Magen och jag

Från vänster till höger, vecka 33-35

Det här med att ha en mage som växer lite varje dag, det är ju ganska galet ändå. Fram tills ungefär nu har jag känt mig fin, det är något visst och magiskt med vetskapen om att magen växer för att bebisen växer. Senaste veckan har jag dock mest känt mig stor och otymplig, och så är det den förlamande tröttheten. Hade jag fått välja jade jag stannat i sängen hela dagarna, helst i sällskap av en chokladkaka. Tur för mig att jag fortfarande jobbar, annars hade jag nog gjort just det. Legat i sängen och ätit choklad.

Den 12 oktober är tanken att lilla mini ska anlända till jorden. Vi får väl se hur det blir med den saken - jag har ju gått över tiden i evigheter och blivit igångsatt med både Sebastian och Julia. Det skulle vara bra om jag slapp pricka in den 19 oktober, så att Sebbe får ha sin födelsedag i fred. (Men. Tänk om bebisen bestämmer sig för att bryta trenden och komma tidigt, rent av snart? Vilken grej. Kanske ska rota fram de där babygrejerna ändå...?)