Lidingö Tjejlopp 10 km

Världens bästa hejarklack!

I dag var det alltså dags för mig att stänga Tjejklassikern "på riktigt". Min egen ihopsnickrade variant, med Lidingöloppet 15 km istället för Tjejvarianten på 10 km, är tydligen ingen riktig Tjejklassiker på pappret. Och även om jag egentligen av ren principsak hade tänkt bojkotta (hallå, ska jag straffas för att jag sprang 5 km för långt!?), föll jag till slut till föga. Har jag nu kämpat under ett helt år ska jag väl för sjutton ha det där diplomet också. Så. Årets sista lopp blev 10 kilometer i Lidingös backar, med riktigt härligt höstväder. Klar luft, höstfärger, och alldeles lagom temperatur. Jag var inte vidare laddad i går kväll, och inte heller när jag satte mig på pendeln. Det är inte alls samma sak att utföra ett lopp själv, jämfört med att ha med sig någon man känner. Det var första gången mitt Tjejklassikerteam gick delade vägar. Charlotta sprang 15 km i går, och Louise har haft en krånglande knä och ville inte utmana ödet.

Vindjacka: Craft, Skor: Saucony, Strumpor. Gococo, Mobilskal: LifeProof

Hur gick loppet då? Jo. Helt okej. Första kilometern var jag riktigt frustrerad, det var världens propp med tjejer och det stod i princip still.

km 1, 07:59 Dessvärre gjorde den sega starten att irritationen steg och jag fick en negativ känsla som spred sig i hela kroppen.
km 2, 05:56 Km 2-4 kändes sköna, lite av min frustration släppte, och jag njöt av den vackra naturen och känslan av att springa i skogen.
km 3, 05:27
km 4, 05:43
km 5, 06:38 ABORREBACKEN! Den här backen har jag hört många skräckhistorier om. Men jag vet inte jag... Visst sög det rejält i benen, och sekunderna tickade på. Men omöjlig? Inte alls. Jag pinnade på med Idas ord i bakhuvudet: stolt hållning, upp med hakan, ta sikte på krönet... Och det tog mig hela vägen upp!
km 6, 06:07 Sega ben, och småtrött efter allt upp-och ner, ner- och upp.
km 7, 05:40 Mycket nerför, pigga ben!
km 8, 05:37 Vid 8-kilometer-skylten fick jag mig ett gott skratt, när en kille stod i full kiltmundering och spelade säckpipa. Sådana små detaljer ger extra energi!
km 9, 06:24 Här kom (som ni ser på tiden...) ännu en backe, och hur jag mycket jag än ville pinna på svarade inte riktigt benen.
km 10, 05:10 Sista kilometern, så underbar ändå! På upploppet körde jag en rejäl spurt, och slogs in i det sista med en tjej som försökte sig på att komma förbi mig. Tji fick hon! Men vi skrattade gott efteråt och gratulerade varandra till en fin insats. Det är en skön känsla att komma i mål helt slutkörd, efter en snabb (nåja) sista kilometer.

Efter att ha fyllt på vätskedepåerna gick jag direkt till resultattältet för att få se min tid. Jag blev uppriktigt besviken när jag såg tiden: 1 h 54 sek. Hade gärna avslutat Tjejklassikern med en tid på under en timme, men den där snöpliga starten stal värdefulla sekunder (minuter!). Nu har besvikelsen hunnit lägga sig, och jag tänker att jag borde vara rätt nöjd ändå. Jag menar Lidingöloppet är inget man springer bara sådär. Jag har gjort en bedrift, och nu tänker jag vara stolt över min insats. I kväll har jag mjukat upp mina stela leder genom en lång stund i bubbelpoolen tillsammans med hela familjen. Efteråt firade vi med tända ljus och nybakade scones. Och så B&J såklart. Jag menar, hur ofta fullgör man en Tjejklassiker egentligen!?