRadera