I dag har jag spenderat lunchen genom att surfa runt på
Aftonbladets nya kampanjsida #otillräcklig. Det skrämmer mig, fenomenet att så många i dagens samhälle mår så dåligt. Vi har "aldrig haft det så bra som idag" - samtidigt har vi aldrig haft så många sjukskrivningar orsakade av psykisk ohälsa. Diskussionerna omkring mig handlar ofta om det där "duktiga flicka"-syndromet (eller "duktig pojke" för all del). Man ska kunna allt, tycka rätt, tänka rätt,
vara rätt. Eller vänta förresten, vem avgör egentligen hur jag ska och inte ska vara? Det är väl egentligen ingen mer än jag som ställer kraven på mig själv?
Eller? I dagens informationssamhälle flödar dagligen uppdateringar av alla slag i form av bilder/texter förbi på och av personer som jag ser upp till. Såna som kan. Såna som vet. Såna som gör. Det är väl klart att jag vill vara som dem! Helst vill jag paketera alla de där fantastiska människorna och skapa en ny über-Annika. Och någonstans där och då kommer den där konstiga känslan av otillräcklighet krypande. Att jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att bli som dem. Att jag inte duger. Att jag inte kan. För många lägger sig de där tankarna som en våt filt över livet, och det är svårt att hitta tillbaka till känslan av att duga precis som man är.
Samtidigt kan jag tycka att det är en fantastisk gåva att hitta personer (både sådana man känner och sådana i cyberspace) att inspireras och imponeras av. Det kan ge en rejäl knuff framåt, få en att utvecklas och framför allt, att lämna sin egen bekvämlighetszon. Det gäller bara att hitta den berömda balansen.
Själv lider jag av en ofrånkomlig flyktkänsla varje gång saker och ting (läs jobb) börjar bli stressigt och kännas övermäktigt. Då vill jag resa bort, långt bort. Lämna alla papper på skrivbordet och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet ju innerst inne att det i de allra flesta fall ordnar sig i slutändan. I stundens hetta är det dock svårt att tänka logiskt. Det är där och då jag behöver plocka fram hashtag #tillräcklig...
Hur resonerar ni kring det här?
 |
| En känsla av att duga som man är. Att vara #tillräcklig. |
4 kommentarer:
Jag orkar inte känna att jag är otillräcklig, för det har jag gjort så stora delar av mitt liv. Det är ju inte rättvist! Vi kan inte vara bra på allt, det går bara inte. Däremot känner jag att jag vill bli bättre på att få igenom det som jag funderar på att göra. Kanske jag trots allt måste börja bli en målsättare som du... Kram!
Idag inspireras jag av Jakob. Han ger aldrig upp!
Intressant!
Jag har vuxit upp med en känsla av att jag är bra. Det var först i nästan vuxen ålder det gick upp för mig att alla inte gillar mig (vilket är OK, jag gillar inta alla andra heller). Låter nästan absurt inser jag men jag är tacksam. Jag upplever aldrig mig själv som otillräcklig. Jag kan inte sjunga, är inte kreativ och skapande (annat än i brödbaket). Har ingen eftergymnasial utbildning, har dålig karaktärsstyrka inom väldigt många områden, skriker för ofta på barnen, låter lätt för vass på rösten, är väldigt rak (nackdel ibland, alla fattar inte det) mm. Men jag är jag och det är bra. Inser när jag tänker på det att jag har stark självkänsla, bla pga mina föräldrar och att jag aldrig var mobbad. Sen är jag min fars dotter och det spelar roll i detta, jag är väldigt rationell. Om mina känslor säger att jag är otillräcklig, säger min käre fars logiska gener till mig att jag är bra. Som sagt, jag är tacksam. Man kan dock sträva efter att utveckla nya delar hos sig själv, för att man vill det. Och kanske finjustera personlighetsdrag för att man vill det (min vasshet och mitt gapande på barnen).
Marie, vilket försprång att ha din fars logiska gener som kickar in när det behövs. Såna gener skulle vi alla behöva lite fler av! :)
Kul att höra dina tankar, tack för att du delar med dig.
Skicka en kommentar