 |
| Så här ser 54 centimeter och 4140 gram kärlek ut. |
Måndagen den tjugonde oktober är en isande kall höstkväll. Jag står utanför Södra BB och väntar på att Tobias ska parkera bilen. Det är dags att äntligen hälsa lillasyster välkommen till världen.
Den beräknade förlossningsdagen 12 oktober har vi passerat för länge sedan, och eftersom jag har blivit igångsatt med båda storasyskonen två veckor över tiden räknar jag nästan med att historien ska upprepa sig igen. En liten del av mig hoppas såklart fortfarande på att denna gången ska bli annorlunda - att kroppen faktiskt ska fatta inte bara hur man gör bebisar, utan också hur man får ut dem! Under söndagen firar vi Sebastians sexårsdag med kalas hemma, och jag tänker att jag kan få barn vilken dag som helst på året - bara inte den här. Att dela födelsedag med ett syskon känns väl sådär kul. Under kalaset känner jag lite småvärkar då och då, men tänker inte så mycket mer på det. Jag går och lägger mig och vaknar ett par gånger av något som liknar värkar, men på morgonen känns det ungefär som vanligt. Under måndagen har vi tid på SÖS kl. 10:30 för att göra ett ultraljud (som alla överburna blivande mödrar får göra) för att bl.a. se att det fanns tillräckligt mycket fostervatten. BB-väskan ligger redo i bagageluckan "för säkerhets skull", jag hoppas innerst inne att de ska säga att de där värkarna jag faktiskt har känt innebär att det är dags att föda på riktigt. Men nej, istället får jag en tid för igångsättning den 24 oktober. Det känns som världens nederlag. Jag vill ju uppleva en naturlig förlossning, ni vet - klocka värkar och sånt - inte bli igångsatt igen! För att muntra upp mig lite föreslår Tobias att vi ska köra förbi våra gamla hoods i Sickla och äta en sushilunch på vårt favorithak "Tosa" nära Järla Sjö. Jag har lite småvärkar, men inget jätteregelbundet.
När vi kommer hem till Nynäshamn igen känner jag mig helt slut, så trött att jag inte ens orkar gå och hämta barnen från förskola och skola. Vilar en stund, och bestämmer mig för att jag och barnen ska följa med Tobias till Haninge när han ska spela tennis med en kompis. Jag och barnen hänger hos Tobias tenniskompis fru Eva - som har gjort en stooor lasagne som jag äter med god aptit. "Att ladda med kolhydrater är viktigt" mumlar jag någonstans vid min tredje portion.
Vid det här laget är värkarna mer eller mindre regelbundna, jag börjar klocka dem 15:26. När tennisspelarna kommer hem igen är klockan runt 18:00, och vid det här laget sitter jag i en fåtölj och har rejäla värkar med 7-10 minuters mellanrum. Jag förstår fortfarande inte att det här faktiskt är på riktigt - utan tänker i mitt stilla sinne att jag nog kommer att spendera natten i Nynäs och sedan eventuellt åka in till BB morgonen efter. Jag menar, jag vet ju faktiskt inte hur det känns när en "riktig" förlossning sätter igång! Vid det här laget börjar Tobias känna av sin allergi rejält, och vill åka hem. Jag vet varken ut eller in, men packar ihop våra grejer för att ut till Nynäshamn igen. Som tur är rycker Eva in och säger typ "men hallå där, är det verkligen så smart?!" Hon får mig att i alla fall ringa in till SÖS och höra vad de tycker jag ska göra. Jag står påklädd utanför dörren och barnen är på väg mot bilen för att åka hem. Värkarna kommer och går, och när de väl svarar på SÖS berättar barnmorskan att de har full beläggning på SÖS, liksom på Huddinge och Södertälje. Vid det här laget bryter jag ihop och börjar störtgråta (första och enda gången under hela förlossningen), både av smärta och frustration. DET VAR JU INTE SÅ HÄR DET SKULLE BLI! Överbelagt, vill de att jag ska föda barn på gatan eller!? Jag orkar inte fatta några beslut, och när barnmorskan frågar om det är okej att hon ringer upp om en stund ger jag telefonen till Tobias och ställer mig i duschen hos våra vänner för att fortsätta mitt lilla gråtkalas.
 |
| Bra sätt att avleda smärta, klocka värkarna! |
Barnmorskan ringer tillbaka till Tobias och ger glädjande besked - de har fixat en plats till mig på Södra BB (känt i Stockholm som ett riktigt bra ställe där många vill föda men i princip ingen får plats, de har bara plats för ca 1400 föräldrapar/år). Vid det här laget är det inget snack om saken, vi ska åka in! Sebbe och Julia får komma in igen, vi klär på dem pyjamas och förklarar att vi ska till sjukhuset och förhoppningsvis få träffa lillasyster.
I bilen kommer värkarna med 3-5 minuters mellanrum, och först då förstår jag att det nog är på riktigt ändå. Ingen återvändo! Spänd av förväntan, och såklart jättenervös inför vad som väntar, kommer vi in till Södra BB klockan 20:25. Vi blir väl mottagna av en barnmorska som kommer och möter oss vid entrén. Hon visar lugnt och sansat runt oss på avdelningen. Vi får ett eget rum, jättefint, med dubbelsäng, tända ljus (fejk förvisso, men ändå) och eget badrum. Då och då får jag gå undan en stund för mig själv för att ta en värk - nu börjar det göra ont på riktigt. De gör ett CTG på mig och sedan får vi vänta på nästa barnmorska som går på sitt pass klockan 21:00. Vi får inte bara en, utan två stycken, eftersom den ena tjejen är på upplärning. Provtagningen strular en del, och jag upplever att barnmorskorna pratar mer med varandra än med mig. Inte mig emot, då kan jag koncentrera mig på annat. Efter att ha undersökt mig konstaterar vi att jag inte alls har hittat på det där med värkarna, jag är nu 5-6 cm öppen. Jag ber om epidural, och får efter några felstickningar (aj!) en kanyl i handen. Vid det här laget håller jag stenhårt i Tobias hand, och ligger mest på vänstra sidan av sängen med huvudet liksom hängande utanför och har ont. Barnmorskan får gång på gång be mig att lägga mig i en annan vinkel, men jag vill inte. Huvudet utanför sängen känns liksom bra för mig, och försök själva att resonera med en kvinna i födelsevåndor! De låter mig hållas. Jag minns inte jättemycket av tiden mellan 21:30-22:00, mer än att värkarna är otroligt intensiva. Någonstans under den här tidsperioden samlar jag ihop mig, tittar Tobias djupt i ögonen - helt klar i huvudet - och säger "Du. Det här är sista gången!"
När klockan är 22:00 vill jag verkligen, och jag menar verkligen, ha epidural. Jag känner att det trycker rejält neråt när jag tar värkarna. Nu får jag lustgas och här någonstans är det som att något exploderar när jag trycker neråt. Och visst, den där "explosionen" är vattnet som går. Sjuuuuk känsla, och mäktig! Jag har inte fått uppleva det förut, eftersom de stack hål på fosterhinnorna med båda storasyskonen. Klockan 22:10 får jag starkare lustgas och jag hör barnmorskan säga till Tobias "Bebisen kommer att vara här innan narkosläkaren kommer..." Alltså, epidural är inte aktuellt. När jag inser att jag inte kommer att få epidural är det som att jag får nya krafter. Nu kan jag inte tänka på något annat än att den här bebisen ska uuuuut!
Krystvärkarna gör fruktansvärt ont, men jag vet att det är nära nu. Barnmorskan frågar om jag vill "ta emot bebisen själv", men jag håller ett krampaktigt tag i min lustgas och hör mig själv ropa "Jag vill inte!". Sen tar det 2-3 rejäla krystvärkar, jag tror bokstavligen att jag ska gå av på mitten av smärtan, men nu känner jag att bebisen liksom bara glider ut.
Och så händer det har väntat på i dessa nio långa månader, min målbild blir äntligen verklighet. Klockan 22:30 får jag upp Henne på magen. Hon ger ifrån sig ett rejält skrik, sedan ligger jag där, med en hal, mjuk, varm, UNDERBAR och alldeles svarthårig bebis på mitt bröst. Hon ser ut precis som sig själv, inte alls som varken Sebastian eller Julia. Jag skrattar, jag ler, och jag njuter. Inga tårar, bara glädje. Hon är så fin, så perfekt, och när hon öppnar sina ögon är det som att hon sitter inne på svaren på alla frågor. Ögonen är stora, mörka, outgrundliga. Hon ligger där länge, länge på mitt bröst och jag tänker att världen utanför kan rämna, men att det inte spelar någon roll. Jag är i min egen lilla bubbla, och jag är så väldigt, väldigt lycklig.
Lillan kom tydligen ut med högernäven knuten som Stålmannen framför/bredvid huvudet. Jag får sy 1-2 stygn, men det känns knappt. Eftersom bebisen har åkt "rutschkana" ut med fostervattnet har hon fått den bästa födsel man kan få, och alla värden är perfekta - 10 Apgar-poäng rakt igenom. Själv går jag och duschar ganska snabbt. Och vet ni? Det känns SÅ bra! Jag är stabil på mina ben. Jag kan kissa utan att börja gråta av smärta. Min kropp är stark och återhämtar sig snabbt eftersom jag har fått genomgå en naturlig förlossning, utan epidural. Natten är lång, jag ligger med mitt nyaste underverk tätt, tätt intill mig i dubbelsängen med Tobias på andra sidan. Vi är lyckliga och tacksamma över att än en gång fått uppleva det mäktiga i att bli föräldrar.
I bilen kommer värkarna med 3-5 minuters mellanrum, och först då förstår jag att det nog är på riktigt ändå. Ingen återvändo! Spänd av förväntan, och såklart jättenervös inför vad som väntar, kommer vi in till Södra BB klockan 20:25. Vi blir väl mottagna av en barnmorska som kommer och möter oss vid entrén. Hon visar lugnt och sansat runt oss på avdelningen. Vi får ett eget rum, jättefint, med dubbelsäng, tända ljus (fejk förvisso, men ändå) och eget badrum. Då och då får jag gå undan en stund för mig själv för att ta en värk - nu börjar det göra ont på riktigt. De gör ett CTG på mig och sedan får vi vänta på nästa barnmorska som går på sitt pass klockan 21:00. Vi får inte bara en, utan två stycken, eftersom den ena tjejen är på upplärning. Provtagningen strular en del, och jag upplever att barnmorskorna pratar mer med varandra än med mig. Inte mig emot, då kan jag koncentrera mig på annat. Efter att ha undersökt mig konstaterar vi att jag inte alls har hittat på det där med värkarna, jag är nu 5-6 cm öppen. Jag ber om epidural, och får efter några felstickningar (aj!) en kanyl i handen. Vid det här laget håller jag stenhårt i Tobias hand, och ligger mest på vänstra sidan av sängen med huvudet liksom hängande utanför och har ont. Barnmorskan får gång på gång be mig att lägga mig i en annan vinkel, men jag vill inte. Huvudet utanför sängen känns liksom bra för mig, och försök själva att resonera med en kvinna i födelsevåndor! De låter mig hållas. Jag minns inte jättemycket av tiden mellan 21:30-22:00, mer än att värkarna är otroligt intensiva. Någonstans under den här tidsperioden samlar jag ihop mig, tittar Tobias djupt i ögonen - helt klar i huvudet - och säger "Du. Det här är sista gången!"
När klockan är 22:00 vill jag verkligen, och jag menar verkligen, ha epidural. Jag känner att det trycker rejält neråt när jag tar värkarna. Nu får jag lustgas och här någonstans är det som att något exploderar när jag trycker neråt. Och visst, den där "explosionen" är vattnet som går. Sjuuuuk känsla, och mäktig! Jag har inte fått uppleva det förut, eftersom de stack hål på fosterhinnorna med båda storasyskonen. Klockan 22:10 får jag starkare lustgas och jag hör barnmorskan säga till Tobias "Bebisen kommer att vara här innan narkosläkaren kommer..." Alltså, epidural är inte aktuellt. När jag inser att jag inte kommer att få epidural är det som att jag får nya krafter. Nu kan jag inte tänka på något annat än att den här bebisen ska uuuuut!
Krystvärkarna gör fruktansvärt ont, men jag vet att det är nära nu. Barnmorskan frågar om jag vill "ta emot bebisen själv", men jag håller ett krampaktigt tag i min lustgas och hör mig själv ropa "Jag vill inte!". Sen tar det 2-3 rejäla krystvärkar, jag tror bokstavligen att jag ska gå av på mitten av smärtan, men nu känner jag att bebisen liksom bara glider ut.
Och så händer det har väntat på i dessa nio långa månader, min målbild blir äntligen verklighet. Klockan 22:30 får jag upp Henne på magen. Hon ger ifrån sig ett rejält skrik, sedan ligger jag där, med en hal, mjuk, varm, UNDERBAR och alldeles svarthårig bebis på mitt bröst. Hon ser ut precis som sig själv, inte alls som varken Sebastian eller Julia. Jag skrattar, jag ler, och jag njuter. Inga tårar, bara glädje. Hon är så fin, så perfekt, och när hon öppnar sina ögon är det som att hon sitter inne på svaren på alla frågor. Ögonen är stora, mörka, outgrundliga. Hon ligger där länge, länge på mitt bröst och jag tänker att världen utanför kan rämna, men att det inte spelar någon roll. Jag är i min egen lilla bubbla, och jag är så väldigt, väldigt lycklig.
*************************
Lillan kom tydligen ut med högernäven knuten som Stålmannen framför/bredvid huvudet. Jag får sy 1-2 stygn, men det känns knappt. Eftersom bebisen har åkt "rutschkana" ut med fostervattnet har hon fått den bästa födsel man kan få, och alla värden är perfekta - 10 Apgar-poäng rakt igenom. Själv går jag och duschar ganska snabbt. Och vet ni? Det känns SÅ bra! Jag är stabil på mina ben. Jag kan kissa utan att börja gråta av smärta. Min kropp är stark och återhämtar sig snabbt eftersom jag har fått genomgå en naturlig förlossning, utan epidural. Natten är lång, jag ligger med mitt nyaste underverk tätt, tätt intill mig i dubbelsängen med Tobias på andra sidan. Vi är lyckliga och tacksamma över att än en gång fått uppleva det mäktiga i att bli föräldrar.
Gråt, gråt...
SvaraRadera