Blonda små barnhuvuden, långa sandstränder, föräldralediga dagar som på något sätt tog slut, oro över sjuka föräldrar, många och långa resor, terrorattentat i världen och mycket tid med både den stora familjen och den lilla. Hej då 2016, jag kommer ändå att minnas det här året med glädje!
Mitt sista föräldralediga år någonsin, det är sorgligt men på något sätt skönt. Jag känner mig klar och oändligt tacksam för våra tre barn som förgyller mitt liv på alla plan. Året som gick var fint, jag trivs bra med att vara 36! Jag vågar mer, tar för mig mer, och försöker hela tiden sträva efter att bli bättre på alla möjliga plan. 2015 var åldersnojans år, nu ser jag nästan fram emot att bli äldre. Märkligt det där. I augusti började jag jobba på mitt juristjobb igen, efter nästan 2 år som föräldraledig med Nelly. Jag ångrar inte en sekund att jag drog ut på föräldradagarna så länge, den här tiden med familjen har varit så värdefull. Nu jobbar jag 75 procent för att få ihop alla delar i livet. Lättare sagt än gjort kan tilläggas...
2016 var året då vi åkte på massor av utflykter tillsammans. (Läs mer om hela mitt resår på Resfredag: 2016 med Resfredag och gott nytt resår!) Både nära, som här till Kolmården...
... och betydligt längre bort. Våra tre månader i Thailand var otroligt efterlängtade.
Ja, ni fattar.
Lillmyhran är otroligt kul att hänga med, det händer alltid grejer när hon är i närheten.
Kattungar på Österlen, oslagbart. Älskade att åka dit med mamma och syrrorna.
Jag sprang mycket. Jättemycket! Faktum är att 2016 var året då jag kom i mitt livs bästa form någonsin! Och tappade den. Vi låter resten vara osagt. Att jag är en periodare råder det tyvärr ingen tvekan om.
Min favoritbild i alla kategorier. Tack Katarina W som tog bilden! Det känns kul att känna sig fashion.
Min familj på jullovet i Skottland. Får ibland nypa mig i armen. Tack livet!
Mamma, min mamma. Det har varit ett tufft år med cancerhelvetet ständigt närvarande, hos båda mina föräldrar. Ovisshet, rädsla och sorg. 2017 ser dessvärre inte alls bättre ut, snarare tvärtom. Jag tar en dag i taget, och peppen för det nya året känns... obefintlig om jag ska vara ärlig. Jag vet att livet kommer och går, döden är ju det mest naturliga som finns. Det enda vi kan vara säkra på här i livet är ju att vi faktiskt kommer att dö! Men ja. Föräldrarna har ju alltid funnits där. Alltid.
