Varför skaffa ett tredje barn?

I kväll när jag var ute och gick lyssnade jag på Cecilia Blankens och Johanna Swanbergs podcast. De pratade om att det numera verkar vara ganska "coolt" att skaffa barn tidigt (tänk Blondinbella och den generation hon inspirerar). De menade att det faktiskt kan vara så att deras egen generation (de som i dag är 35-40 år) har visat på möjligheterna det finns att faktiskt kombinera barn med karriär och "egentid" som det så fint heter. Att få barn behöver inte längre betyda att man ger upp hela sig själv till förmån för de barn man sätter till världen.

Jag kom onekligen att tänka på mitt eget liv som relativt nybliven trebarnsmamma. Jag fick mitt första barn när jag var 28 år, mitt andra vid 30 och mitt tredje när jag var 34. Att få ett tredje barn var alls ingen självklarhet. Mitt, vårt, liv var väldigt bekvämt med två barn - en pojke och en flicka. Karriären rullade, med två löner har man möjlighet att köpa det man vill, göra det man vill (vilket i mitt fall innebär att resa ofta och mycket.) Barnen börjar bli så stora att de kräver allt mindre "övervakning", inga blöjor/välling eller andra jobbigheter. Livet var kort och gott bekvämt! Så varför i hela världen skaffa ett tredje barn? För trots att jag säkert både sa och tänkte att vi var ganska nöjda med två fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet att jag gärna skulle ha ett barn till. Anledningen är i mitt fall ganska enkel. Jag är uppvuxen i en storfamilj med sex helsyskon (samt ett "bonussyskon" i form av en utbytesstudent från Berlin som bodde hos oss i ett år). Hemma hos oss var det alltid liv och rörelse. Jag grät första natten som nyinflyttad i min andrahandslägenhet i Midsommarkransen, Stockholm, för att det var så tyst i lägenheten! Min stora, bullriga, fina familj med alla syskon är det absolut finaste jag har. Mina syskon är mina bästa vänner. Hur hade mitt liv sett ut om jag bara hade haft ett endaste syskon? Ganska tråkigt skulle jag tro. Nu varken kan eller vill jag skaffa sju barn själv (bevare mig väl), men jag ville i vart fall ge mina barn det jag själv uppskattar mest av allt i hela världen. En vän, en bundsförvant - ett syskon. Ni anar inte hur glad jag är att jag, vi, till slut fattade det beslutet. Fem my(h)ror är definitivt fler än fyra elefanter, nu är vi en egen storfamilj!

(På fotot ser ni mina föräldrar och tre av mina systrar. Jag tog fotot hemma på Sturkö i januari, mitt i turbulensen kring mammas cancerbesked, och jag minns att jag tyckte det var ganska tråkigt med "BARA" tre syskon hemma. Japp, allt är relativt!)