Gott nytt år!

I dag är det alltså nyårsafton, sista dagen på året! Jag gillar att "göra avslut", sammanställa, sammanfatta, reflektera, men framför allt gillar jag att börja på nytt. Tänka nytt, starta om, känna friska fläktar! I slutet på veckan kommer en liten resumé över året som gått (vilket är mäkta populärt i bloggvärlden), men fram tills dess får ni hålla till godo med bilder från vår förra nyårsafton. Nyårsfirandet hos vänner blev då utbytt mot magsjuka barn och en stilla hemmakväll med lilla familjen framför brasan. Hur mysigt som helst! I år är vi alla friska (peppar, peppar), och här hemma städas och putsas det för fullt inför kvällens nyårsfirande med vänner. Gott nytt år på er!

Comeback i längdspåren

Under förra veckan i Sälen knäppte jag på mig ett par längdskidor för första gången sedan februari 2013 - då jag på något sätt lyckades genomföra Tjejvasan. Efter den upplevelsen gömde jag skidorna långt in i en mörk garderob, och där har de fått stanna. Skidorna var min absolut svagaste gren under Tjejklassikern, men jag är grymt glad, och stolt, att jag ändå tog mig igenom de där tre milen i uppkörda spår på ett par alldeles för långa längdskidor. 

Upplevelsen nu i Sälen var betydligt trevligare, men någon äkta skidtjej blir jag nog aldrig. Jag och min svägerska njöt av vackra omgivningar och fina spår. Det var första konditionspasset sedan lillan föddes, så jag tog det ganska lugnt och försökte känna efter hur mycket kroppen klarade av. Vi slutade med humöret på topp efter 4 km i spåren, det kändes lagom. Jag kan nu efteråt konstatera att min kondition är tokdålig, och att styrkan är long gone. 2015 får bli året då jag ska jobba för att hitta tillbaka till min toppform. Ett steg i taget!

Sol, snö och skidor. Det var ett tag sedan sist!

Bröllop på Marinmuseum

Samtliga foton: Jette

För sju år sedan stod jag och Tobias i centrum för den finaste festen jag har varit med om. Släkt, vänner och familj samlade i ett vinterkallt Karlskrona för en vigselakt på underbart vackra Marinmuseum och efterföljande fest i Odd Fellows lokaler. Tack alla ni som gjorde vår dag till en dag att minnas för alltid! (Eller ja, nästan alltid. Vi är inte jätteduktiga på att komma ihåg att fira sådana här jubileum.)

I kväll firar vi med thaimat och film. Hurra för kärleken!

Att komma hem

Nja, det vore ju lögn att säga att vårt hem såg ut så här när vi ramlade innanför tröskeln från Sälen tidigare i kväll - det här är bilder från förra veckans julfika. 

Bordet i fråga är numera överbelamrat med resväskor, julklappar och smutstvätt... Resan hem från Sälen gick jättebra. Vi startade ca 09:30 efter att ha städat ur stugan, och körde tre timmar i ett sträck innan vi stannade på IKEA i Valbo för att käka lunch och rasta både stora och små. Strax innan Uppsala blev lillan alldeles förtvivlad av att sitta alldeles ensam i bilbarnstolen, men efter att ha fått lite uppmärksamhet och en liten skvätt mjölk blev hon glad igen. Runt 17-tiden rullade vi äntligen in i Nynäshamn - trötta och glada över att vara hemma igen!

Vi skyndade oss att tända julbelysningen i huset - och barnen har nu spenderat ett par timmar med att "leka ifatt" med alla efterlängtade leksaker och dockor här hemma.

Jag älskar att vara ute på resande fot, men det är alltid härligt att komma hem! För ett par veckor sedan fick vi förresten äntligen upp vår fotovägg i vardagsrummet! Nu när både tavlorna från Thailand och fotoväggen är uppe börjar rummet äntligen kännas som vi vill ha det.

Rummet är snäppet för litet för att vara optimalt, helst hade jag velat ha en större soffa med massor av plats att hänga i. Med både matbord, läshörna, tv-bänk och soffa känns rummet på gränsen till överbelamrat, men så får det vara. Vi är bortskämda med ytor från vårt förra hus, där övervåningen rymde plats för en house concert med Stefan Andersson för över 70 personer! Nåja, allt har sin tid. Vi gillar vårt nuvarande boende, med betoning på vårt. (Förra huset hyrde vi för dyra pengar.) 

Nu ska jag fortsätta att packa upp, och kanske också förbarma mig över de där sista skumtomtarna som ligger och väntar i köket...

Stjärnfall och skidtalanger

Dagarna springer förbi så fort, alldeles för fort! I morgon är det dags att åka tillbaka till Stockholm igen, efter en fantastisk vecka tillsammans här i Sälen. Barnen fortsätter att imponera med sina skills i skidbacken (TACK OCH LOV verkar det som att Tobias gener är starkare än mina just i detta avseendet). Det här är andra året vi firar jul tillsammans i Sälen med Tobias familj, och jag kan tänka mig att det blir fler gånger framöver. Mysfaktorn i att sitta i en stuga på kvällarna med snön som singlar ner utanför? Högsta skulle jag säga.

I går var vi ute på en promenad precis efter midnatt. Stjärnhimlen visade sig i sin fulla prakt, och det kändes som att stjärnorna var så nära att jag hade kunnat plocka ner en om jag hade velat. När vi hade gått en bit ut på skogsvägarna fick jag ynnesten att uppleva ett stjärnfall. Jag hade nästan glömt magin i det. Vad jag önskade mig berättar jag inte - men jag känner på mig att 2015 kommer att bli ett riktigt fint år på många sätt.

Resfredag: Julbord på Olarsgården

De här juldagarna har jag knappt hunnit bli hungrig innan det är dags att äta igen. Julafton var inget undantag, då åt vi julbord på pittoreska Olarsgården här i Sälen.

Läs mer om det på dagens inlägg på Resfredag.

Dagen efter

Som jag älskar julafton! Förväntningar, glitter, glada barn och julgodis... Vi fick en riktigt idyllisk dag här uppe i Sälen, med långpromenad, julstrumpor, glöggmys med släkten och julbord på Olarsgården. Bilder från systemkameran kommer senare, fram tills dess får ni hålla tillgodo med dassiga mobilbilder. (Tomten kom med nya hörlurar till min iPhone, men glömde visst att jag behöver uppdatera mig på själva telefonfronten också, hehe...)

Dagen började med en fin tur i längdspåren, men sedan har jag med gott samvete mest sovit med vissa inslag av legobygge. Man blir tydligen trött av det här friluftslivet. Eller - är det kanske sockerkoma!?

En god jul

Så här ser årets julaftonspromenad ut, detta året i tio minusgrader. Vi var rörande överens om att morgonens långpromenad kändes som en ultimat uppladdning inför kvällens julbord. (Om jag fick någon julstrumpa? Såklart jag fick! Jag har ju varit snäll precis hela året...)

God jul från Sälen!

Årets julkort 2014

Fast, några fysiska julkort blev det (med några få undantag) inte i år heller. Men hade jag skickat ut några hade jag utgått från det här, som vi tog när lillan var ännu nyare än vad hon är nu. Tänk va, vilken rikedom. Tre fantastiska barn, så lika, men ändå så olika. Jag la upp kortet på Facebook för ett par dagar sedan med följande hälsning, som jag nu delar även med er. God jul!

"Någonstans, någon gång, hade jag en tanke på att skicka ut julkort i år. Så blev det inte (det här året heller). Nåväl, Facebook duger gott. Vi har haft ett finfint 2014. Höjdpunkten? Lillmyhran såklart.

God jul & Gott nytt år kära cybervänner - låt 2015 bli det bästa året ever!"

Dagen före dagen före dagen i Sälen

Och så var vi här igen! Förra gången vi var här var Sebastian bara 1 år, och vi drog runt honom i pulka. Nu är vi ett par barn rikare. Sälen är sig likt, bra med snö och härligt krispig vinterluft! Resan hit gick över all förväntan, vi lämnade Stockholm runt 08:45 igår och rullade in framför stugan klockan 15. Ett stopp för lunch, och ett annat för amning. Det verkar som att lillan gillar att åka bil lika mycket som sina äldre syskon.

I dag har det varit utomhushäng för hela slanten för Sebbe och Julia tillsammans med Tobias. Att vara i Sälen med en tvåmånaders bebis gör att vissa anpassningar får göras - det lär inte bli så jättemycket skidor för min del. Inte mig emot, utförsåkning är inte min grej. Milt sagt. Utförsåkning är nämligen VERKLIGEN inte min grej, jag börjar nästan darra vid blotta åsynen av en backe. Och, efter förra årets katastrofupplevelse på Tjejvasan längtar jag inte ihjäl mig efter längdskidor. Ska dock ge det ett försök om ett par dagar. Som tur är verkar inte barnen ha fått mina känslor för skidor, tvärtom. I dag var första gången någonsin de stod på ett par slalomskidor, och det gick fantastiskt bra för både Sebastian och Julia. Det värmer ett mammahjärta!

I kväll väntar kortspel, tända ljus och en stor skål med godis. Jag gillar Sälen, det gör jag.

Mot Sälen!

Igår kändes packningen som ett omöjligt projekt, hej baglady! Tur att Tobias är duktig på Tetris. Klockan är nu 08:43, barnen är laddade, bilen är full till sista kubikcentimeter och nu rullar vi äntligen mot en vit jul i Sälen!

Resfredag: Ditt 23:59-ögonblick (Tävla med Booking.com)

Snart har ännu ett år gått, och det är dags att börja fundera på nyårsafton. Våra planer är inte spikade än, förmodligen kommer vi att fira här hemma i Nynäshamn tillsammans med goda vänner. Jag ser fram emot årets sista 23:59-ögonblick. Ni vet, den där magiska sekunden då ett helt år ligger bakom en, samtidigt som nästa väntar som ett oskrivet blad. Drömmar som ska drömmas, planer som ska smidas, och framför allt, resor som ska resas. 

Booking.com vill nu få dig att dela med dig av dina drömmars 23:59-ögonblick. Genom att göra så har du chansen att vinna en fullt betald resa för två till ett av de 24 lyxhotell, fördelade över 24 tidszoner, som tagits fram för att fira nästa nyår. Om jag kommer att tävla? Oh yes, och det tycker jag att ni också ska göra!

Så tävlar du: Dela på Facebook eller Twitter under hashtaggen #bookingNYE + @bookingcom (max 140 ord) med dig av vilket av de 24 hotell som Booking.com listar och berätta varför du skulle vilja tillbringa ditt 23:59-ögonblick just där. Vinnaren har sitt livs resa att se fram emot och kan påbörja 2016 på absolut bäst möjliga sätt. Läs mer om tävlingen på www.booking.com/NYE.

Mitt 23:59-ögonblick firades in med en då ettårig Jullan på en strand i Thailand... 

... smyckad med magiska lyktor i träden och

... sprakande fyrverkerier över Andamanhavet. Nästa år? Tja, varför inte påbörja ett nytt år i paradiset aka  Samoa. Som sagt, drömmar är till för att drömmas.

Inlägget är skrivet i samarbete med Booking.com.

När lillan kom till jorden

Så här ser 54 centimeter och 4140 gram kärlek ut.

Måndagen den tjugonde oktober är en isande kall höstkväll. Jag står utanför Södra BB och väntar på att Tobias ska parkera bilen. Det är dags att äntligen hälsa lillasyster välkommen till världen.

Den beräknade förlossningsdagen 12 oktober har vi passerat för länge sedan, och eftersom jag har blivit igångsatt med båda storasyskonen två veckor över tiden räknar jag nästan med att historien ska upprepa sig igen. En liten del av mig hoppas såklart fortfarande på att denna gången ska bli annorlunda - att kroppen faktiskt ska fatta inte bara hur man gör bebisar, utan också hur man får ut dem! Under söndagen firar vi Sebastians sexårsdag med kalas hemma, och jag tänker att jag kan få barn vilken dag som helst på året - bara inte den här. Att dela födelsedag med ett syskon känns väl sådär kul. Under kalaset känner jag lite småvärkar då och då, men tänker inte så mycket mer på det. Jag går och lägger mig och vaknar ett par gånger av något som liknar värkar, men på morgonen känns det ungefär som vanligt. Under måndagen har vi tid på SÖS kl. 10:30 för att göra ett ultraljud (som alla överburna blivande mödrar får göra) för att bl.a. se att det fanns tillräckligt mycket fostervatten. BB-väskan ligger redo i bagageluckan "för säkerhets skull", jag hoppas innerst inne att de ska säga att de där värkarna jag faktiskt har känt innebär att det är dags att föda på riktigt. Men nej, istället får jag en tid för igångsättning den 24 oktober. Det känns som världens nederlag. Jag vill ju uppleva en naturlig förlossning, ni vet - klocka värkar och sånt - inte bli igångsatt igen! För att muntra upp mig lite föreslår Tobias att vi ska köra förbi våra gamla hoods i Sickla och äta en sushilunch på vårt favorithak "Tosa" nära Järla Sjö. Jag har lite småvärkar, men inget jätteregelbundet.

När vi kommer hem till Nynäshamn igen känner jag mig helt slut, så trött att jag inte ens orkar gå och hämta barnen från förskola och skola. Vilar en stund, och bestämmer mig för att jag och barnen ska följa med Tobias till Haninge när han ska spela tennis med en kompis. Jag och barnen hänger hos Tobias tenniskompis fru Eva - som har gjort en stooor lasagne som jag äter med god aptit. "Att ladda med kolhydrater är viktigt" mumlar jag någonstans vid min tredje portion.

Vid det här laget är värkarna mer eller mindre regelbundna, jag börjar klocka dem 15:26. När tennisspelarna kommer hem igen är klockan runt 18:00, och vid det här laget sitter jag i en fåtölj och har rejäla värkar med 7-10 minuters mellanrum. Jag förstår fortfarande inte att det här faktiskt är på riktigt - utan tänker i mitt stilla sinne att jag nog kommer att spendera natten i Nynäs och sedan eventuellt åka in till BB morgonen efter. Jag menar, jag vet ju faktiskt inte hur det känns när en "riktig" förlossning sätter igång! Vid det här laget börjar Tobias känna av sin allergi rejält, och vill åka hem. Jag vet varken ut eller in, men packar ihop våra grejer för att ut till Nynäshamn igen. Som tur är rycker Eva in och säger typ "men hallå där, är det verkligen så smart?!" Hon får mig att i alla fall ringa in till SÖS och höra vad de tycker jag ska göra. Jag står påklädd utanför dörren och barnen är på väg mot bilen för att åka hem. Värkarna kommer och går, och när de väl svarar på SÖS berättar barnmorskan att de har full beläggning på SÖS, liksom på Huddinge och Södertälje. Vid det här laget bryter jag ihop och börjar störtgråta (första och enda gången under hela förlossningen), både av smärta och frustration. DET VAR JU INTE SÅ HÄR DET SKULLE BLI! Överbelagt, vill de att jag ska föda barn på gatan eller!? Jag orkar inte fatta några beslut, och när barnmorskan frågar om det är okej att hon ringer upp om en stund ger jag telefonen till Tobias och ställer mig i duschen hos våra vänner för att fortsätta mitt lilla gråtkalas.

Bra sätt att avleda smärta, klocka värkarna!

Barnmorskan ringer tillbaka till Tobias och ger glädjande besked - de har fixat en plats till mig på Södra BB (känt i Stockholm som ett riktigt bra ställe där många vill föda men i princip ingen får plats, de har bara plats för ca 1400 föräldrapar/år). Vid det här laget är det inget snack om saken, vi ska åka in! Sebbe och Julia får komma in igen, vi klär på dem pyjamas och förklarar att vi ska till sjukhuset och förhoppningsvis få träffa lillasyster.

I bilen kommer värkarna med 3-5 minuters mellanrum, och först då förstår jag att det nog är på riktigt ändå. Ingen återvändo! Spänd av förväntan, och såklart jättenervös inför vad som väntar, kommer vi in till Södra BB klockan 20:25. Vi blir väl mottagna av en barnmorska som kommer och möter oss vid entrén. Hon visar lugnt och sansat runt oss på avdelningen. Vi får ett eget rum, jättefint, med dubbelsäng, tända ljus (fejk förvisso, men ändå) och eget badrum. Då och då får jag gå undan en stund för mig själv för att ta en värk - nu börjar det göra ont på riktigt. De gör ett CTG på mig och sedan får vi vänta på nästa barnmorska som går på sitt pass klockan 21:00. Vi får inte bara en, utan två stycken, eftersom den ena tjejen är på upplärning. Provtagningen strular en del, och jag upplever att barnmorskorna pratar mer med varandra än med mig. Inte mig emot, då kan jag koncentrera mig på annat. Efter att ha undersökt mig konstaterar vi att jag inte alls har hittat på det där med värkarna, jag är nu 5-6 cm öppen. Jag ber om epidural, och får efter några felstickningar (aj!) en kanyl i handen. Vid det här laget håller jag stenhårt i Tobias hand, och ligger mest på vänstra sidan av sängen med huvudet liksom hängande utanför och har ont. Barnmorskan får gång på gång be mig att lägga mig i en annan vinkel, men jag vill inte. Huvudet utanför sängen känns liksom bra för mig, och försök själva att resonera med en kvinna i födelsevåndor! De låter mig hållas. Jag minns inte jättemycket av tiden mellan 21:30-22:00, mer än att värkarna är otroligt intensiva. Någonstans under den här tidsperioden samlar jag ihop mig, tittar Tobias djupt i ögonen - helt klar i huvudet - och säger "Du. Det här är sista gången!"

När klockan är 22:00 vill jag verkligen, och jag menar verkligen, ha epidural. Jag känner att det trycker rejält neråt när jag tar värkarna. Nu får jag lustgas och här någonstans är det som att något exploderar när jag trycker neråt. Och visst, den där "explosionen" är vattnet som går. Sjuuuuk känsla, och mäktig! Jag har inte fått uppleva det förut, eftersom de stack hål på fosterhinnorna med båda storasyskonen. Klockan 22:10 får jag starkare lustgas och jag hör barnmorskan säga till Tobias "Bebisen kommer att vara här innan narkosläkaren kommer..." Alltså, epidural är inte aktuellt. När jag inser att jag inte kommer att få epidural är det som att jag får nya krafter. Nu kan jag inte tänka på något annat än att den här bebisen ska uuuuut!

Krystvärkarna gör fruktansvärt ont, men jag vet att det är nära nu. Barnmorskan frågar om jag vill "ta emot bebisen själv", men jag håller ett krampaktigt tag i min lustgas och hör mig själv ropa "Jag vill inte!". Sen tar det 2-3 rejäla krystvärkar, jag tror bokstavligen att jag ska gå av på mitten av smärtan, men nu känner jag att bebisen liksom bara glider ut.

Och så händer det har väntat på i dessa nio långa månader, min målbild blir äntligen verklighet. Klockan 22:30 får jag upp Henne på magen. Hon ger ifrån sig ett rejält skrik, sedan ligger jag där, med en hal, mjuk, varm, UNDERBAR och alldeles svarthårig bebis på mitt bröst. Hon ser ut precis som sig själv, inte alls som varken Sebastian eller Julia. Jag skrattar, jag ler, och jag njuter. Inga tårar, bara glädje. Hon är så fin, så perfekt, och när hon öppnar sina ögon är det som att hon sitter inne på svaren på alla frågor. Ögonen är stora, mörka, outgrundliga. Hon ligger där länge, länge på mitt bröst och jag tänker att världen utanför kan rämna, men att det inte spelar någon roll. Jag är i min egen lilla bubbla, och jag är så väldigt, väldigt lycklig.

*************************

Lillan kom tydligen ut med högernäven knuten som Stålmannen framför/bredvid huvudet. Jag får sy 1-2 stygn, men det känns knappt. Eftersom bebisen har åkt "rutschkana" ut med fostervattnet har hon fått den bästa födsel man kan få, och alla värden är perfekta - 10 Apgar-poäng rakt igenom. Själv går jag och duschar ganska snabbt. Och vet ni? Det känns SÅ bra! Jag är stabil på mina ben. Jag kan kissa utan att börja gråta av smärta. Min kropp är stark och återhämtar sig snabbt eftersom jag har fått genomgå en naturlig förlossning, utan epidural. Natten är lång, jag ligger med mitt nyaste underverk tätt, tätt intill mig i dubbelsängen med Tobias på andra sidan. Vi är lyckliga och tacksamma över att än en gång fått uppleva det mäktiga i att bli föräldrar.

Resfredag: Att fira jul utomlands och årets önskelista

Hurra, det är ju äntligen fredag, barnen har jullov - och det är dags för lite reseinspiration! För ett par år sedan firade vi en fantastisk jul tillsammans med min syster och hennes familj i Skottland. Vi fick uppleva inte bara ett, utan två julfiranden. Ett svenskt på julafton, och ett skottskt på juldagen - det finns med andra ord fördelar med att spendera julen utomlands. Har du själv planer på att fira jul utanför Sveriges gränser? Här kan du läsa mer om vad du bör tänka på då. 

Och, på tal om julafton. Vill du läsa min önskelista till tomten i år? Här hittar du den!

Julafton på Koh Lanta innebar plastgran och thailändsk ananasjuice till tomten.

Jul i hufvudstaden

Ingen i Stockholm har väl missat de upplysta älgarna vid Sergelrondellen
 som har upptagit mitt Instagramflöde under i stort sett hela december.

Hörrni, det närmar sig julafton! Jag hade i och för sig mer julkänsla i förra veckan under vår julrunda i Stockholm än vad jag har nu, omgiven av tvättberg och packningslistor inför Sälen... Men det blir nog bra i slutändan. I går bakade jag pepparkakor med barnen, så helt ojulig är jag inte ändå.

I morse var jag nära att missa tiden på BVC igen. Jag var helt övertygad om att jag hade tid klockan 13, men efter en snabb titt i kalendern (ja, jag kör fortfarande på en fysisk sådan - kan vara sista året jag gör det dock, eftersom de uppenbarligen inte ger mig påminnelser) insåg jag att vi skulle vara där klockan 11. Från morgonrock till påklädd på två minuter, och vi hann på håret. Så kan det gå!

Nu ska jag slå in de sista julklapparna, en radiostyrd bil till Julia (eftersom Sebbe får en kommer hon garanterat att vilja ha en likadan!) och paket till Julias pedagoger. Hon har botaniserat i Willys hyllor helt själv - och valde till slut varsin tidning, en påse Marabou Mix, Maoamkolor, nötkräm och Kick. Jag föreslog att vi skulle äta upp varsin Kick på vägen hem från affären, men då tittade hon på mig med allvarliga ögon och sa att "de ska ju fröknarna få i julklapp". Oj vad hon måste älska dem som motstår frestelsen, och det högst legitima erbjudandet från mamma, att äta upp en av julgåvorna själv! (Ni som känner Jullan aka godisråttan förstår vad jag menar.)