Idag hade vi personalkonferens. En av de uppgifter vi fick med oss var att klura på saker i vår relation som arbetskollegor vi vill 1. Börja med 2. Sluta med 3. Fortsätta med. En bra tankeställare, som ganska snart började i diskussioner om inkluderande/exkluderande. På min, och säkert de flesta, arbetsplatser blir det naturliga gruppbildningar av olika slag. Det kan ha att göra med arbetsuppgifterna i sig (avdelningar), privata intressen, åldersindelning, kön och så vidare. I de flesta fall handlar det inte om att medvetet exkludera någon, man pratar helt enkelt med de man har något gemensamt med.
Men. Hur ofta går man utanför sin "comfort zone" och pratar med någon man kanske inte har det minsta gemensamt med? Inte ofta, i alla fall inte jag själv. Det här vill jag jobba vidare med. Jag vill helt enkelt bli en bättre medmänniska. Det finns inga rätt och fel för hur detta ska gå till. Det kan innebära hur stora, eller små, saker som helst. Bara jag själv sätter gränserna. (För alla oss som bor i Stockholm kan en liten sak vara att köpa "Situation Stockholm", en ovanligt bra tidning som bidrar till ett ovanligt bra ändamål. Dessutom får man oftast ett fint snack med säljaren ifråga.)
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!
1 kommentar:
Jag håller med om att det verkligen är utmanande för bekvämlighetszonen att tala med folk som man inte känner. De flesta är rätt blyga, men åtminstone uppskattar jag när någon tar kontakt med mig! Bra påminnelse.
Skicka en kommentar