55 minuters berg och dalbana

Om någon hade spelat in mina tankar under ett löppass hade man förmodligen trott att jag var schizofren. I dag körde jag mitt längsta löppass hittills sedan Nelly föddes (följer ett tioveckorsprogram från "Stora Löparboken för kvinnor" skriven av Lofsan och Jessica Almenäs). 

Första 10 minuterna: Varför, varför, varför gör jag det här? Det ösregnar ju ute! Åh vad jag längtar efter att slänga mig i soffan och äta godis. Kanske kolla på en film... En timme är ju JÄTTELÄNGE, det kommer ALDRIG att gå!

Minuter 10-20: Alltså, det går ju ganska bra. Jag är ju inte helt värdelös. Lite till bara, det här går snabbt!

Minuter 20-30: Åh, hur i hela friden kan jag någonsin tro att jag ska springa ett marathon? Vilket storhetsvansinne! Jag orkar ju inte ens springa en halvtimme...

Minuter 30-40: Äh, nerför är ju inga problem. Bara kuta och kör. Yeah, jag är både stark, snabb och snygg!

Minuter 40-50: Suck, bara ett steg till. Kom igen. Snart är du hemma. Det kommer gå bra. Kämpa! Du grejar det! Nej, det gör jag inte. Jag vill bara gå. Benen känns som betongblock.

Minuter 50-55: Jag dör. Men det är det värt. Jag älskar att springa! Jag är en löperska. Heja mig! Marathon, nemas problemas. 

Berg och dalbana. Jo tack. Men det är okej. Titeln löperska kan ingen ta ifrån mig.