Sista morgonen

I går morse hittade jag Sebastian sittandes i sitt numera tomma rum och lyckades fånga ögonblicket på bild. Han tänker mycket, vår lille son. Nu tog han något slags farväl - denna sista morgon i huset på Könitzvägen.

Det är en omställning att flytta, visst är det så. Små barn kan man inte rycka upp precis hur som helst (även om jag själv tidigare har haft inställningen att man visst kan det, så länge man har en trygg familj bakom sig). Sebastian har funderat mycket över flytten, över att bryta upp med sina kompisar och förskolan, att byta hus och omgivning. Julia däremot, hon kör på precis som vanligt, och enligt förskolefröknarna verkar den här flytten för henne vara den mest naturliga saken i hela världen.

Och själv då? Hur känner jag? Jag och Tobias började redan för flera år sedan drömma om att flytta ut till Nynäshamn. Omgivningarna här är fantastiskt vackra, det finns ett lugn och en småstadskänsla som jag verkligen trivs med. Huspriserna ligger dessutom på en markant lägre nivå än inåt stan, och vi vill verkligen prioritera andra saker än just boendekostnader just nu. (På tal om att prioritera tycker jag definitivt att ni ska läsa gårdagens blogginlägg av kloka Clara).Vi tror att barnen kommer att få en fin uppväxt här, vår familj kommer att bli ännu mer sammansvetsade. Vi ser oss själva stanna här ett bra tag (tja, fram till dess att min vanliga rastlöshet kommer smygande...).

Men visst finns det orosmoment också. Jag kommer att få ett rejält pendelavstånd till jobbet. Vi får köra en bra bit till de vänner vi helst umgås med. Vi känner knappt en kotte här ute... Ja, ni fattar. Allt är inte guld och gröna skogar. Men, det kan bli. Det är jag fullständigt övertygad om.