... men bara nästan. Jag jobbade i går, för första gången det här året. Det var en märklig känsla att gå och lägga sig i "normal tid" (kl 23), och ännu märkligare att stiga upp klockan 7:00 (som ändå är att betrakta som sovmorgon). Jag tog det väldigt lugnt, tände ljus, gjorde värsta lyxfrukosten och lyssnade på klassisk musik. Strax efter klockan 8 stapplade en nyvaken Sebastian ut från vårt sovrum och utbrast:
- "Men mamma, VAD gör du uppe så tidigt!?"
En stund efter plirade en rufsig Julia fram runt hörnet. Hennes reaktion när jag berättade att jag skulle åka till jobbet?
- "Åh, stackars dig mamma".
De ger mig många skratt de där barnen. Och ja, jag överlevde arbetsdagen på ett i övrigt väldigt tomt kontor. Det var skönt att få röja undan bland post och mail, och den "riktiga" jobbstarten på tisdag kommer definitivt att bli en lite roligare historia än den annars hade varit. Och det här med en dags arbetsvecka, det kan jag leva med. Nu väntar dessutom ännu en röd dag på måndag. Jo, jag tackar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar