Jag vaknade stel i benen, men glad. Igår var det dags för 2016 års upplaga av Tjejmilen - och i vanlig ordning sprang jag som ambassadör för Plan Sverige och deras kamp för att uppmärksamma flickors rättigheter i världen. (Följ kampanjen i sociala medier under #forhenne.)
Jag var lagom pepp på tåget in mot Gärdet. Jag har tränat löpning regelbundet sedan vi åkte till Thailand i slutet på januari, men de senaste veckorna har varken sugen eller tiden för att träna funnit där.
I takt med att jag såg alla tjejer förbereda sig på Gärdet var det dock som att något vaknade till liv i mig. Tävlingsinstinkten, den nästan bortglömda, fanns ju faktiskt där!
Jag mötte upp Lisa, min poddkollega från Att resa-podden, och fick värsta nostalgitrippen när jag insåg att det var fyra år sedan vi träffades för första gången just här - på Gärdet - för att springa Tjejmilen.
Och hur gick det då? Alltså, jag satte personbästa på 53:57!!! Jag kände mig jättepigg i benen de första fem kilometrarna, andra halvan gick lite segare. Men ändå. 53:57, snabbast någonsin, och det efter att ha fött mitt tredje barn. Kroppen är verkligen fantastisk!
