Kusiner

Naturreservatet Uttorp på Sturkö.

Släkten är värst? Inte i vårt fall. Släkten är nämligen det absolut allra bästa vi har. Nu har första kusingänget lämnat sommarstugan, för att fortsätta med vardagslivet i Skottland. Vi saknar dem redan och längtar redan efter nästa år då vi får träffas igen.

Här på Sturkö fortsätter jag att ladda batterierna. Jobbet känns mer och mer avlägset för varje dag som går. Den där vardagen med förskolestress och middagsångest lockar mig inte alls. Då stannar jag hellre här, äter blåbär med mjölk till både frukost/lunch/middag och sover till klockan halv tio varje morgon. Vad tror ni, är det hållbart i längden!?