Så. Nu har jag all tid i världen att reflektera över det här med att jag är gravid. Gravid i allra högsta grad faktiskt, med tanke på att det är exakt en vecka kvar till beräknad förlossningsdag. Fram tills nu har graviditeten bara rusat fram, jag har haft fullt upp med "livet". Jag inser att jag kanske behöver lite mental förberedelse, typ fundera över hur jag ska ta mig igenom värkarna. Jag har annars förträngt det faktum att bebisen ska UT. Och det innebär smärta, i allra högsta grad. Usch, jag blir darrig bara jag tänker på det... Å andra sidan har jag och min kropp redan gjort det här två gånger, så kanske behöver jag inte bekymra mig så mycket!?
Sebastians förlossning var ingen rolig historia och slutade med sugklocka. Det var hemskt och fruktansvärt på alla möjliga sätt och vis. Julias ankomst till världen var betydligt enklare - jag var nästan förvånad själv över hur "lätt" det gick. Båda graviditeterna har jag behövt gå över tiden i över två veckor, och till slut blivit igångsatt. Jag hoppas innerligt att jag den här gången ska få uppleva hur det är att faktiskt uppleva en förlossning "på riktigt". Ni vet, räkna tid mellan värkarna, rycka med sig BB-väskan och åka i högsta fart in till BB. De andra två gångerna har känts ungefär som ett inbokat jobbmöte. Typ "Välkommen till SÖS kl. 16:00. Ta med ombyte. Vi bjuder på fika." Inte en endaste liten värk kände jag av när jag stegade in mot undersökningsrummet!
Jaja, vi får väl se hur och när det blir den här gången. Min familj slår just nu vad om vilka datum det kan tänkas bli. Själv har jag tippat den 23 oktober, medan Sebbe gissar på den 17:e. (Någon som sätter emot?)
Så här såg det ut för övrigt ut sist det var dags, bilden är tagen ett par dagar innan Julia behagade komma till världen:
... och det här blev alltså resultatet (5 augusti 2010):
Och JA, visst var hon värd all den där extra väntan.
Men, jag skulle allra helst se att Lillasyster blir mer punktlig än sina storasyskon!